Manchester United är i krisläge redan efter säsongens tre första matcher. Det måste vara något slags rekord.

”Jag tycker att spelarna sa riktigt tydligt vad de vill idag”, konstaterade en regndränkt Amorim efter att slutsignalen ljudit över Blundell Park och planen stormats av hemmalagets supportrar.

Och vilken historisk kväll det blev för Grimsby Town!

Att ett lag som förra året slutade i mitten av den lägsta professionella ligan i England lyckas besegra en av världens mest namnkunnig klubbar är precis det som är underbart med fotbollen.

Så länge du inte håller på nämnda namnkunniga klubb, alltså.

Kanske var resultatet – att Goliat låtit sig besegras av Davids ena hårlus – ogreppbart för den gemene nyhetsläsaren.

Men inte för oss.

Vi vet precis vad detta mångmiljardsprojekt är kapabelt till.

Amorims efter-matchen-intervju innehöll mycket.

”Något måste förändras och du kan inte byta ut 22 spelare igen.”

Det är sant.

Rúben har ”backats”. Precis som Erik ten Hag före honom.

Ändå är det som om laget blir sämre för varje ny spelare någon av dem tagit in.

Kanske har samma insikt slagit portugisen.

Han fortsatte:

”Jag har inget att säga. Inget att säga.”

Orden lät som ett eko från Amorims enda landsman som också försökt styra skutan på Old Trafford.

För i samma stund som de lämnat hans mun fortsatte han att prata – och säga mer än vad han borde ha gjort.

Spelarna har varit tydliga, menar Amorim. De vill inte spela hans fotboll.

Följaktligen vill de inte spela fotboll under honom.

För han kommer inte att ändra sig.

Rúben Amorim har inte tappat omklädningsrummet. Omklädningsrummet har tappat Rúben Amorim.

Kanske är han ännu en hetlevrad portugis på vår tränarbänk, som vägrar skräda orden, även om han ibland borde.

Men sättet han uttryckte sig på. Att han upprepade sig. Och att han deklarerade:

”Låt oss fokusera på nästa match och sedan har vi tid att fundera på saker och ting.”

I ljuset av det Amorim erkände under försäsongen, att han under fjolårssäsongen övervägde att avgå, kan uttalandet inte tolkas på annat sätt än att samma tankegångar är tillbaka.

Har han gett upp?

Borde han ge upp?

Rúben Amorim åstadkom, tillsammans med sin företrädare, den sämsta placeringen för Manchester United under Premier League-eran.

Men han förvaltade samtidigt över, i sina egna ord, den sämsta versionen av Manchester United i historien.

Vad är hönan och vad är ägget?

Några av oss minns kanske det massiva tryck Arteta genomlevde under sitt första år i Arsenal. När de var ungefär lika usla som dagens United.

Han fick stanna. Och se hur det gått för den ständiga tvåan.

Samtidigt finns det fler exempel på klubbar som hållit fast vid tränare där det inte blivit samma lyckosamma utfall.

Något som inte går att undgå är att Amorims truppbygge, hans system, fått värva för över två miljarder kronor i sommar.

Att då, efter slutvisslan, deklarera att spelarna på plan visat att de inte vill ha honom blir tämligen ihåligt.

Det gick att säga om spelarna du ärvde. Om en lunkande Rashford, en oduglig Antony och en Onana med hål i händerna.

Men om fem av dem som nötte gräset i går kväll anlänt under din korta sejour vid spakarna blir det lite löjligt.

Det verkar som att allt färre klarar av att leva i en värld av nyanser. Antingen ska det vara svart eller vitt.

I en sådan binär kontext tillhör undertecknad doktrinen Manager FC framför Player FC.

Alltjämt går det inte att komma runt frågan:

Är kejsaren naken?

Du, Rúben, har dina spelare.

Inte alla, men bra mycket fler än förra säsongen.

Ändå ser det precis likadant ut.

”Om vi vinner idag är det så orättvist mot dessa grabbar, mot motståndarna. Så idag var fotbollen rättvis, grattis till dem.”

Blundell Park har en kapacitet på 9 000 åskådare. Det är 3 000 färre än Guldfågeln Arena i Kalmar.

Och jag tycker synd om de av Grimsbys invånare som inte hade möjlighet att vara på plats igår.

De som missade en av klubbens mest minnesvärda kvällar.

Men ännu mer synd är det faktiskt om oss.

Vi som klamrar oss fast vid hoppet om att nästa match, nästa säsong, nästa tränare ska få det att lossna.

Vi som är Sisyfos.

För den där stenj*veln som är vår fotbollsklubb rullar uppenbarligen ändå alltid ned för berget igen.