Det finns – eller fanns – en myt om att det brasilianska är/var den stora måttstocken på hur bra ett fotbollslag är.
För tio år sedan slog Manchester United West Ham med 7-1. Jag minns att West Hams målvakt Craig Forrest sa att United var bättre än Brasilien.
Det tog tio år, sen upprepade vi 7-1-scorelajnen.
Och som vi har längtat.
Himmelskt:
- Berba’s back. Det är som sagt en nyckfull säsong och ingen personifierar det mer än den färgstarke bulgaren. FEM MÅL ÄR HELT SJUKT MÅNGA.
- Anderson och Carrick gjorde det jag inte trodde: Dom dominerade mittfältet. Framförallt imponerade Ando. Jag krävde innan att han skulle göra en supermatch. Det gjorde han. Anderson var fantastisk i offensiven.
- Backlinjen.
- Sju mål. Sju mål. Sju mål. Sju mål. Sju mål. Sju mål. Sju mål.
Enastående:
- Nani.
- Rooneys touch och flicks.
Bra:
- Park. Jag var på vippen att bli irriterad på att han bara springer omkring och är onyttig och ramlar – då slår han till med det målet. Chippar i frilägen är oerhört vackra och borde utnyttjas 50 procent oftare.
- Att ha en keeper som går att använda som libero är bra. Lindegaard: Se och lär.
Inte bra:
- Jonathan Evans kanske borde ha haft frispark – men han gick inte ens upp i luftduellen mot Samba.
- Den här desperata längtan från publiken att få Rooney i målprotokollet. Han gjorde det han skulle, spelade fram till ett par baljor, men den här kvällen var ju vikt åt Dimitar. Låt det vara så i stället för att hylla Mr Ambition.