Tack för tiden Ruben

Vem ska klandras för misslyckandet som blev Ruben Amorim, ledningen? Amorim själv? Var det egentligen 14 månader av totalt misslyckande eller fanns det något positivt att klamra fast vid?

Den här krönikan kommer famla kring spekulationer och teser, vissa antydningar med grund i fakta, andra inte och tillåt mig att spekulera fritt. Vad som är fakta är att Amorim får sparken som tränare för Manchester United efter 14 månader i klubben. En man som kom in som tränare med tydliga krav, pengar, tid och andra spelare. Amorim var en frisk fläkt för oss supportrar och det motsatta för vår ledning, i alla fall nu i efterhand och visst gick topplocket?

De flesta av oss har läst eller sett vad Amorim yttrade efter nya tappade poäng mot Leeds. Min tolkning – ledningen är de som bestämmer. Ledningen vet inte vad de håller på med och en tränare i Manchester United har inget inflytande. Det var vad jag läste mellan raderna i Amorims sista stridsrop och kanske kommerman att minnas Amorim som William Wallace, en martyr som stod för förändring. Ska man försöka summera något med Amorim är det kanske just förändring, det kändes som att klubben drogs åt ett positivt håll, trots konstiga byten, konstiga formationer och knapphändiga resultat. Man behövde börja någonstans. Vi blev av med spelare som förruttnade klubben inifrån. Vi tog in klasspelare i Cunha, Mbuemo, Lammens och Heaven, kom den här tydliga filosofin med Amorim eller har ledningen äntligen hittat en strategi kring värvningar som fungerar? En som inte kom var Ollie Watkins som var en ”Amorim-spelare” trots att Amorim skrek och viftade ”honom ska vi ha!”, istället blev det konspiratoriskt nog Sesko en icke-Amorim värvning, två teser utan direkt fakta.

Amorims facit – 1,24 poäng per match på 47 matcher i Premier League. Det är naturligtvis inte hållbart och i en annan välskött klubb hade han inte överlevt mer än några månader.

”Jag vill stanna i Manchester United i 20 år” ett uttalande som är sex månader gammalt. Ett ärligt uttalande, enligt min tes. Amorim må ha varit irrationell i kontakten med media men uppfattningen var att han åtminstone höll sig till sin egen sanning, en principfast och envis herre som kanske ibland behövde släppa på sina principer.

3-4-3 blev aldrig något viktorianskt segerrecept, och det fanns knappt en tillstymmelse till någon förbättring under dessa 14 månader, oavsett vilka spelare som ställdes ut på planen eller utanför planen. Mainoo är säkert glad över detta, och inte minst hans syster om man ska tro på sociala medier. Återigen, spekulationer.

Och om man tänker på det sportsliga så känns det helt befängt att sparka Amorim nu, utan någon som helst plan på ersättare, vilket får en att tro att det här var ett beslut fattat i affekt på något vis. Ledningen skulle sätta ner foten, ”kom inte och kasta skit på oss och lek tuff, du är inte mer än en huvudtränare, det är vi som bestämmer” typ. Och leker själv jag med mina egna tankar och fantasi är det där jag hamnar.

Amorim skrev på för att vara manager för Manchester United och inte huvudtränare. En enorm skillnad att vara det ena eller det andra. Kanske var det när det blev klart att Semenyo väljer Manchester City och de planerade pengarna som skulle kastas på Ghananen blev till pengar som inte skulle spenderas alls, pengar som hade kunnat investeras i mittfältet, kanske var det droppen som gjorde att ledningens ridå lyftes i samband med Amorims uttalanden. Kanske. Återigen teser.

Frågan om det är rätt eller fel att sparka Amorim så är det väl i slutändan rätt, trots att det tar emot att säga det. Rätt beslut i fel tidpunkt. Ledningen handlar i sitt eget intresse istället för det sportsliga, för rent sportsligt är det inte katastrof, tabellmässigt i vart fall. Det var katastrof när man placerade sig på en femtondeplats i ligan, den sämsta placeringen Manchester United hamnat på sedan Premier League grundades 1992 men ledningen valde fortsatt att ha förtroende för Amorim trots det historiskt usla resultatet.

Med det i bakhuvudet blir det än mer ologiskt att portugisen får gå nu – då handlar det helt plötsligt inte om det sportsliga, det handlar om en ledning som blivit kränkt av vad de anser ska vara en huvudtränare. En person som de själva har anförtrott till uppdraget att leda Manchester United men relationen har skurit sig. Vem som har lovat vad och exakt vad som har sagt får vi aldrig veta. Men det som är tydligt är att någon form av paradigmskifte har skett under Amorims 14 månader. Kanske var det efter den historiskt usla säsongen, kanske var det efter, kanske var det den där gången då ledningen tjatade till sig att Amorim skulle spela 4-5-1 och han gjorde det, med ett minst lika dåligt resultat i den matchen. Kampen om att få det sista ordet, jag har sett bättre problemlösning på min sons förskola.

Man kan argumentera för att ten Hags filosofi skadade mer än vad den gav frukt för, en Holländskt invasion av medelmåttor till skyhöga priser och att sånt utrymme ska inte ges till en tränare och jag kan hålla med till viss del. Men att ledningen ensamt ska besluta om det sportsliga ogillar jag. Det måste få finnas en balans.

Det är uppenbarligen ett misslyckande av Amorim men ledningen ska också ta på sig detta. Ledningen visste hur Amorim spelade, de visste hans ambitioner och hans planer när han skrev på sitt kontrakt. Allt som har basunerats ut är hur tydlig målsättningen är, vinna ligan 2028, det skulle ta flera transferfönster för att ha ett kompetent bygge. Det borde finnas en tydligare kommunikations i en organisation som driver in miljarder.

Amorim då? Han fick ett transferfönster på sig.

Det kan knappast vara den planen Barrada, Ratcliffe, Wilcox och co. har haft i åtanke och Amorim var uppenbarligen en felrekrytering redan från början om man inte förstår varandras ansvarsområden eller hur sagd plan ska utföras.

Förhoppningsvis lär vi oss av detta och Amorim har satt en grund som är mer tacksam för nästa tränare än den otacksamma grund som han själv fick stå på men i slutändan blev det hans envishet och stolthet som begravde honom.

Men han vann i alla fall kampen om det sista ordet.