Hon bar ett scharlakansrött band i sköna maj
Och när jag frågade henne varför hon bar det bandet
Sa hon att det är för United
Och vi ska till Wem-ber-lee

Så ska Manchester United återigen spela final i FA-cupen. För andra året i rad mot Manchester city. Precis som förra året är motståndaren storfavorit.

Det sägs att allt kan hända i en final, att allt kan hända i ett derby. Men Pep Guardiolas sönderdopade lag är byggt för att eliminera allt kan hända.

Därmed inte sagt att United är chanslösa. På tio matcher får vi nog med oss ett resultat 1-2-3 gånger.

Inte om vi spelar som mot Crystal Palace, förstås. Men kanske om vi spelar som mot Arsenal eller Newcastle och undviker idiotiska misstag. Spelar vi som då kan det gå vägen om vi har turen på vår sida.

Under veckan har det i allt större utsträckning kommit rapporter som pekar på att Erik ten Hag idag gör sin sista match som Unitedmanager. Det är för mig det rimliga utfallet. Men det är förstås galet att vi ska gå in i finalen under en kavalkad av rykten om managerns framtid. Det fanns alldeles säkert sätt att hantera frågan så att den inte var som hetast kvällen före finalen. Det ger sken av en klubb som är inkompetent.

Vad som också ger sken av inkompetens är hur United har uppträtt på planen under stora delar av den här säsongen. Framför allt på det obefintliga mittfältet.

Taktiken idag måste förstås fokusera på att stoppa city. Men det kan inte vara hela taktiken. Det är lättare att göra mål på city än att hindra dem från att göra mål.

Wem-ber-lee, Wem-ber-lee,
We’re the famous Man United and we’re going to Wem-ber-lee,
Wem-ber-lee, Wem-ber-lee,
We’re the famous Man United and we’re going to Wem-ber-lee.

Vi kan skriva in ett gäng namn som givna i startelvan. André Onana i mål förstås, med Diogo Dalot och Aaron Wan-Bissaka som ytterbackar (förmodligen, men inte helt säkert, med Dalot på samma kant som Alejandro Garnacho). I mittförsvaret måste det bli Raphaël Varane och Lisandro Martínez. Inte alls optimalt med tanke på att det är väldigt länge sedan de spelade tillsammans. Men alla existerande alternativ är mycket sämre.

Kobbie Mainoo skriver vi in på mittfältet och Casemiro är också en given startspelare (trodde jag i alla fall, på fredagskvällen att Casemiro kan petas till förmån för Amrabat). Givna är även Alejandro Garnacho och Bruno Fernandes.

Då återstår två platser att slåss om. Scott McTominay? Sofyan Amrabat? Amad? Marcus Rashford? Rasmus Højlund? Ja, det är väl de fem alternativen vi har. Antony räknar jag bort. Det tycks Erik ten Hag också ha gjort. Tack och lov, om än alldeles för sent.

Jag lutar åt att det borde bli Højlund och Amrabat. Låt Casemiro och Amrabat vinna boll, så kan Bruno och Mainoo koncentrera sig på att hitta Garnacho och Højlund i djupled.

Så blir det säkerligen inte. Men det är nog vad jag skulle ha gjort.

Vad vår motståndare har gjort är att pumpa sig full med ekonomisk dopning. Och varenda en i ljusblått är skyldig. De har valt att representera fuskarna. Punkt och slut.

Men även Lance Armstrong kan få en punktering. Och oavsett är Amads segermål mot Liverpool mer värt än allt citys dopade lag har åstadkommit.