Räddare i nöden

Det är sannerligen vindar som vänder i Manchester United, mycket hängde på att få ett resultat mot Chelsea – och det fick Amorim. Svettigt blev det och för en stund famlade man i tankarna att det bara är Manchester United som ska kunna lyckas kasta bort ett överläge med en man mer i dryga 80 minuter. Men nu har man fått lite andrum.

Kanske ska Amorim tacka Robert Sanchez klumpiga kapning av Mbuemo, kanske ska han ge lavetter till Casemiro som bjöd in Chelsea helt i onödan eller så får han tacka högre makter att det faktiskt blev tre poäng. Att vindarna vänder är helt naturligt kopplat till resultat – ett dåligt resultat och det är nedflyttningsprofetior, ett bra resultat och vi ska vinna ligan. Något överdrivet kanske. Men det känns som att det var alldeles nyss Amorim OUT haglade i olika forum. Nu väljer man istället att se det från den andra sidan, vi har typ lika många poäng som City och Arsenal trots att vi på pappret har mött svårare motstånd. Jag skrev en krönika för tre veckor sen om anledningarna till varför man ska ha kvar Amorim och jag står fortsatt fast vid dem. Jag tycker att jag ser framsteg – men det kan också vara partiskhet i frågan. Inför Chelsea var känslan att domedagen snart är kommen – men nu har den känslan sipprat bort som pysande luft ur en ballong och nu skiner solen. Eller gör den?

Fakta är att vi ligger på en elfteplats med samma poäng som Manchester City. Men det är vi som är i kris, det är vi som spelar så dåligt att vi riskerar att åka ur Premier League. Det väsnas inget om våra blåa grannar. Visst, deras trackrecord är tusentals mil bättre än vårt de senaste tio åren och möjligtvis är det därför tystnaden råder. Men vi ska inte hamna i en tankebana där vi jämför oss med andra lag, vi ska jämföra oss med oss själva och vad är fakta Manchester United? Dynamisk fakta är svårt att sätta fingret på, men kollar man den verkliga statistiken så ser det ju ganska bra ut va? Vi skapar flest chanser, vi har flest skott på mål, vi underpresterar i ”expected goals” om man lägger en värdering i det, även om man plockar bort Brunos straffar. Sån statistik hade vi inte förra säsongen. Med andra ord har vi blivit bättre – statistiskt sett. Men som vi alla vet är bollen rund, det går inte att vagga sig in i statistik som en form av trygghet. En falsk trygghet. I alla fall när det gäller Manchester United.

Spelet i sig är fortsatt sådär, det är stundvis en hönsgård i försvaret och hjärtat sitter i halsgropen varje gång motståndarlaget har bollen. Det är fortsatt mycket som behöver bli bättre. Vi kommer inte ha en Robert Sanchez som räddar oss i form av ett rött kort varje match. Och vi har en tendens att vara sämre mot på pappret sämre motstånd. Och nu stundar Brentford och Sunderland. Två ”sämre” lag. Två måstematcher konstigt nog. Jag ser det i alla fall som det. Vi är Manchester United och vi ska vinna dessa två. Hellre att man bedömer Amorim efter matcher där vi ska vinna än toppmatcher mot Arsenal, City eller Liverpool – vi är i ärlighetens namn inte där ännu. Med det menar jag att vi fortsatt inte ska acceptera förluster oavsett motstånd men vi måste också se verkligheten för vad den är. Men vi ska slåss om Champions-Leagueplatserna, det är liksom the bare minimum.

Min magkänsla säger att vi fixar det också.