Resereportage: Häng med till Chesterfield istället

Det var mitten av januari då det bar iväg till Manchester den här gången. Möte med supporterklubben stod på agendan. Plus en del fritid förstås, vilket givetvis blir fokus i den här texten.

Tanken var att se både herrlaget och damlaget spela. Så blev det inte. Det var Liverpools fel. Förstås. Allt som är dåligt är förmodligen Liverpools fel. Förutom det som är Manchester citys fel.

Efter den tidiga flygresan möttes Anna och Rune av en trasig resväska på Manchester Airport. Vi kan förstås inte vara säkra på att det var bagagehanterarna på Manchesters flygplats som felade. Det ligger ändå nära till hands att tro det. Att Manchester Airport anses vara en av Europas allra sämsta flygplatser är rättmätigt. En undrar om det inte är Liverpool som har byggt den.

Nåväl, det slutade med att Anna och Rune fick en ny väska. En gratis väska är inte lika bra som en gratis öl men gratis är ändå gott.

På kvällen ville jag och Björn gå Piccadilly Beer Mile (alternativt Brewer’s Mile eller Manchester Beer Mile, kärt barn) för att besöka några av mikrobryggerierna i staden. Efter viss tvekan följde Gustav, Anna och Rune med. Vi tog taxi till Beer Nouveau, som ligger längst bort och därför är den naturliga startpunkten. Möjligen det minsta mikrobryggeriet i Manchester. Som brukligt inhyst i en järnvägsviadukt (railway arch). Unikt, kan vi kalla det. Ägaren gör allt. Tyvärr gör han inte den godaste ölen.

Nästa anhalt Alphabet. Det hade vi inte mycket för, då det var stängt. Så vi fortsatte glatt vidare mot Track (egentligen är det nog smartast att gå till Cloudwater först, men det var vår tänkta slutdestination). Också stängt.

Nu hade Gustav, Anna och Rune ledsnat på mig och Björn, så vi blev ensamma på vandringen till Cloudwater. Där träffade vi Robyn, som vi lärde känna för några år sedan. Det visar sig att de har en informell personalfest, en fredagstradition. Vi remenissar om gamla tider och pratar om öron. Ölen är fantastisk och på nederplan har Track flyttat in, så vi får testa deras utbud också.

Nästa öl blir gratis. Ni känner Robyn, ni behöver inte betala, tyckte bartendern. Gratis är gott, men Language Barrier (en imperial coconut stout) från Track var ändå resans bästa öl. Diskussionen om öron fortsatte till stängning.

Den som vill (och är tillräckligt tidigt ute) kan sedan fortsätta Piccadilly Beer Mile inne i stan (det ligger ytterligare ett antal bryggerier i det här området men de har sällan eller aldrig öppet för allmänheten). Inga brewtaps i närheten men Beatnikz Republic, Northern Monk (Leeds är inte bara dåligt) och Seven Bro7hers har alla pubar en lagom promenad bort. Därefter 57 Thomas Street och Smithfield, sedan upp till Marble Arch. Därifrån är det nära till Runaway Brewery, men de har inte så generösa öppettider, så att göra alla på en dag är inte att rekommendera.

Före matchen ville jag och Björn testa Barca Bar. Eller ja, jag ville testa Barca och Björn var den enda jag lyckades övertala. Det är TRA:s tillhåll före match. TRA (The Red Army) är gruppen som jobbar för att förbättra stämningen på Old Trafford.

Någon stämning att tala om var det emellertid inte på Barca, åtminstone inte under timmen vi var där. Ölutbudet var ingen höjdare heller, även om priserna var bra. Värt att notera är att matchtröjor inte tillåts på puben, trots att den är utsmyckad med flaggor.

Besvikna på Barca – ännu en miss i jakten på nästa Sam Platt’s – svänger vi förbi Trafford Bar. Är bästa alternativet före match just nu, tycker jag. I alla fall för den som vill dricka öl och sjunga i närheten av arenan.

Matchen visar sig överraskande bli en ren formalitet. Juan Mata får chansen från start och chockar alla – utom kanske Björn, som slog vad med Gustav om att spanjoren skulle göra minst två poäng – med att vara planens kanske bästa spelare. Marcus Rashford gör de två första målen och Mason Greenwood det sista i en 4-0-seger. Förstås extra kul att se de egna produkterna producera.

En annan som utmärkte sig var Brandon Williams, bland annat då han fixade en straff. Tycker ändå att han skulle kunna ha en betydligt offensivare utgångsposition, i alla fall i en sån här match. Oklart om det är order från lagledningen eller om det är han själv som är mer konservativ i a-laget än i reservlaget. Det finns mer att plocka ut där! Mer att plocka ut fanns det också då han fick målchans och brände grovt. Från min plats på läktaren såg det ut som att han missade vidöppet mål, men jag har inte sett det i repris.

Det mest anmärkningsvärda under matchen var kanske ändå att Old Trafford för första gången på länge (åtminstone storskaligt) vädrade sitt missnöje mot ägarna. Även Ed Woodward fick sin beskärda del av hat från läktarna.

Andra sånger kan argumenteras ha gått över osmaklighetens gräns. Å andra sidan har till exempel lägereldsramsan sjungits i decennier utan att någon har reagerat.

På kvällen åt vi middag på den argentinska restaurangen Gaucho. På det stora hela en fullträff. Framför allt var nog alla nöjda med bordsvinet, som Björn beställde efter att ha testat alla flaskor i sortimentet. Köttet var perfekt (även om någon, kanske en vinbeställare, krävde en ny köttbit). För hög ljudvolym på musiken, förstås, och whisky kunde de inte servera. Men det är detaljer.

På söndagen var det meningen att jag och Gustav skulle åka till Birkenhead för att se Uniteds damlag besegra Liverpool. Så vi satte oss förväntansfulla på tåget. Där märker vi att några från damlagets supporterklubb Barmy Army sitter. Perfekt, då kan vi haka på dem, tänker vi.

När vi kommit kanske halvvägs börjar det snackas om att matchen är inställd. Lagom när vi rullar in till Liverpool kommer det officiella beskedet. Tydligen väntat, får vi veta. Jag hade faktiskt inte en tanke på att så skulle kunna ske. Visst, inställda matcher i damligan är vanligt. Visst, det var i januari och det hade regnat under natten. Men ändå, Liverpools damlag spelar sina hemmamatcher på Tranmeres arena. Tranmere spelar i League One. Då borde de ha en vettig arena. Så mycket hade det ändå inte regnat.

Några veckor senare har Uniteds herrar spelat mot Tranmere i FA-cupen. Planen var kanske inte den bästa – även om jag personligen tycker att det bara gjorde matchen intressantare – och plötsligt är det begripligare att damlagets match blev inställd. Uselt av Liverpool förstås. En Premier League-klubb måste kunna se till att sitt damlag har acceptabla förutsättningar. Lämpligt straff, tycker jag, är att de blir tvångsdegraderade, både herrar och damer. Det helt opartiskt tyckt.

Nåväl, vi börjar prata med Barmy Army och får deras sympati. Och varsin Barmy Army-pin. Nat är gruppens tydliga frontperson och tycker bestämt att ska följa med och se Sheffield United mot Aston Villa, toppmöte i Championship. I Sheffield United spelar Aimee Palmer och Mollie Green på lån tillsammans med den förra Unitedspelaren Naomi Hartley. Låter inte helt ointressant men det känns väldigt drygt att ordna med en resa till Sheffield.

På ett eller annat sätt kommer det fram att det finns en plats i en bil. Då blir det plötsligt väldigt intressant. Gustav åker hem med vändande tåg men jag bestämmer mig för att följa med. Så utan att jag riktigt har förstått vad som hänt sitter jag, tillsammans med fyra personer jag precis har träffat, i en bil på väg till Chesterfield.

Vänta nu! Chesterfield? Vi skulle väl se ett lag från Sheffield mot ett lag från Birmingham? Jaha, Sheffield United spelar sina hemmamatcher i Chesterfield. Logiskt. (Fast kanske inte mer ologiskt än att Manchester United spelar sina hemmamatcher i Leigh.)

Chesterfield ligger tydligen i Yorkshire, ett par mil söder om Sheffield. Inte typ bredvid Crewe, som jag nog trodde. Det är Chester som ligger där. Men å andra sidan hade jag inte placerat in Crewe på kartan heller, trots att jag har varit där. Skitsamma. Slut på usel geografilektion.

Bilresan är väl inte riktigt två timmar lång. Andy kör, Dave sitter i framsätet, jag sitter bak med Nat och Matt. Vi åker genom Peak District, över Penninerna. Miljön är vacker. Vi lånar toaletten på en pub. Inte alls populärt, landladyn blir vansinning. Skulle visst ha frågat först.

Nat och Dave brukar kolla på Sheffield United, så de tar vipentrén. Inte för att det påtalades någon enda gång. Fler Manchester United-supportrar strömmar till. Ja, inte bara supportrar. För laget blev det träning istället för match. En stor del av laget tog sig sedan till Chesterfield, vilket ger fotomöjligheter.

Matchen är jämn. På läktarna dominerar Barmy Army. Eller rättare sagt, Nat dominerar. Sånger om Green, Hartley och Palmer har vi förstås redan. Sånger om United kan också användas. Andra kan hastigt snickras ihop.

Aston Villa vinner tyvärr med 1-0. De kommer mest troligt gå upp till Women’s Super League. Villa är inte lika överlägsna som United var förra säsongen men de är ligans bästa lag. Green blev klar för Sheffield United bara någon dag före matchen och får nöja sig med ett inhopp. Palmer, som nu har återvänt Manchester United, och Hartley spelar hela matchen.

Ändå en fantastisk upplevelse och en dag jag inte ens i mina vildaste fantasier kunde ha föreställt mig. Verkligen supertrevligt att träffa alla i Barmy Army.

Tillbaka i Manchester träffar jag Anna och Rune på 57 Thomas Street för en avslutningsöl (det blir Marbles barley wine, som jag hade suktat efter hela helgen). Springer sedan på Jörgen på vägen hem och vi tar en snabbis förbi Smithfield.