Sverige hade en gång en kung vid namn Erik den Store. 

Nu har Manchester United en manager som lätt kan benämnas med samma namn. 

Att på så kort tid genomföra denna förvandling är inget annat än helt magiskt!

Sanslöst:

• Just det jag lyfte i ingressen. Man kan inte säga att det är något annat än helt magiskt att detta lag – med så många spelare som man avskydde så sent som förra våren – nu står här med en titel. En fullkomligt enastående förvandling och den enskilt största faktorn till det är Erik den Store. Han har inte haft det lätt på vägen till sin första pokal, men han har gjort det mesta rätt. 

Praktfullt:

• United gjorde ingen supermatch i finalen och med tanke på att 10 av 11 i startelvan hade Barcelona i benen från mindre än tre dygn tidigare är det ingen sensation. Men att ändå få det att se så hyfsat lätt ut mot ett Newcastle som dittills förlorat sin åtta tidigare matcher på Wembley. 
• Gåshuden när Bruno och Harry lyfte bucklan – och visst smög det sig fram några glädjetårer också – fick en att minnas hur det var förr i tiden när vi tog en ligacup av bara farten (om inte ungdomarna missat att ta sig till final). Det senaste decenniet har vi dock inte varit bortskämda, så denna pokal blir inte viktig för att det är den största utan för att det är den första i vad som förhoppningsvis blir en stilig samling.
• Aron Wan-Bissakas inhopp efter paus – det var nästan ett måste efter Dalots varning och Saint-Maximins övertag – var sensationellt bra. Engelsmannen som sett ut att vara persona non grata på Carrington var planens bäste spelare efter paus och var lika bra offensivt som defensivt. Hans renässans är lika oväntat som efterlängtat och även här ger jag Erik ten Hag en stor portion ansvar. 

Också förtrollande:

• Efter Barcelona skrev jag att jag sällan sett ett mittbackspar i United göra en bättre insats än Lisandro-Varane på många år. Kanske inte sen Vida-Rio var i sin prime. Mot Newcastle var det fransk-argentinska mittlåset lika ogenomträngligt igen. Wilson & co stångades och försökte, men det blev aldrig egentligen särskilt farligt efter De Geas räddning i första halvlek. 
• Carlos Henrique Casimiro. Brassen är inte bara den bäste allroundspelaren i laget, han är dess general #1. När han är i slag – vilket han nästan alltid är – är United också det. Kanske den enskilt viktigaste värvningen sen en viss Cantona för typ 30 år sen. 
• Firandet överlag! Det fanns så mycket att ta in: Eriks Ajaxdansande med Licha och Antony, Casemiros “skäll” på Bruno för att han inte passade bollen till Sancho i slutet, Weghorsts sittande på huk framför fansen … Unitedspelare passar alldeles utmärkt att fira titlar. 

Också Unitedklass:

• David De Gea. 
• Diogo Dalot.
• Luke Shaw.
• Fred.
• Bruno Fernandes.
• Antony.
• Marcus Rashford.
• Wout Weghorst.
• Scott McTominay.
• Marcel Sabitzer.
• Harry Maguire.
• Jadon Sancho. 

… and finally:

• Nu är vi inte längre enda laget i Europs topp 5-ligor som slåss på fyra fronter, eftersom vi “bara” har tre kvar. West Ham på onsdag och i vanliga fall hade man väl förväntat sig en reaktion efter att laget tömt sig helt två gånger på tre dygn, men med ten Hag vet man aldrig. 
• Marcel Sabitzer har verkligen bara glidit in helt utan problem i detta United och visat vad betydelsen är att ha flera mittfältsalternativ. Österrikaren bör rimligen starta mot West Ham och lika rimligen bli en del av United även till hösten. 
• Bruno. Älskade Bruno. Det var bara det.

3-0.

Det är ett resultat, hemma mot Leicester, som man förr tog för givet. Nu är dessa dagar åter och det går inte att understryka nog hur stor betydelse Erik ten Hag har haft för United.

Enastående:

• Han må framställas lite som säregen, en bohem, cyklande i Manchesters förorter och med sitt “please” i stället för “you’re welcome” i slutet av intervjuer, men när det handlar om att förvandla United är han ohotad post-Fergie. Allt från det taktiska, till transfers in och ut, till hanteringen av Ronaldo och Sancho – Erik is the man. 
• Och ingen symboliserar transformationen från fjolårets freak show bättre än Marcus Rashford. I en tid där den moderna fotbollen rör sig allt längre från arbetarklassen och lokala hjältar personifierar Rashford det som United handlar om: En egenproducerad spelare som växt upp med United i blodet. Vilket självförtroende han har kunde man se i båda avsluten: Först när han – inte det lättaste – struntade i Garnacho och drämde in 1-0 och sen när han bara tunnlade Ward och stängde matchen. 
• Försvarsduon Lisandro-Vigge. Martinez har fått beröm så det sjunger om det på dessa sidor, men Lindelöf gjorde kanske säsongens bästa insats mot Leicester. Svensken stod rätt i positionerna, tacklade och var följsam i närkamperna. 
• Alla målen var högklassiga, men ett klapp-klapp-spel som det mellan Bruno och Sancho värmer ett Unitedfans hjärta extra mycket när det kommer till estetik. 

Unitedklass: 

• Luke Shaw spelar med en så naturlig pondus att det är lätt att glömma honom och att man tar det för givet. 
• Halvtidsförändringarna. Sancho centralt (han passar bättre där!) och upp med Weghorst och ut med Rashford på kanten – och vips så var United överlägset. 
• Det är lite Shaw även över Bruno Fernandes. Man tar liksom utside-assists som mot Leicester för givet. 
• DDG höll United kvar i matchen i första halvlek och hans handleder och linjespel (bortanför stolparna) är vid 32 års ålder lika stabilt som alltid. 

Room for improvement: 

• Wout bör ta några extrapass på sina bicycletakonster (han är ingen Berbatov, direkt). Och vid närmare eftertanke, på sin förmåga att göra mål överhuvudtaget. I slutet av matchen var det tydligt att hans lagkamrater gjorde allt dom kunde för att nederländerna skulle få göra sitt första ligamål i klubben, men det gick bara inte. Nu visste förstås ten Hag vad han skulle få, men två avslut på sex ligamatcher (och 0+1 poäng) – som striker i United – är inte gott nog, oavsett hur mycket han springer och pressar och tacklar. 
• Alejandro Garnacho är i princip nästan alltid farlig när han byts in efter paus, men inte alls lika effektiv när han startar matcherna. Nu är det ju ofta två olika situationer så det tar ett tag att vänja sig vid för grabben, men det är som jag så ofta brukar påpeka ingen social verksamhet att lira i United. 
• Nu ska man ju inte vara sån efter en sån överkörning efter paus, men faktum är att United kunde ha vunnit med 6-0. Positivt: Alla dessa chanser. Negativt: Att inte fler sitter. 

… and finally:

• Trots att säsongen i mångt och mycket känns om en formidabel uppvisning jämfört med fjolåret är vi “bara” sju poäng bättre än motsvarande tid i fjol. Sen ska vi komma ihåg att raset med Ralf inte ens hade börjat på riktigt då…
• Kobbie Mainoo gjorde Premier League-debut för United som 17-åring. Det är bannemej inte alla som gör. 
• Varane vilades inför denna vecka, vilket var fullt förståeligt. Mindre förståeligt är vad Maguire gör kvar i klubben som femtevalet som mittback. Han har just nu bara Phil Jones bakom sig i turordningen. 
• Barca och Newcastle den här veckan. Mums! 

Trist, tempofattigt, ständiga avbrott och en objektivt sett tämligen usel fotbollsmatch.

Men tre poäng. Mot Leeds. 

Detta älskade Manchester United räddade till slut även den här helgen.

2-0 på Elland Road är alltid 2-0 på Elland Road, oavsett hur det ser ut. 

Alldeles förträffligt: 

• Försök att övertyga mig om motsatsen: Lisandro Martinez är omöjlig att inte älska. Trots att han märklig nog bänkades (han är avstängd mot Barca) från start mot Leeds kom han in och var magnifik under den sista halvtimmen. Givetvis då när United började att växla upp. 
• 1-0-målet var fullt av det som vi som tur är sett så mycket av under Erik ten Hags ledning. Spelvändningen – den snabba – av Sabitzer, Luke Shaws användande av sin fysik för att hålla bort motståndaren och så ett snabbt inlägg som möttes av mannen som plötsligt gör mål på nickar också …
• … Marcus Rashford. Briljant avslutning. Briljant spelare. Briljant människa. Och han är vår. 
• Att Alejandro Garnacho är ungefär 30 procent bättre när han hoppar in. Nu är ju det i sig inte förträffligt (man önskar ju att han var lika bra när han startar matcher), men det är en ypperlig egenskap att ha. Och avslutet på första stolpen skojar man inte bort, med tanke på att 90 procent av målvakterna förväntar sig att han ska skjuta mot bortre. 

Unitedklass:

• Tänk att vi har en spelare som Fred som i mötet med Leeds på Old Trafford var överallt och ingenstans och knappt ens halvvägs upp till godkänt betyg, och sen klart passerar godkäntskalan bara fyra dagar senare. 
• Att vinna den här matchen med knappt halva ordinarie elvan är otroligt starkt gjort. Och det var inte oförtjänt, heller, trots den spelmässigt svaga insatsen. 
• Vår managers taktiska omflyttningar halvvägs in i andra halvlek. Byten och förflyttningar i positionerna gjorde att United till slut fick grepp om händelserna. 

Inte första namnen i bästa startelvan:

• Kaptenen var åter (Vigge måste tuggat fradga när han såg uppställningen) och han var efter 90 minuter lika efterlängtad som en omtenta på universitetet. Han är långsam, slarvig och ser ibland alldeles nonchalant ut. Det måste vara sista våren för honom i klubben. 
• Den gigantiska nederländaren har nu gjort fem ligamatcher för United och står noterad för ett avslut på mål. Ett. Nu gick han ner som #10 sista tredjedelen av matchen och noterades till och med för en assist, men han kan knappast vara nöjd med sina insatser så här långt. 

Fy:

• Matchen Det märks klart och tydligt hur svaga ersättarna är och hur begränsat djupet är i ten Hags trupp. När halva ordinarie elvan saknas syntes det att man inte har kunnandet att spela på samma nivå. Det gjorde att matchen blev allt annat än tempostark, chansrik eller särskilt underhållande att se på (hur länge var bollen ens i spel i första halvlek?). Bruno Fernandes var exempelvis den ende Unitedspelaren att avsluta under första 45.

… and finally:

• Camp Nou på torsdag. Då får vi äntligen (det känns som att han varit borta i veckor) se Casemiro spela boll igen. Och han är ju en av få i truppen som vet hur det känns att vinna där.
• United trampar vidare kring tredjeplatsen och är uppe och stör city lite då och då på silverpositionen. I nuläget är det så klart övermod att tro på en titelstrid, men samtidigt skulle det kännas som ett nederlag att komma sämre än trea. Så styv i korken har man lyckats bli under ten Hags korta men framgångsrika ledning av Unitedskutan. 

13 raka. 

Manchester United på Old Trafford är inte bara svårslaget just nu – det är omöjligt att vinna på Sir Matt Busby Way numera.

2-1 mot Crystal Palace var dessutom en sån där extra skön vinst med tanke på det som hände sista delen av matchen. 

Briljant:

• 2-0-målet var extremt vackert. Tiki-taka hela vägen med 400 passningar innan Rashford – så klart! – styrde in bollen. Vår egen favoritmålskytt klarar sig lika bra som spets som vänsterytter nuförtiden. 
• Apropå det målet är det en underbar syn att se United – detta United! – ha en så rörelse och vilja, i både offensiven och defensiven. Skillnaden jämfört med 90 procent av fjolårssäsongen är som natt och dag. Ibland är det fortfarande oerhört svårt att tro att det här är i princip samma lag som för ett år sen.
• Lisandro Martinez-Raphael Varane. Okej, det är inte Rio-Vida-klass än, men den här duon har åtminstone visat att den kan vara lika bra. Och precis som i den engelsk-serbiska varianten är det en elegant, brytningssäker passningsspelare och en all-in-med-känslorna-utanpå-lirare som kompletterar varandra utmärkt. Och precis som i fallet med Rio-Vida är det fajtern man älskar att se. Licha spelar verkligen som om varje närkamp vore hans sista. 

Finfint:

• Freds ansvarskänsla sen landsmannen tvingats lämna planen. Gav allt i närkamperna, var tidig att upptäcka och ansluta till Antony-Schlupp-bråket. 
• Sabitzers lilla gästspel i slutet kan knappast visa helt och hållet vad österrikaren kan erbjuda, men det erbjöd tillräckligt för att ge en inblick i vad han kan. 
• Älskade Bruno Fernandes. Ingen spelare är viktigare för laget, totalt sett, än portugisen. Straffen var dessutom peak Bruno med det lilla trippandet åter tillbaka. 
• Uniteds återerövrande av bollen (före utvisningen). Rappt, intensivt och effektivt. Laget har även en annan rörelse i offensiven än tidigare år. 

Illa:

• Alltså, Anthony Martial vill så klart inte vara skadad (utgår jag från), men det är löjligt att han missade en match till på grund av det. 20 uteblivna är facit så här långt och det är så klart ohållbart. Snart Phil Jones-nivå, liksom. 
• Att det ska behöva bli sånt totalt kaos “bara” på grund av en utvisning. Två klockrena chanser på två hörnor i rad ska inte behöva hända bara för att man är en man kort. 

Frågetecken:

• David De Gea är redan en legendar i Unitedhistorien, men det finns en del av mig som säger att det kan vara läge att hitta en ersättare till honom nu till sommaren. Hans oförmåga att dominera sitt mål- och straffområde är inte hållbart i längden. Reflexräddningarna på linjen i all ära, men vi såg exempelvis en boxning som var helt onödig. Där behöver United en målvakt som plockar ner bollen och ger laget andrum under en intensiv press. 
• Wout Weghorst ska alltså leda United mot framgångar i varje match från nu fram till och med maj? Tillåt mig tvivla. Visst, nederländaren har sina fördelar, framförallt i targetspelet, men hans långsamhet och oväntat svaga huvudspel kommer inte att avgöra några tajta matcher. En okej länkspelare, men inte mer. 
• Hur kan en domare med den erfarenheten göra så många klara misstag? Andre Marriner sänkte Bruno med en armbåge och dömde en frispark till Palace i slutet av matchen som var så märklig att jag tappade hakan när jag såg den. 
• Apropå Marriner så kan man ju undra hur han och VAR bestämde sig för att “bara” ta Casemiro för rött i uppståndelsen efter Schlupps påhopp på Antony? Vi såg Ayew slänga näven i fejset på Fred, exempelvis. 

Andy Carrolls insats i den blåvita tröjan på Old Trafford i helgen var sensationell. Och då menar jag sensationell i rakt motsatt betydelse än den positiva. Den förre Liverpoolspelaren var så bedrövlig att man knappt trodde sina ögon. Nu hade ju det räckt att skratta och skrocka rått åt det, men han var inte nöjd med att vara usel på planen utan kapade Unitedspelare till höger och vänster i sin Ronaldofrustration över att inte vara 25 år längre.

En av de vidrigare tacklingarna – som givetvis inte ens renderade ett gult kort – har nu sett till att vår kære Christian Eriksen sannolikt inte kommer att kunna påverka Uniteds vårsäsong alls. Danskens fotskada håller honom borta från det, medan Andy Carroll bara kan fortsätta att meja ner motståndare fram till maj.

Sjukt förstås, speciellt med tanke på att VAR inte ingrep, utan fortsatte att göra sig till åtlöje, samtidigt som United ”get all the decisions”. Sen kan man ju fundera på om VAR kunde gå in även i efterhand och utdöma straff för överfall som man av någon anledning bommade under matchen.

Men vi går vidare, eftersom det är så man gör. Och på deadline day agerade United förvånansvärt snabbt när klubben för första gången plockade in en österrikare. Marcel Sabitzer var inte det första namn jag tänkte på som ersättare för Eriksen under våren, eftersom han är en annan typ av mittfältare, men samtidigt skrockar jag lite uppgivet – och nöjt – åt lånet. Inte för att jag förväntar mig mirakel direkt, utan för att United nu lånat in tre spelare medan Chelsea handlat för typ 5 miljarder i samma fönster. Ända sedan Welbeck försvann och United började på allvar ta rygg på olje- och oljemiljardärerna har jag ogillat det. Jag vet att det varit ett måste, men jag måste inte tycka om det. Och nu när United – i jakt på att bli av med Glazyrerna så fort som möjligt – inte har några fler miljarder att skeppa i väg är det lånen som är the way forward. När köpet väl gått igenom kommer sedelbuntarna fortsätta tryckas med en enorm hastighet.

Och det blir bara värre, tyvärr. En framtid med Dundee United och IFK Göteborg i finalen av en europacup är fullständigt omöjligt framöver. Alla statligt ägda och eller finansierade klubbar kommer att göra den moderna toppfotbollen allt mer ointressant. Samma 15-20 klubbar gör upp om samma titlar i alla europeiska storligor och turneringar. Variationen kommer bara att bli mindre och mindre.

Men än finns det åtminstone några halmstrån att klamra sig fast vid. Som en hemmagjord Marcus Rashford. Och ska United lyckas under våren är det den absolut sista spelare som får gå sönder. Utan Rashford är United tämligen ofarligt framåt.

Sabitzerlånet är tänkt att försöka hålla kvar United i så många turneringar som möjligt. Med 500 matcher mellan i kväll och i juni lär vi få fler skador och vi är som mest sårbara just på mittfältet. Med Eriksen och McTominay (jag vet) borta den närmaste tiden är det bara Fred och Casemiro kvar, som kan hålla till där. Visst är Lisandro en möjlighet, men nej. Österrikaren bör så snart som möjligt få ta plats bredvid Casemiro. Förhoppningsvis klarar ten Hag av att skola in honom snabbare än han gjorde med den förre Realspelaren.

Anyway: I kväll går vi till vår första Wembleyfinal på ett antal år och med tanke på att det senaste bensinbolaget i Premier League står på andra sidan har vi inget annat val än att först spela av Forest och sen dränka skatorna i oljan.

Det är trots allt vår skyldighet.

Och med Sabitzer in finns fortfarande drömmen kvar om den mest spännande våren post-Alexander.

Manchester United står nu med tio fingrar och nio tår i en final på Wembley. 

Erik ten Hag visade på City Ground att han satsar på en buckla redan sin första säsong i klubben. 

3-0 var till slut helt klockrena siffror.

Bäst:

• Rashford börjar närma sig Rooney-när-han-var-som-bäst-form. Och precis som jag skrev efter förra matchen har han en sällsynt förmåga att få med sig bollen i motläggssituationer. Att han numera drar på sig minst två spelare vid varje bollmottagning skapar också utrymme för resten av laget. 10 mål på 10 senaste efter VM är otroliga siffror. 
• Lisandro Martinez är inte bara älskvärd utanför planen (följ gärna hans hund på insta!) utan minst lika mycket så på den. Misstag av Vigge? Licha räddar. Långboll till djupledslöpande Bruno? Licha fixar. Rensning med bandagerat huvud och ögonbryn bara centimeter från dobbar? Inga problem. Och så vidare och så vidare. Må han få hålla sig hel så har vi en blivande legendar i vårt lag. 

Kul!

• Vår gigantiske anfallare gjorde sin hittills bästa insats. Weghorst bidrog inte bara med ett påpassligt mål utan hans små skarvar och hold-up-spel var en stor anledning till att United kunde nåla fast Forest i omgångar. Och så kan han ju pressa, nederländare, det kan han verkligen. 
• Antony bidrog denna kväll med mer än på mycket länge. Han ser fortfarande inte ut som en world-beater, men han visade kvalitéer som vi vill se oftare. Halv assist till Wouts mål, ett missat friläge och ett par curlade (så klart) avslut utanför Hennessey lovar gott. 
• Bruno Fernandes var tillbaka i gammalt gott slag (och både blandade och gav). Kaptenens passning till den åter pigge Pellistri i förspelet till hans eget 3-0 var strålande. 

En härlig egenskap:

• Detta United upptäcker ofta vad som inte stämmer och anpassar sig. I mitten av första halvlek, i samband med den till slut bortdömda kvitteringen, kontrade Nottingham på Unitedvis och en förändring krävdes. I andra halvlek såg vi ingenting av det. Erik ten Hag, alltså. Det var länge sedan man kände sig så lugn med en manager som man vet åtgärdar det han ser på planen. 
• Eriksen vill verkligen inte skjuta i onödan. Känslan är att han väntar tills han “vet” att det kan bli farligt. Mot Nottingham var han bara centimeter från att skruva in ett ytterst vackert mål. Men han får gärna avlossa bössan lite oftare. 

Inte okej:

• Sättet som United bjöd in Forest att kontringsspela. Nu var det inte bara den slarviga passningen av Rashford som satte laget ur spel, utan även positioneringen från Casemiro & co. 

… and finally:

• Med nästan hela kroppen redan i finalen hoppas jag att United kan vila ett par spelare i returen nästa vecka. Spelschemat är som bekant helt galet och truppbredden är inte universums bästa. Varane var en av dom som skyddades mot Forest. Kan tänka mig att Licha får samma behandling snart. 
• United fick en frispark på matchens 80 första minuter. Otroligt.