Loading
I söndags satte Manchester United punkt för säsongen 2018/19 på sämsta tänkbara sätt. Vi vet alla hur det gick, och jag tror inte många, mig själv inkluderad, blev särskilt förvånade över vad vi fick se. Däremot kan jag inte låta bli att känna för Antonio Valencia som, med sitt inhopp, gjorde sitt sista framträdande på Old Trafford.
Det ska sägas att Valencia inte har gjort särskilt mycket väsen av sig på sistone, och i ärlighetens namn har han väl inte saknats nämnvärt heller, vilket kan låta konstigt, inte minst i egenskap av hans roll som lagkapten. Men de senaste säsongerna känns det som att 33-åringen sakteliga tynat bort från vårt medvetande, vilket kan tyckas lite orättvist med tanke på vad han faktiskt har bidragit med och hur länge han har tjänat klubben. Nämligen tio år.
Och om vi backar bandet så många år och tittar på var United befann sig då, är det väl inte helt befängt att påstå att man var i en övergångperiod vid säsongens slut. Detta efter att ha förlorat Champions League-finalen mot ett urstarkt Pep-Barcelona. Men vi skulle också förbereda oss på att tappa världens, där och då, bäste fotbollsspelare i Cristiano Ronaldo. Frågor om hur man skulle ersätta honom och om det ens var möjligt började växa fram.
Om nu Valencia var Fergusons uttalade ersättare till Ronaldo fanns det ju ändå något charmigt i att det var en grovjobbande ecuadorian från Wigan Athletic. Hans namn hade nog susat förbi någon gång, men jag skulle ljuga om jag sa att jag hade koll på honom. Men sedan han anslöt har han varit en konstant på Uniteds högerkant, i diverse konstellationer. De första fem åren var han ett ständigt hot framåt och satte varenda vänsterback i arbete genom att dundra fram med sin fysik, speed och förutsägbarhet. Ja, det sista kan man ju faktiskt inte förneka. Om det var något man visste när han fick bollen på sin kant var det att det var full fart ner i högerkorridoren som gällde, och att gå på insidan eller använda vänsterfoten, nej, det har aldrig varit något alternativ för den gode Antonio. Frågan är om det går att hitta en mer enkelriktad och enfotad spelare på den här nivån det senaste decenniet.
Att Valencias bästa år i United var under under Ferguson kan vi med säkerhet slå fast. Men jag kan inte erinra mig om varför han egentligen skolades om till ytterback, om det var för att Rafael lämnade och det fanns en plats att fylla eller om anledningen var att han hade börjat tappa sin snabbhet och explosivitet. Troligen en kombination av bägge. Sedan kan man fundera på om han hade haft tio år i United om det inte hade varit för hans positionsbyte. Louis van Gaal plockade inte in någon utpräglad högerback, vilket nog blev räddningen för Valencias karriär i United. För någon ytterback har han faktiskt aldrig varit, inte i mina ögon.
Omskolningar och en del skadehistorik till trots finns det ändå något som har varit bestående med Valencia under alla hans år i United – inställningen.
Det må vara, åtminstone utåt sett, en tystlåten person som inte gör särskilt mycket väsen av sig (hur är det med engelskan, förresten?), men väl på planen har hans hjärta och lojalitet sällan gjort en besviken. Personligen har jag alltid uppskattat Valencia, inte minst för just de faktorerna. Sedan att man har slitit sig i håret över hans ageranden ibland, ja, det finns något fint i det också. Men att han inte gavs något nytt kontrakt var ju såklart inget uppseendeväckande, och så tror jag även han själv resonerar. Han är färdig med United och har väl kanske till och med levt lite på lånad tid, åtminstone den här och förra säsongen (låt mig gissa att det har med en eventuell testimonial att göra).
Hursomhelst står nu United inför en massiv ombyggnation, där alltså Valencia lämnar men även Ander Herrera. Två spelare som tillsammans har bistått klubben i femton år, och som dessutom har gjort det på ett förtjänstfullt sätt, med framför allt värden som är svåra att köpa för pengar.
Herrera lär man sannolikt söka en ersättare till. Valencia å andra sidan lär inte vara lika angeläget, även om högerbackspositionen behöver uppgraderas. Det faktum att han endast har figurerat i elva matcher den här säsongen talar sitt tydliga språk. Hans frånvaro sedan tränarbytet i december har dessutom varit lite av ett mysterium, har det verkligen varit skadebekymmer, som rapporteringarna gett sken om? Isåfall tajmade han det tämligen bra genom att vara tillräckligt fit för ett inhopp i söndags. Men med Uniteds säsong, och inte minst avslutningen, i åtanke hade det kanske på sätt och vis varit värdigare om Valencia inte gjort den där menlösa sista kvarten på Old Trafford.
