Vändningar, kaos och kollapser: Tre matcher mot Everton vi aldrig glömmer

Manchester United mot Everton har aldrig bara varit en rad i spelschemat. Rivaliteten mellan Manchester och Merseyside sträcker sig tillbaka till industriåldern, då städerna tävlade om handel och inflytande. Men även om den historiska motsättningen fortfarande ekar över regionerna, är mötet mellan United och Everton långt ifrån lika infekterat som duellen med Liverpool FC. Snarare bygger det på en märklig balans där båda klubbarna delar samma verkliga antagonist. Min fiendes fiende är min vän, och i det här fallet är fienden röd från Merseyside.

Inför måndagens möte lagen emellan väljer vi därför att lyfta fram tre av de mest händelserika matcherna mellan United och Everton, på gott och ont. Det är matcher som formar hur vi fortfarande uppfattar den här duellen, kapitel som visar varför just de här två klubbarna så ofta bjuder på dramatik bortom tabelläge och form. För när United och Everton ställs mot varandra blir det sällan tyst, stilla eller förutsägbart. Snarare brukar matcherna svänga, brinna till och lämna något efter sig, vare sig det är glädje, frustration eller ren chock.

Manchester United 4–4 Everton, april 2012

Kollapsen som kostade mycket mer än två poäng

Vissa matcher etsar sig fast för att de är fantastiska, andra för att de gör ont. 4–4 mot Everton våren 2012 tillhör den senare kategorin och är fortfarande ett av de tydligaste exemplen på hur ett titelrace kan rasa ihop på bara några minuter.

Manchester United kom in i matchen med ett starkt grepp om förstaplatsen och spelade som ett lag på väg mot ännu en ligatitel. Wayne Rooney gjorde mål, Nani briljerade och när Danny Welbeck och Rooney såg till att United ledde med 4–2 med en kvart kvar kändes allt avgjort. Det var bara att spela av matchen.

Men Everton följde inte manus.

Marouane Fellaini dominerade i luften, United tappade skärpan och matchens tempo svängde tvärt. Nikica Jelavic reducerade till 4–3, och plötsligt började nervositeten sprida sig. Några minuter senare kastade sig Steven Pienaar fram och satte 4–4 i nätmaskorna. Tystnaden på Old Trafford efter kvitteringen var nästan brutal.

Det här var inte bara två tappade poäng. Det blev den sekvens som gav Manchester City chansen att ta igen försprånget, och som i slutändan ledde fram till Agüeros ökända stopptidsmål och en av de mest smärtsamma avslutningarna i Premier League-historien.

För Evertonfansen är matchen ett av deras finaste bortamöten på Old Trafford. För Unitedfansen är den en symbol för en säsong som gled dem ur händerna, trots långa perioder av full kontroll.

Everton 3–4 Manchester United, februari 2004

Ett Goodison-kaos vi fortfarande pratar om

Goodison Park är en av de arenor där matcher kan få ett eget liv. Det är trångt, högljutt och när Everton får vittring kan atmosfären skifta från avslagen till elektrisk på några sekunder. Den här eftermiddagen blev ett skolboksexempel på det.

Manchester United började som om matchen redan var vunnen. Louis Saha gjorde sin första start efter flytten från Fulham och visade omedelbart varför Sir Alex Ferguson värvat honom. Han gjorde mål, skapade ytor och gav Ruud van Nistelrooy exakt det understöd holländaren trivdes med. När United gick upp till 3–0 efter knappt en halvtimme såg allt ut att vara avgjort.

Men Goodison Park har en förmåga att väcka matcher som borde vara döda.

Evertons reducering kändes först harmlös, men när tvåan kom förändrades allt. Publiken reste sig, tempot skruvades upp och United började vackla. När 3–3 small in exploderade arenan. Everton spelade med vind i ryggen, United tappade rytmen helt och matchen kändes plötsligt som om den hade egen puls.

Till slut blev det Ruud van Nistelrooy som avgjorde, iskall som alltid, och satte 4–3 i slutet. United fick med sig segern, men det var en match som lämnade lika många frågetecken som svar.

Det här handlade dock om mer än bara mål och drama. En ung Wayne Rooney, fortfarande Evertons stora hopp, gjorde starkt intryck varje gång han fick bollen. Hans energi och kompromisslösa spelstil tände hela arenan. Bara några månader senare skulle han spela i rött och fortsätta forma den här märkliga, oförutsägbara och ofta underskattade rivaliteten mellan Manchester United och Everton.

Everton 2–4 Manchester United, april 2007

Vändningen som pekade rakt mot guldet

Våren 2007 hade Manchester United återfått sin titelambition. Laget spelade med en energi som påminde om tidigare storhetstider, men med Chelsea jagande tätt bakom hade man inte råd med misstag. Bortamatchen mot Everton, mitt under Merseysides sorgeperiod efter Alan Balls bortgång, blev därför en känslomässigt laddad och farlig prövning.

Everton började också på precis det sätt man befarat. De tryckte upp United, vann duellerna och tog ledningen när Alan Stubbs frispark styrdes in. När Manuel Fernandes sedan smällde in 2–0 strax efter paus såg det ut som att titelracet höll på att tippa över i Londonklubbens favör. Goodison Park kokade och United var på väg att tappa fotfästet.

Men där andra lag hade vikit sig fanns en annan växel i Ferguson-lag.

Revolutionen började med John O’Sheas 2–1 mål efter en målvaktsretur som gav United liv igen. Minuten senare styrde Evertonkaptenen Phil Neville, tidigare Unitedspelare, in kvitteringen i eget mål och matchen svängde brutalt över till Uniteds fördel. Everton tappade energin, United tog kontrollen.

Wayne Rooney fullbordade vändningen med ett kliniskt avslut mot sin gamla klubb, ett mål som kändes lika oundvikligt som brutalt. Och när Chris Eagles klev in från bänken och satte 4–2 med sitt första Premier League-mål var saken klar. Segern var säkrad, styrkebeskedet givet och titelracet tillbaka i Uniteds händer.

Det här var inte bara en stark vändning, utan en av de där eftermiddagarna som definierade säsongen. Den visade karaktären i laget, styrkan i truppen och varför guldet till slut hamnade i Manchester.

Avslutningsvis

Måndagens möte mellan Manchester United och Everton är kanske inte den mest infekterade duellen i engelsk fotboll, men historien visar att det sällan blir en lugn kväll när dessa två kliver ut på samma gräsplan. Deras band över Merseyside–Manchester-rivaliteten har aldrig stoppat matcherna från att explodera i dramatik. Snarare verkar det som om just frånvaron av hat lämnar mer utrymme för det oväntade: för vändningar, för sena mål, för matcher som byter riktning på en sekund.

Vi har sett kollapser som påverkat titelstrider, comebacks som definierat säsonger och spelare som tagit avgörande steg i sina karriärer just i de här mötena. Everton har ofta spelat över sin tabellplacering när United står på andra sidan, och United har gång på gång visat att de kan resa sig ur underläge med samma frenesi som format klubbens identitet.

Inför måndagen finns det därför bara en sak som känns säker: det blir inte en stillsam 90-minuterspromenad. Historien mellan klubbarna är för fylld av tvära kast för att man ska räkna med det. Oavsett form, oavsett startelva, har de här matcherna en tendens att leva ett eget liv.

Och kanske är det just därför vi fortfarande minns dem så starkt. Och kanske är det därför måndagens möte kan bli nästa kapitel i en berättelse som gång på gång överraskar oss.