Loading
Manchester United går in i landslagsuppehållet med en välbehövd seger i bagaget. Frågetecknen kring Amorim och spelartruppen kvarstår emellertid alltjämt.
Efter David Moyes korta sejour i klubben trodde undertecknad att det inte fanns fler bottenrekord att slå.
Men Louis van Gaal fortsatte på inslagen väg.
Ytterligare fyra huvudtränare har sedan dess bevisat att det alltid finns otrampad mark.
Trots det verkar medierna besatta vid att ständigt hitta nya motstockar att haka upp debaclena på.
Krut måste spillas på de döda kråkor som är Manchester Uniteds nedgång och fall.
”Sist Manchester United fick en lika dålig ligaplacering var Tage Erlander statsminister i Sverige.”
”Manchester United har inte släppt in så här många mål sedan David Beckhams första besök i en tatueringsstudio.”
”Inget annat lag har åstadkommit lika många suckar under en säsong som Manchester United.”
Rekorden, både krystade och verkliga, fortsätter hopa sig under vår nye portugis.
Media kommer inte sluta leta narrativ som gör just den senaste Manchester United-prestationen till den sämsta någonsin.
Och Manchester United fortsätter spela dem i händerna.
Nå? Gör vi det?
Anställer vi bara dåliga tränare?
Om man vill vara tråkig och slå hål på premissen direkt kan man konstatera att nej, så är det givetvis inte.
Efter 24 år under Sir Matt Busby och 26 år med Sir Alex Ferguson utmed långsidan kan det omöjligen stämma.
Men, som du säkert förstår, är inte det vad frågan far efter. Vi begränsar oss till de senaste 12 åren.
David Moyes klev in som handplockad av självaste Sir Alex Ferguson.
Den något yngre skotten hade främjat stabilitet i en klubb med begränsade resurser.
Problemet var bara att Manchester United hade obegränsade resurser.
Och den stabilitet han åstadkommit under sina elva år i Everton grundade sig mycket på att han där kunde slå uppåt.
I Manchester United skulle det inte finnas någonting ovanför.
Uttalanden om Liverpools och sedermera Citys förträffligheter föll inte i god jord hos någon.
Som Manchester Evening News sammanfattade det hela:
”Moyes lät aldrig och styrde aldrig som en United-manager. United fick en Everton-manager, Everton-tränare, en Everton-spelare och åstadkom en Everton placering […].”
Louis van Gaal anställdes just utifrån sin bevisade förmåga att vinna ligor och cuper med stora europeiska klubbar som Barcelona och Bayern München.
Två år blev det i Manchester, varav det första slutade med att United återigen knep en Champions League-plats.
Men efter år två, då spelet fortsatt vara tråkigt och mållöst, tröttnade alla. En FA-cup-vinst hjälpte föga.
Att nederländaren ett halvår senare meddelade sin pensionsavgång tolkade många som en bekräftelse på kritiken – van Gaal och hans taktik var ålderdomlig.
Så, hur får man rätt kurs på ett skepp med ett omodernt ledarskap?
Man anställer den som på många sätt präglat den taktiska utvecklingen av europeisk fotboll det gångna decenniet.
Jose Mourinho.
Tre titlar blev det under den första säsongen.
Men som i alla klubbar där Jose Mourinho styrt skeppet övergick snart ”vi mot världen”-fasen i en ”de rättrogna av oss mot världen” fas.
På den följer alltid ”Jose mot världen”-fasen.
När portugisen fick stöveln i december 2018 osade klubben av negativitet.
Lösningen?
En glad och sprallig norrman som bara ville att alla skulle ha skoj igen.
Som, till skillnad från sin legoknekt till företrädare, var så mycket United det går att vara.
Men säg den lycka som varar.
Att laget förlitade sig för mycket på ”individuell briljans” blev en allmän sanning.
Det som fattades denna gång var en tydlig spelidé, sades det.
Därför anställdes Erik ten Hag under sommaren 2022.
Hans sejour höll, som bekant, i knappt två och ett halvt år.
Obduktionsrapporten gjorde denna gång gällande att det var hans ryggradslöshet, att han övergav sin filosofi så fort den mötte motstånd, som blev den egentliga början på slutet.
Det Manchester United behövde var någon som aldrig – oavsett bris, kuling eller storm – skulle lämna sin grundtanke.
Eller?
Det mesta pekar på att det inte kommer vara Rúben Amorim som rattar försäsongen 2026/2027.
Att döma av tidigare rekryteringar kan vi dock ana några karaktärsdrag hos den blivande huvudtränaren:
Det kommer vara någon med Premier League-erfarenhet.
Någon som spelar med en fyrbackslinje, men som inte är främmande för att laborera med formationerna.
Någon vars styrkor är Amorims svagheter.
Någon som i stunden låter som en lovande och noga avvägd kandidat, men vars främsta USP också riskerar att bli början på dennes fall.
Optimisten skulle kanske säga att denna rekryteringsstrategi ofrånkomligen leder till en kandidat som saknar samtliga svagheter hos alla sina företrädare.
Vi måste bara ha tålamod.
Pessimisten skulle i stället snegla mot Mark Twains berömda citat:
”Historien upprepar sig inte, men den rimmar.”
