Loading
Säsongen är lite drygt tre fjärdedelar gammal och således är det dags för en sammanfattning i ett bildreportage. Vi tittar tillbaka på några av de snyggaste, bästa, värsta, roligaste och mest minnesvärda bilderna från säsongens ungefärliga tredje fjärdedel. Som vanligt fuskar vi med någon rörlig bild och annat mysigt.
I Europa League lottades Manchester United mot Saint-Étienne. Det uppskattade Paul Pogba, som fick chansen att spela mot sin bror Florentin. United var ett par klasser bättre än det franska laget och det hela utvecklades mest till en släktträff.
Hemskt, givetvis. För professionella fotbollsspelare ska under inga omständigheter ha roligt. Då och då påpekas att spelarna borde bjuda mer på sig själva. Men när de någon gång råkar göra det så får de skit för det.
Skit har Paul Pogba fått en hel del den senaste tiden. Ibland befogat, oftast inte.
Pogba är världens dyraste spelare och ska därför också vara världens bästa spelare. Det är den enkla, men felaktiga, logiken. Det är rimligare att bedöma honom efter vad han faktiskt uträttar på planen snarare än för vad han borde uträtta.
Att Pogba inte maximerar sin potential är inte samma sak som att han är en dålig spelare. Han är en väldigt bra spelare och jag vill påstå att han med hästlängder har varit Uniteds bästa mittfältare den här säsongen och även en av de bästa mittfältarna i ligan.
Är det tillräckligt för 90 miljoner pund? Well, det är väl en fråga för José Mourinho och Uniteds klubbledning att besvara. Det var de som – tillsammans med Juventus – bestämde vad prislappen skulle vara.
Mot Bournemouth var Pogba dålig. Han var också regelbundet omringad av flera motståndare. Det är återkommande. Men trots att han är omringad vill han alltid ha bollen. Det är han ganska ensam om i dagens United.
Alldeles för många av Pogbas lagkamrater springer mer än gärna och gömmer sig. Framför allt de dagar då det går lite tungt. Då är det så mycket enklare att ge bollen till Pogba, trots att han är i en mycket sämre position.
Ge bollen till Pogba och hoppas att han ska servera Zlatan. Det tycks ofta vara det enda Uniteds offensiva taktik går ut på. Skönt för övriga, som slipper ta ansvar.
Givetvis ska Pogba släppa bollen snabbare ibland. En del av ansvaret ligger dock på hans lagkamrater. De måste kräva att få bollen.
Olika spelare bedöms olika. Ponera att Pogba hade stått dubbelvikt sekunder efter att Zlatan hade missat en straff. Då hade det tagit hus i helvete. När Juan Mata gör det är det ingen som bryr sig. För Mata gillar vi ju.
Om Mata slår ett par fina passningar under en match är han fantastisk. Att han är osynlig i större delen av matchen struntar vi i. När Pogba slår ett par fina passningar fokuseras det däremot på hans misstag. Tror vi att vi ska få se Pogba slå bort passningar så kommer vi omedelbart uppmärksamma när han gör det. Människans hjärna funkar så. Konfirmeringsbias kallas det. Vi vill ha rätt, således registrerar vi det som bekräftar vår världsbild.
Mata orkar nästan aldrig spela 90 minuter. Men han skriver fina meddelanden på Twitter och är därför oerhört professionell. Bastian Schweinsteiger var inte så värst intresserad av att spela fotboll för United. Men han var trevlig på Twitter och var därför professionell.
Pogba däremot är fjantig på Twitter. Därmed är han oprofessionell. Att han är en av få i laget som faktiskt pallar att spela 90 minuter i nästan varenda match struntar vi i.
Nu kan en för all del tycka att Pogba borde få vila ibland. Ibland ger Mourinho intrycket att han är tvingad att spela Pogba. Mourinho borde inte leta ursäkter för att spela Pogba och Zlatan, han borde leta ursäkter för att vila dem. Så fort minsta lilla chans ges ska de vilas.
Fergie var en mästare på det där. Mourinho vågar inte ens vila spelare när vi leder med 3-0 mot Saint-Étienne.
Jag kan tycka att Mourinhos hantering av Pogba har varit märklig. Om du tycker att en spelare är värd världsrekordsummor så borde det vara för att du vill bygga laget runt den spelaren.
— H. (@VintageAnder)
Istället känns det mer som att Pogba placeras ut där det råkar bli en plats över. Istället för att låta honom göra det han är bra på i så stor utsträckning som möjligt försöker Mourinho forma Pogba till något han inte är.
Men Mourinho är ingalunda ensam här. Ángel Di María värvades utan att det fanns en tydlig plan. Mata värvades utan att det fanns en tydlig plan.
Vi köper byggstenarna innan vi har bestämt oss för vad vi ska bygga.
Part 2:
— H. (@VintageAnder)
I matchen mot Reading gjorde Wayne Rooney mål. Det var hans 249:e mål för Manchester United. En notabel siffra, då det innebar att han tangerade Sir Bobby Charltons målrekord i United.
Ett par veckor senare gjorde Rooney mål igen.
Jag kan tycka att 250 mål inte borde räcka till mer än max en femteplats i Uniteds historia. Ingen kan dock ta något ifrån Rooney. Han har verkligen varit en fantastisk Unitedspelare.
Det omedelbara firandet fick vänta. För det 250:e målet innebar bara en kvittering mot Stoke och Rooney såg en möjlighet för United att hitta ett segermål.
Så blev det inte. Rooneys agerande där kan ändå ställas i kontrast mot hur Olivier Giroud firade sitt kvitteringsmål för Arsenal mot Bournemouth några veckor tidigare.
Som belöning för sin bedrift fick Rooney en guldsko av Sir Bobby. En fin stund.
Kanske den sista fina stunden för Unitedspelaren Wayne Rooney. För vandringen till rekordet var verkligen krokig. Då och då är Rooney fortfarande fantastisk. Som när han gjorde rekordmålet mot Stoke. Eller då United låg under i FA-cupfinalen förra året. Men det är två gånger på snart ett år.
Efter den här säsongen är det dags att säga farväl.
Under vintern försökte José Mourinho se ut som en huligan.
Under den hårda ytan har Mourinho dock något som vi utomstående inte får se. Vilket symboliserades av björnkramen med Marouane Fellaini, efter dennes mål mot Hull i ligacupen. Belgaren fick nytt kontrakt några dagar senare.
Före nyår blev Fellaini – skamligt nog – utbuad på Old Trafford. Därefter har hans namn börjat sjungas på läktarna. Till en början var det kanske ironiskt, efter hand har sången känts mer och mer respektfull.
Mot Wigan vann United klart. Då passade Mourinho på att ge Axel Tuanzebe chansen att debutera.
Kul!
Att Tuanzebe skulle få debutera var väntat. Mindre väntat var att Mourinho även passade på att ge Joel Pereira chansen i a-laget.
Pereira hoppade in för Sergio Romero. Uniteds reservmålvakt har den senaste tiden regelbundet gjort ett gäng vassa räddningar. Ibland till och med utan att det ens var för att reparera ett eget misstag!
Mötet med Saint-Étienne innebar inte bara släktträff för Pogba. Det innebar även att Zlatan Ibrahimovic fick möta sin favoritmotståndare.
Den svenska anfallaren passade på att göra hattrick.
Henrikh Mkhitaryan snodde åt sig bollen mot Leicester. Det slutade i månadens mål i februari. Det var tredje gången i rad som Mkhitaryan roffade åt sig priset.
Mot Middlesbrough tog Jesse Lingard över Mkhitaryans roll. Det resulterade i att han gjorde månadens mål (omröstningen är förstås bara en formalitet). Tror ingen såg det skottet komma.
Målfirandet var som det var.
Januarifönstret bommade igen utan att Ed Woodward öppnade plånboken. United passade dock på att göra sig av med några spelare. En som försvann, om än i mars och inte i januari, var Bastian Schweinsteiger.
I framtiden ska den tyska fotbollsmästaren spela fotboll för Chicago Fire. Om han klarar av tempot i MLS. Vilket ingalunda är givet, det har spelare som Steven Gerrard och Frank Lampard visat.
https://www.youtube.com/watch?v=UMcm-zcvS7Q
Memphis Depay försvann till Lyon. Mot Toulouse slog han till med ett sensationellt mål (även om jag fortfarande misstänker att det är en misslyckad passning). Det verkar i allmänhet gå ganska bra för Memphis i Lyon. Han har redan hunnit göra fem mål och tre assists.
Lyon är andrahandsfavorit efter Manchester United att vinna Europa League. Där får Memphis emellertid inte spela. Vilket är tur. För annars hade det blivit outhärdligt med alla förhandskommenterar om att släkten är värst.
Morgan Schneiderlin försvann till Everton. Ordinarie plats direkt och han passade till och med på att göra mål i matchen mot West Brom.
Inte bara får han spela. För det mesta får han också vara med och vinna.
Sean Goss försvann till QPR. Där är han på väg att förvandlas till en professionell bänkvärmare. Hittills har det bara blivit 83 minuters speltid.
När han fick chansen mot Cardiff visade han ändå upp en fin bröstkontroll. Månne har han lärt sig av Fellaini.
(Sedan blev Goss utbytt och QPR vände underläge till seger.)
Warren Joyce lämnade United redan i höstas, detta för att prova lyckan som manager för Wigan. Lyckan var inte med Joyce och han fick sparken i mars. Innan dess fick han åtminstone leda sitt lag på Old Trafford.
Vad Joyce gör i framtiden vet vi inte. Någon återkomst till United ska inte vara aktuell.
När United spelade mot Rostov var Marcos Rojo hungrig. Inga konstigheter.
Vad som däremot var konstigt var matens väg till magen. Den skalade bananen – hallå, hygienen? – gick från Mourinho via Ashley Young till Rojo.
”But it’s not to laugh at all,” försökte Mourinho efteråt. Bah! Det var ju skoj.
Skoj är också att se Rojo spela mittback för tiden (märkligt att han kan vara så bra centralt och samtidigt så usel som vänsterback). Mestadels gör han det riktigt bra. Nu behöver vi bara någon som förbjuder honom att skjuta.
https://www.youtube.com/watch?v=SM3mDrlG8b4
För något år sedan visade Phil Jones i en match mot Arsenal att han är världsbäst på att nicka liggande.
@mickeosterdahl | pic.twitter.com/UthXgDvkD6
— Joakim Pettersson (@jockelius) March 19, 2017
Chris Smalling blev uppenbarligen imponerad av Jones bravader och har legat i hårdträning sedan. Efter en tid kände han sig redo.
Mot Middlesbrough dök chansen upp.
Så hade Mike Smalling aldrig gjort.
When people say Smalling is better than Rojo
NO just NO
— @ManUtd_HQ ⚽️ (@ManUtd_HQ)
Uniteds bortamatch mot Rostov var inte tidernas bästa fotbollsmatch. Inte så konstigt, med tanke på hur planen såg ut.
Inga problem tyckte Uefa. Det ryska fotbollsförbundet höll inte med och förbjöd senare Rostov att spela fotboll på den där planen.
Matchen mot Middlesbrough får oproportionerligt stort utrymme i den här sammanställningen. Men vissa saker måste uppmärksammans. Vi gillar ju när de gamla hjältarna visar att de fortfarande har hjärtat i United.
He’s one of our own,
He’s one of our own,
Víctor Valdés, he’s one of our own.
. may have made the biggest goalkeeping blunder in this season of the MORE:
— Sky News Sport (@SkyNewsSport)
Detta aningen dråpliga avsnitt får avslutas av Juan Mata, som skolös gjorde mål mot Watford.
I slutet på februari spelade United mot Southampton på Jesse Lingard Stadium.
Southampton gjorde ett mål som per karma blev korrekt bortdömt. Sedan fick United frispark och så gjorde Zlatan 1-0 för United.
Därefter passade Lingard in bollen i mål.
Och så hade United vunnit EFL Cup…
…trodde vi. I alla fall jag.
Gabbiadini trodde något annat och slog till två gånger.
Det gick mot förlängning.
Då klev Zlatan Ibrahimovic fram som matchvinnare.
Ligacupfinalen var Zlatans.
United fick jubla. Förvisso är det bara ligacupen. Men bara ligacupen är bättre än ingenting.
Vi avslutar med höjdpunkterna från ligacupfinalen.
