Våren 1983 spelade Brighton & Hove Albion den största matchen i klubbens historia. Det var final i FA-cupen. Till dags dato alltjämt den enda stora finalen som Brighton har spelat. De reste i helikopter till Wembley.

Att Brighton spelade sin enda FA-cupfinal just den säsongen är ganska orimligt. Laget slutade nämligen sist i Division 1 (den dåvarande högstaligan), med 40 poäng på 42 matcher. Målskyttet var lagets akilleshäl, illustrerat av 38 gjorda mål på 42 matcher.

Men i FA-cupen kunde de göra mål. I finalen slog de till två gånger. Det gjorde motståndarlaget också, varför det blev förlängning.

Motståndarlaget ja, det var förstås Manchester United. Om ni inte redan visste det (det borde ni veta) så borde ni ha listat ut det av kontexten.

United hade en dålig lag. Det här var ju en final som bara skulle kunna sluta på ett sätt.

Förlängningen var länge mållös. Doften av sensation blev allt tätare i luften. I förlängningens sista stund dök chansen upp för Brighton och anfallaren Gordon Smith.

”Robinson going forward strong. He’s inside the Manchester United penalty area. He finds Smith…”

Givet mål?

”…and Smith must score…”

Kommentatorn tyckte så. Men Brighton är Brighton och Brighton vinner inga titlar.

”…and he hasn’t scored. And Bailey has saved it.”

Det var det allra största ögonblicket i Brighton & Hove Albions historia. Tevesändningen hann inte ens klippa från reprisen innan domarens slutsignal löd.

På den här tiden gick oavgjorda finaler till omspel. Där hade Brighton inte ett endaste dugg att hämta. Bryan Robson sköt två mål. Norman Whiteside gjorde också mål. Liksom Erik ten Hags favorit Arnold Mühren. Brighton? De gjorde inga mål i omspelet.

Det främsta ögonblicket i Brighton & Hove Albions historia är ett missat friläge. Brighton & Hove Albion är själva definitionen av nästan.

Eftersom Brighton trots allt är en engelsk klubb så har de förstås valt att anamma missen. Ett fanzine till klubben döptes till …And Smith Must Score!

Nu är Brighton för tredje gången någonsin i semifinal i FA-cupen. Senast var 2019, då de förlorade mot ett ekonomiskt dopat lag. (I Ligacupen är Brighton faktiskt ännu sämre. Där har de som bäst gått till kvartsfinal. Vid ett enda tillfälle.)

Nu laddar Brighton för den näst största matchen i klubbens historia. Vill vi tro på seger så kan vi luta oss mot deras historia.

Dagens semifinal spelas på Wembley. Det är förstås fel. (Inte för att Wembley är en skitarena och borde rivas. Så är det, men det är en annan diskussion.) Att få spela på Wembley ska vara belöningen för en semifinalseger. Att spela på Wembley för att ta sig till Wembley? Ni hör väl hur tokigt det låter? (Och den som eventuellt behöver ytterligare bevis på hur fel det är behöver bara kolla på de många tomma stolarna i gårdagens semifinal.)

Nåväl. Manchester United behöver vinna idag. Det blev ett nytt fiasko i torsdags och att följa upp det med ett uttåg ur FA-cupen fungerar inte.

Vi har ett märkligt lag. Ibland spelar vi bra. Ibland spelar vi uselt. Sällan spelar vi däremellan.

Oftast är det på bortaplan vi är usla. Idag är det neutral plan. Vilket kanske kan funka?

Vi har ofta repat oss matchen efter motgångar. Erik ten Hag har rätt i det. Lika rätt har han när han säger att vi inte kan spela i underläge. Leder vi är vi typ bäst i världen. Ligger vi under är vi typ sämst i världen.

Ska vi nyansera fiaskot i torsdags – för det var ett fiasko – så kan det noteras att vi startade matchen utan fem av våra sex främsta spelare. Casemiro var med men Bruno Fernandes, Lisandro Martínez, Marcus Rashford, Luke Shaw och Raphaël Varane saknades i startelvan. Idag har vi förhoppningsvis fyra av de sex i startelvan. Framför allt tycker jag att det i torsdags illustrerades att Bruno är vår viktigaste spelare. United är liksom aldrig bra när Bruno inte är med.

Brighton är bra, det vet vi. I stort sett alla Unitedsupportrar jag har hört uttala sig tror på en tuff match och många tycks vara av åsikten att Brighton är favorit. Faktum är att spelbolagen – som brukar veta – håller med.

Laget är mestadels givet idag, förutsatt att de förväntade spelarna är tillgängliga.

David de Gea vaktar målet, hur dålig han än var i torsdags. Nästa säsong är en annan diskussion (frågar ni mig är vi i desperat behov av en ny målvakt). Men vi kastar givetvis inte in en debuterande Jack Butland i en semifinal och Tom Heaton är antingen fortfarande skadad eller åtminstone inte redo för spel efter skadan. Inte för att Heaton hade varit aktuell ändå, men nog hade han gått före Butland.

I mittförsvaret finns bara Victor Lindelöf och Luke Shaw som alternativ. Skulle det vara så att Shaw inte kan spela – det viskades lite om det efter Sevilla – blir det kritiskt. I så fall blir det väl att Casemiro flyttar ner i backlinjen.

På ytterbackarna kan vi typ kasta tärning mellan Aaron Wan-Bissaka, Diogo Dalot och Tyrell Malacia. Jag skulle välja de båda högerbackarna.

Mittfältet är givet: Casemiro, Christian Eriksen och Bruno.

Eftersom Anthony Martial klev av skadad i torsdags utgår vi, baserat på hans historia, från att han är indisponibel i minst en månad. Illa, förstås. Men vi har klarat oss utan Martial mest hela säsongen.

Wout Weghorst kan inte gärna kastas in från start och då blir Antony, Marcus Rashford och Jadon Sancho kvar.