Ytterligare en smärtsam förlust, ytterligare en insats som övertrumfar alla andra dåliga insatser man har i närminnet. På hemmaplan. Mot ett Tottenham som varken sett bra eller dåliga ut. I tisdags förlorade mitt kära Luleå Hockey derbyt mot Skellefteå med 2-5, under slutminuterna valde hemmapubliken att gå ”ska ni gå hem nu?” skanderade bortaklacken. På samma vis valde jag med publiken på Old Trafford att stänga av TV-sändningen med tio minuter kvar.

Jag håller med Bojan Djordjic när han raljerar i studion om Manchester United. Dels i att jag och förmodligen flera andra har blivit apatiska när det kommer till den här klubben. Känslorna är som helt döda. Jag borde vara rasande, när van de Ven springer igenom ett helt försvar av koner. Jag borde vara rosenrasande när Bruno får ett rött kort som inte ens är ett rött kort. Jag borde vara ursinnig när Tottenham gör 2-0 på tok för enkelt. Men jag är inget. Glad, ledsen, arg? Nej, absolut inte. Om något är jag glömsk och har allt för dåligt långtidsminne. Jag glömmer åttondeplatsen i ligan, jag glömmer insatser mot Liverpool där de gör sju mål, jag glömmer negativ målskillnad och hur spelet sett ut över två säsonger, jag glömmer att vi slutat sist i gruppen i Champions League som bestod av Köpenhamn, Galatasaray och Bayern München. Jag väljer nog selektivt att komma ihåg vinsten i FA-cupfinalen mot Manchester City eller andra prestationer som varit positiva. Men det är helt fel sätt att tänka på. Det ska vara tvärtom, man ska komma ihåg de särskilt dåliga prestationerna. Det är Manchester United – det är mitt lag , där kontinuitet kopplat till bra prestationer över en lång tid sitter i ryggmärgen. Vi ska inte vara det laget där vi alltid tänker ”nu vänder det” när man lyckas vinna en match. Det är inte hållbart längre.

Till och med jag som supporter börjar ge upp

Det ska också finnas utrymma att misslyckas men inte till den nivån att kraven och pressen på spelarna försvinner. Vem vill gå till sitt arbete och känna, det spelar ingen roll vad jag gör eller hur dåligt jag gör det jag kommer att få vara kvar. Det är så anti-prestationshöjande. Man kan ha dåliga dagar absolut, men varje dag ska inte vara en dålig dag då kanske man ske se sig om annat. I vilken annan storklubb i världen hade det accepterats. Går det att nämna någon spelare som har utvecklats under ten Hag? Det är den eviga känslan av att spelare som kommer till Manchester United blir sämre. Vi plockar in spelare efter spelare och kastar miljarders kronor överallt men finns det egentligen någon plan? Det känns som att vi har femhundra olika spelartyper som ska spela en fotboll som ingen av dem förstår. Och det är helt enkelt inte bra nog. Som Bojan uttryckte det i studion ”spelarna är en spegelbild av sin tränare”. Jag köper det – spelarna bär ansvar men tränaren har det yttersta ansvaret. Till och med jag som supporter börjar ge upp.

Så varför dra ut på plågandet?

George Harrison skrev en låt som också blev titeln på ett album i början av 70-talet, ”all things must pass”. En låt som handlar om hopp och i hans fall att släppa taget om The Beatles som nyligt hade splittrats. Att det kommer ett ljus efter allt det gråa. Det är väl där vi har hamnat nu – det kanske är dags för det här bandet som vi kallar Manchester United att splittras från sin frontman ten Hag. Även om ens hopp inte stärks av det men det är ju en form av förändring som är nödvändig. Nu ska ten Hag enligt media, få veckan ut att visa på förändring. Jag förstår kanske inte syftet med det, om nu planen är att sparka honom varför vänta tills veckan är slut – vi har knappast någon kandidat förutom interim Ruud van Nistelrooy som kan ta över tills vidare och jag tycker det inte finns några lämpliga kandidater alls lediga just nu. Så varför dra ut på plågandet? ten Hag själv verkar oförstående till frågan och inte det minsta orolig konstigt nog, det hade jag varit om jag var ten Hag. Men det kanske är så pass enkelt att han med har slutat bry sig, vad vet jag.

Det nämns att det kommer bli en ekonomisk tung smäll för Manchester United att sparka honom kanske är det såna saker som gör att ledningen velar. Eller så är det helt enkelt för vi behöver hitta rätt man till det här jobbet.

Och det kan ta tid, väldigt lång tid.

(Den här krönikan skrevs innan matchen mot Porto spelades).