När jag skriver detta är det nästan tre år sedan jag satte min fot på Old Trafford. Då gjorde Scott McTominay mål mot Manchester city. Sedan kom covid. Och när det var möjligt att komma tillbaka kom Cristiano Ronaldo. Det gjorde mig desillusionerad. Ännu mer så när Mason Greenwood hände. Och så Ryan Giggs – åtalad för kvinnomisshandel och typ avstängd från jobbet som förbundskapten – på direktörsläktaren på det. Eller om Giggs kom före Greenwood. Skitsamma.
Så Fucking Ralf Rangnick på det. Usch. Och. Fy.
Men Erik ten Hag har sanerat Manchester. Han har vaccinerat hela staden. Ja, kanske inte de blå. Men förvirrade konspirationsteoretiker finns ju alltid. De bör vi ignorera.
(Okej, nu har Greenwood hänt igen. Men det tänker jag faktiskt ignorera den här helgen. Men fan ta Manchester United om han välkomnas tillbaka.)
Manchester ser på det hela ut som staden alltid har gjort. Det luktar som det ska. Det byggs. Överallt ett skimmer av rött. Ölen är bäst i världen. Jag lovar att det inte finns någon bättre American Brown Ale i USA än den Cowboy Town jag dricker på Track när de här raderna författas.
Och Manchester United är… Ja, inte fan är vi tillbaka. Inte än. Tillbaka är vi först när vi står där med nummer 21. (Det gör vi inte i år.) När vi är tillbaka på riktigt kommer vi nog kunna titta tillbaka och säga att vi var tillbaka tidigare än så. Förra gången vi var tillbaka var i Rotterdam 1991. Men det var först efter titeln 1993 vi hade rätt att säga: vi är tillbaka.
Men tillbaka, ja, det är jag på Old Trafford om några timmar.
Nästa gång det går nästan tre år utan att besöka Old Trafford kommer jag nog aldrig tillbaka. Ska vi säga att det sker år 2056?
Matchen idag spelas på klassisk engelsk tid. Vilket på grund av det är klassisk tid ska framhållas som bästa möjliga tiden. Vete fan om jag håller med. Spontant tänker jag att 17.00 är den bästa möjliga avsparkstiden.
Vi kan förhoppningsvis vara överens om att allt före 15.00 är skit.
Sen avspark kan vara trevligt. Framför allt i tevesoffan. På plats är det tudelat. Fantastiskt under matchen. Och före. Men sen finns inget efter.
Nåja. Idag ska vi bara vinna. Så är det.
Laget har jag spekulerat om i införrapporten. Inget nytt har kommit fram sedan dess, som får mig att resonera annorlunda (det är bekräftat att Marcel Sabitzer är tillgänglig, men jag ser som sagt inte honom i startelvan).
Med Erik ten Hag vid rodret känns det mesta positivt. Hans eftermäle är inte skrivet än, men för mig har han redan utklassat alla andra managers efter Fergie. Blir han inte motverkad av ägarna kommer han ge oss nummer 21, det är jag övertygad om.
Erik ten Hag är Boss på det allra bästa sättet.
Det är mestadels (men inte enbart, förstås) Erik ten Hags förtjänst att detta Manchester United är ett väldigt älskvärt lag. Vill vi recensera honom på det enklaste sättet kollar vi tillbaka till maj och jämför.
Och Glazers out. Det är vi alltid. Protesterna den här säsongen är de största på åtminstone mer än tio år. Den som påstår något annat har fel. Det är faktiskt fakta.
Love United, Hate Glazers.
Up The Fucking Reds