Vi ligger trea

Ovanstående är en mening som jag inte trodde att jag skulle få skriva på länge …

Så sent som i mitten av januari hade det känts otänkbart – att Manchester United skulle inneha en tredjeplats den 1 mars.

Då hade slutsatsen blivit att den övre halvan av ligan kollapsat under årets första månader.

Och visst har övriga topplag haft svårt att upprätthålla form och leverera återkommande vinster.

Men det är inte den främsta orsaken. Manchester United har varit bra.

Tillräckligt bra.

Matcher har vunnits.

Mål har gjorts. Och mål har stoppats.

Det har varit böljande. Halvdana prestationer. Uddlöst till och från.

Trots det har vi förtjänat vår plats – vår respit från det som varit.

Det som tidigare rann oss ur händerna har nu stannat kvar. Att hålla en ledning är inte längre synonymt med magont och tandagnisslan.

Manchester United i januari hade stått för delad poängskörd i de matcher som nu slutat med tre pinnar.

Trots att vi inte alltid förtjänat det har vi med mod och självförtroende förvaltat matchbollen.

Det har inte varit en revolution.

Laget springer mer för varandra. Mittfältet kollapsar inte vid minsta vindpust. Försvaret tar inte samma felkliv samtidigt.

Ett ofungerande spelsystem har förkastats. Kejsaren var naken – även om portugisen envist hävdade att så inte var fallet.

Det har räckt med små justeringar.

Men visst ger sig den inre cynikern fortfarande till känna ibland.

Michael Carrick är fortsatt obesegrad. Och detta även om man räknar in hans förra, tillfälliga, sejour vid rodret.

Sedan den engelska skäggstubbens återkomst har den enda egentliga motgången varit att det inte blev fem raka vinster.

Vad händer när vi helt plötsligt inte får det där avgörande domslutet med oss?

Eller om Sesko har en dålig dag? Om bollen inte studsar som vi vill?

Vad händer vid den första förlusten? Efter den första förlusten? Hur reagerar spelarna då? Fansen?

De som idag skulle vilja förlänga Carricks tränaruppdrag också över nästa säsong skulle sannolikt bli hälften till antalet vid två förluster i rad.

Vid tre raka skulle någon tycka att han borde få sparken samma dag.

”Ingen kan göra det sämre!”

Nu är vi inte där. Inte än.

Men Michael Carrick kommer att förlora. Det är ofrånkomligt i the beautiful game.

Och först då står vi inför den stora prövningen – inte hur vi hanterar en vinst, utan en förlust.

Manchester United presenterade sina senaste finansiella siffror under den gångna veckan.

På bara ett år har lönekostnaderna minskat med 172 miljoner pund.

Detta trots ankomsten av tre högoktaniga namn under sommaren.

Löneandelen av omsättningen har likaså minskat och rörelseresultatet är positivt.

På den mindre upplyftande sidan har skuldsättningen, som redan är hög, ökat. Och såväl de kommersiella som matchdagsintänkterna har minskat.

Detta kan delvis förklaras av att United inte längre har en sponsor på träningskiten, liksom av att laget spelar så få hemmamatcher innevarande säsong.

Sammantaget ligger intäkterna på rött, men lönsamheten på grönt.

Med en sådan slutkläm är den nuvarande ligaplaceringen välkommen.

Champions League-fotboll på Old Trafford nästa säsong är inte längre en avlägsen fantasi.

Ett Europakontrakt innebär ett stort klirr i kassan; hundratals miljoner bara för att delta.

Och det behöver Manchester United.

Innan vi köpt en enda ny spelare under kommande transferfönster ska vi betala över 2 miljarder kronor i utestående övergångssummor.

Därutöver behöver spelare som Casemiro och, förhoppningsvis, Ugarte ersättas.

Tyvärr är det i huvusak detta som undertecknad ser som uppsidorna med Champions League.

Efter de senaste årens ökenvandringar och tidiga utträden ur tävlingen förknippas fotbollen, tyvärr, mer med besvikelse än spänning.

Där var han igen, den inre cynikern.

Min pessimistiska följeslagare måste påminnas igen: vi är inte där än.

Manchester United ligger, trots allt, trea.