Europacupvinnare, dubbel engelsk mästare och världsmästare (i den ordningen). Vi behöver inte mer än så för att förstå att Nobby Stiles var speciell. Men hans historia, som inkluderar 395 Manchester United-matcher, är större än så. Inte enbart positivt, för i slutändan gjorde inte fotbollen Nobby Stiles rättvisa.
Vi börjar med det tråkiga, för att få det överstökat. Slutet av livet var förmodligen skit för Nobby Stiles. I november 2013 sa diagnosen att han hade drabbats av prostatacancer. Några år senare meddelades att han led av långt gången demens. I sin generation av fotbollsspelare är han långt ifrån ensam om den diagnosen.
Någon egentlig hjälp från fotbollen stod inte att finna. Klubbarna borde göra mer. Dagens svinrika spelare borde göra mer. När den gamla Unitedspelaren Mickey Thomas drabbades av cancer behövdes en insamling för att hjälpa honom täcka kostnaderna. Målet var 20.000 pund. Mindre än en dagslön för många Premier League-spelare av idag. Det skulle vara en smal sak för Manchester United att stå för det. Det skulle vara en smal sak för spelarföreningen att stå för det.
Nobby Stiles sålde sina medaljer på auktion (några år före cancerdiagnosen). Medaljen han fick efter Europacupfinalen 1968 finns nu på Manchester Uniteds museum.
Det hela ter sig ovärdigt. Vi borde ta hand om våra hjältar bättre.
Nobby var onekligen en hjälte. Hans dans efter VM-finalen 1966 blev en klassiker. Han såg annars inte mycket ut för världen. Den lilla krigaren kännetecknas av det tandlösa leendet och de stora glasögonen. Så ser inte en fotbollsspelare ut.
Om vi bildligt kallar honom krigare så var det krig på riktigt när hans liv började. I källaren på 263 Rochdale Road föddes Nobby Stiles den 18 maj 1942, samtidigt som tyska bomber ven utanför.
Den som har samma Manchesterreferenser som jag har känner förstås till Rochdale Road. Huset där Nobby föddes ligger dryga kilometern från puben Marble Arch Inn. Däremellan, på det som tidigare var Sudell Street, ligger numer Nobby Stiles Drive.
En fin hyllning till en av bara tre engelsmän (förutom Nobby givetvis Sir Bobby Charlton och dessutom Liverpools Ian Callaghan) som har vunnit Europacupen och VM.
Jag kan inte påstå att jag egentligen har någon relation till Nobby Stiles. Han var långt före min tid. Givetvis dyker hans namn upp med jämna mellanrum men det brukar vara George Best och Bobby Charlton som stjäl rubrikerna. Ändå ser jag honom varje dag.
Det tandlösa leendet är väldigt stort. En anekdot berättar annars om att lagkamraterna efter en match hittade honom krälandes på planen. ”Jag har tappat mina tänder,” förklarade Nobby. ”De är nya och jag trodde att de skulle sitta kvar men de måste ha ramlat ut.”
Hans självbiografi köpte jag för många år sedan. Den ligger där i den alldeles för stora högen av olästa böcker. Jag har bläddrat lite i den idag.
De stora glasögonen har ni säkerligen sett. Utan kontaktlinserna hade det knappast blivit någon fotbollskarriär.
Liten och ettrig var han. Det var tillräckligt för att imponera på Matt Busby. I en tid då våldsamma tacklingar sällan bestraffades lät Nobby dobbarna tala. ”Dina bästa vänner på planen är dina sex dobbar!” sägs det att han förklarade för Class of ’92 när var tillbaka i Manchester United som ungdomstränare.
Nobby Stiles var en bollvinnare, en destroyer. Efter en tackling på Jacques Simon i gruppspelet i VM 1966 fick han en retroaktiv varning. Det var inte tillräckligt, tyckte Fifa, som uppmanade förbundskapten Alf Ramsey att ställa över Stiles. Även FA hakade på och ville att mittfältaren skulle ställas över. Ramsey förklarade att han skulle säga upp sig på stört om han inte fick välja sitt eget lag.
I VM-semifinalen tog Stiles hand om Eusébio. Ett par år senare vann Stiles mot Eusébio igen, då i Europacupfinalen.
Men Nobby Stiles var givetvis inte bara en buse. Han kunde förstås spela boll också. Kan du inte det gör du inte 395 matcher för Manchester United. Däremot var hans primära uppgift förstås att vinna boll och ge den de skickligare lagkamraterna. Andra tillgångar var förmågan att läsa spelet, inspirera och organisera lagkamraterna.
”Jag tycker att han hade en otrolig påverkan på Manchester Uniteds lag,” förklarade Alex Ferguson för många år sedan. ”Du kan inte visualisera ett fantastiskt Manchester United därute utan hans morrande huggtänder.
”Men inte bara det. Han kunde spela. Jag kommer ihåg att jag frågade Sir Alf Ramsey en gång om hans VM-lag från 1966. Han sa att han hade fem världsklasspelare och Nobby var en av dem. Fantastisk på att läsa spelet. Bobby Charlton nämner alltid det. Påverkade laget. Kunde tackla, kunde passa.”