Andy Carrolls insats i den blåvita tröjan på Old Trafford i helgen var sensationell. Och då menar jag sensationell i rakt motsatt betydelse än den positiva. Den förre Liverpoolspelaren var så bedrövlig att man knappt trodde sina ögon. Nu hade ju det räckt att skratta och skrocka rått åt det, men han var inte nöjd med att vara usel på planen utan kapade Unitedspelare till höger och vänster i sin Ronaldofrustration över att inte vara 25 år längre.
En av de vidrigare tacklingarna – som givetvis inte ens renderade ett gult kort – har nu sett till att vår kære Christian Eriksen sannolikt inte kommer att kunna påverka Uniteds vårsäsong alls. Danskens fotskada håller honom borta från det, medan Andy Carroll bara kan fortsätta att meja ner motståndare fram till maj.
Sjukt förstås, speciellt med tanke på att VAR inte ingrep, utan fortsatte att göra sig till åtlöje, samtidigt som United ”get all the decisions”. Sen kan man ju fundera på om VAR kunde gå in även i efterhand och utdöma straff för överfall som man av någon anledning bommade under matchen.
Men vi går vidare, eftersom det är så man gör. Och på deadline day agerade United förvånansvärt snabbt när klubben för första gången plockade in en österrikare. Marcel Sabitzer var inte det första namn jag tänkte på som ersättare för Eriksen under våren, eftersom han är en annan typ av mittfältare, men samtidigt skrockar jag lite uppgivet – och nöjt – åt lånet. Inte för att jag förväntar mig mirakel direkt, utan för att United nu lånat in tre spelare medan Chelsea handlat för typ 5 miljarder i samma fönster. Ända sedan Welbeck försvann och United började på allvar ta rygg på olje- och oljemiljardärerna har jag ogillat det. Jag vet att det varit ett måste, men jag måste inte tycka om det. Och nu när United – i jakt på att bli av med Glazyrerna så fort som möjligt – inte har några fler miljarder att skeppa i väg är det lånen som är the way forward. När köpet väl gått igenom kommer sedelbuntarna fortsätta tryckas med en enorm hastighet.
Och det blir bara värre, tyvärr. En framtid med Dundee United och IFK Göteborg i finalen av en europacup är fullständigt omöjligt framöver. Alla statligt ägda och eller finansierade klubbar kommer att göra den moderna toppfotbollen allt mer ointressant. Samma 15-20 klubbar gör upp om samma titlar i alla europeiska storligor och turneringar. Variationen kommer bara att bli mindre och mindre.
Men än finns det åtminstone några halmstrån att klamra sig fast vid. Som en hemmagjord Marcus Rashford. Och ska United lyckas under våren är det den absolut sista spelare som får gå sönder. Utan Rashford är United tämligen ofarligt framåt.
Sabitzerlånet är tänkt att försöka hålla kvar United i så många turneringar som möjligt. Med 500 matcher mellan i kväll och i juni lär vi få fler skador och vi är som mest sårbara just på mittfältet. Med Eriksen och McTominay (jag vet) borta den närmaste tiden är det bara Fred och Casemiro kvar, som kan hålla till där. Visst är Lisandro en möjlighet, men nej. Österrikaren bör så snart som möjligt få ta plats bredvid Casemiro. Förhoppningsvis klarar ten Hag av att skola in honom snabbare än han gjorde med den förre Realspelaren.
Anyway: I kväll går vi till vår första Wembleyfinal på ett antal år och med tanke på att det senaste bensinbolaget i Premier League står på andra sidan har vi inget annat val än att först spela av Forest och sen dränka skatorna i oljan.
Det är trots allt vår skyldighet.
Och med Sabitzer in finns fortfarande drömmen kvar om den mest spännande våren post-Alexander.