Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Lest We Forget

Vi förlorade många i München den 6 februari 1958. Spelarna Geoff Bent, Roger Byrne, Eddie Colman, Duncan Edwards, Mark Jones, David Pegg, Tommy Taylor och Billy Whelan. Ledarna Walter Crickmer, Tom Curry och Bert Whalley. Supportern Willie Satinoff. Journalisterna Alf Clarke, Don Davies, George Follows, Tom Jackson, Archie Ledbrooke, Henry Rose, Frank Swift och Eric Thompson. Piloten Kenneth Rayment, reseledaren Bela Miklos, flygvärden Tom Cable.

Idag är det 63 år sedan olyckan. För dagens Manchester United – spelare, ledare, supportrar – handlar det om att minnas. Vår skyldighet är att aldrig glömma.

Laget var redan Englands bästa. Men de hade egentligen bara börjat. I de flesta fallen ännu bara snuddat vid sin potential. De skulle hem till Manchester efter säkrat avancemang till Europacupens semifinal.

Förra året var det värsta för Manchester United sedan München. Vi tvingades säga ett sista farväl till Harry Gregg, Tony Dunne, Alex Dawson, Reg Hunter, Nobby Stiles, Albert Quixall, Maurice Setters, John Fitzpatrick och Tommy Docherty. Några räknas in bland de allra största som har spelat för vår klubb. Alla är en del av vår familj.

Harry Gregg var den näst sista överlevaren från Münchenolyckan. Kvar har vi bara Sir Bobby Charlton. Tyvärr vet vi att det inte längre är så bra med Sir Bobby heller.

Men Manchester United lever vidare. För alltid. We’ll never die. Tio år efter München vann United Europacupen. Sir Bobby gjorde två mål i finalen. En annan överlevare, Bill Foulkes, spelade i försvaret. Sir Matt Busby var fortfarande manager.

We will remember them.

Historien om München

Historien om Münchenkatastrofen skrev jag om i långformat för några år sedan. Det är en berättelse om hur Englands bästa fotbollslag byggs upp av egna talanger. Det slutar i tragedi i München men berättelsen fortsätter över Europacupsegern 1968.

Historien om München 58

Ett utdrag av texten finns också att lyssna på i poddformat.

För några år sedan medverkade jag i radiosporten i ett reportage om olyckan. Det reportaget kan ni lyssna på nedan.

Mer läsning

Sir Matt Busby var lagets manager. Vår klubb hade inte varit den klubb den är om det inte hade varit för Busby.

Sir Matt Busby 100 år

Duncan Edwards var den kanske bästa spelaren i laget. Han kämpade i ett par veckor efter olyckan, men hans liv gick inte att rädda.

Den bästa av dem alla – en hyllning till Duncan Edwards

Sir Bobby Charlton ser vi fortfarande på läktarna när United spelar. Charlton överlevde olyckan och kunde fortsätta spela fotboll. Han blev Manchester Uniteds meste målskytt någonsin, Englands meste målskytt någonsin. Han gjorde flest matcher för United, han gjorde flest matcher för England. Nu har han lämnat ifrån sig rekorden men hans status som en av de främsta i klubbens historia är evig.

Sir Bobby Charlton: Gentlemannen som är Uniteds främsta målskytt

Historien om München har också berättats i många sånger.

Muss sångbok [VI]: The Flowers of Manchester

Profiler

The Flowers of Manchester

One cold and bitter Thursday in Munich, Germany,
Eight great football stalwarts conceded victory,
Eight men will never play again who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.

Matt Busby’s boys were flying, returning from Belgrade,
This great United family, all masters of their trade,
The pilot of the aircraft, the skipper Captain Thain,
Three times they tried to take off and twice turned back again.

The third time down the runaway disaster followed close,
There was slush upon that runaway and the aircraft never rose,
It ploughed into the marshy ground, it broke, it overturned,
And eight of the team were killed as the blazing wreckage burned.

Roger Byrne and Tommy Taylor who were capped for England’s side,
And Ireland’s Billy Whelan and England’s Geoff Bent died,
Mark Jones and Eddie Colman, and David Pegg also,
They all lost their lives as it ploughed on through the snow.

Big Duncan he went too, with an injury to his frame,
Johnny Berry and Jack Blanchflower will never play again,
The great Matt Busby lay there, the father of his team,
Three long months passed by before he saw his team again.

The trainer, coach and secretary, and a member of the crew,
Also eight sporting journalists who with United flew,
And one of them Big Swifty, who we will ne’er forget,
The finest English ‘keeper that ever graced the net.

Oh, England’s finest football team its record truly great,
Its proud successes mocked by a cruel turn of fate,
Eight men will never play again, who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.

I ursprungstexten var raden And Ireland’s brave Jack Blanchflower men det ändrades år 2020 för att uppmärksamma att även Johnny Berrys karriär avslutades i München (något som inte var klart då originalet skrevs).

De som överlevde

Idag minns vi de som dog men vi minns också de som överlevde. Det var 44 personer på planet, varav 21 överlevde. Men olyckan handlar också om de som inte var med på planet. Barn förlorade sina föräldrar, Mark Jones och Roger Byrnes fruar var gravida, och föräldrar förlorade sina barn. Vänner förlorade vänner och supportrar förlorade idoler.

Av spelarna på planet är det nu bara Sir Bobby Charlton kvar. Sir Matt Busby lämnade oss 1994, Johnny Berry senare samma år. Vi förlorade Jackie Blanchflower 1998, Dennis Viollet 1999, Ray Wood 2002, Albert Scanlon 2009, Kenny Morgans 2012, Bill Foulkes 2013 och Harry Gregg förra året.

De som dog

Geoff Bent
Roger Byrne
Eddie Colman
Duncan Edwards
Mark Jones
David Pegg
Tommy Taylor
Billy Whelan

Walter Crickmer (sekreterare)
Tom Curry (tränare)
Bert Whalley (tränare)

Willie Satinoff (supporter)

Alf Clarke (journalist)
Don Davies (journalist)
George Follows (journalist)
Tom Jackson (journalist)
Archie Ledbrooke (journalist)
Henry Rose (journalist)
Frank Swift (journalist)
Eric Thompson (journalist)

Kenneth Rayment (pilot)
Bela Miklos (reseledare)
Tom Cable (flygvärd)

Vila i fred.

 
Framsidan på United Review den 19 februari 1958. Klicka på bilden för större version.
Mittuppslaget på United Review den 19 februari 1958. Klicka på bilden för större version.