Det är halvtid och i vår halvtidsrapport summerar vi den andra halvan av den första halvan. Vi tittar tillbaka på några av de snyggaste, bästa, värsta, roligaste och mest minnesvärda bilderna från säsongens andra ungefärliga fjärdedel.

Roll the Dice

När halva säsongen är passerad är det lämpligt med halvtidsbetyg på spelarna. Jag gör det lite annorlunda den här gången och delar in spelarna i tre kategorier: plus, noll och minus. Men det är aningen för enkelt, varför jag också adderar en framtidsprediktion i betygen. Jag räknar med att spelarna i pluskategorin kommer att få minst en sjua i slutbetyg (dvs. bra eller bättre) när säsongen summeras medan spelarna i minuskategorin förväntas få fem eller sämre i slutbetyg (dvs. dålig eller sämre). Spelarna i nollkategorin tror jag kommer att hamna däremellan, som sämst på en femma och som bäst på en sjua. Godtyckligt bestämde jag att man behöver ha spelat 500 minuter för att bedömas.

Utvalda bedömningar motiveras, antingen i den här sektionen eller längre ner.

Embed from Getty ImagesPlus: De Gea, Martial, Smalling, Shaw, Schneiderlin
Noll: Jones, Rojo, Mata, Blind, Young, Herrera, Valencia, Schweinsteiger, Lingard, Darmian
Minus: Memphis, Rooney, Carrick, Romero, Fellaini, Van Gaal

Till synes är det en jämn fördelning, med fem spelare på plus, tio på noll och fem på minus. Tyvärr är majoriteten av spelarna i nollkategorin emellertid närmare minus än plus. De hamnar över minus mest på en förväntning om att de ska spela upp sig under andra halvan av säsongen. Eller förväntning … kanske är det mest en blind förhoppning.

Säsongen som helhet är hittills, utan tvekan, underkänd. Därmed är det självklart att Van Gaal placeras i minuskategorin. Det är ett stort, mycket stort, steg till plus. Ingenting är omöjligt men det skulle vara en chock om det slutade i succé.

Chris Smalling – kalla honom Mike – såg förvisso ut att vara skitnödig mot CSKA och i december har han i likhet med resten av laget varit i en formsvacka men totalt över säsongen ligger han på plus.

På 20 ligamatcher har Uniteds motståndare skjutit 180 skott, vilket betyder att United (tillsammans med Manchester city) släpper till färst avslut av alla lag i ligan. Uniteds riskminimerande taktik är förstås en stor faktor här. Den andra stora faktorn är Mr Mike Smalling.

I min bok är Smalling säsongens hittills bästa Unitedspelare. Tyvärr är Luke Shaw fortfarande hans främsta utmanare, vilket egentligen borde vara omöjligt då Shaw inte har spelat sedan i mitten på september.

*** Morgan Schneiderlins bidrag är inte alltid uppenbart. Mest springer han bara omkring där i mitten. Ibland vinner han nån boll, ibland sparkar han på en motståndare. Han har bara gjort ett mål och inte en enda assist. Han räddar inga mål med avgörande glidtacklingar i sista stund.

Men Manchester United är ett bättre lag när Schneiderlin spelar. Han har startat 13 ligamatcher och i dessa har United resultatraden 7-5-1, vilket kan jämföras med 2-1-4 när han inte har startat (hans enda inhopp kom i segern mot Liverpool). Han spelade inte i förlusten mot PSV och han saknades när United förlorade mot Wolfsburg. Även förlusten mot Middlesbrough i ligacupen kom utan Schneiderlin.

För mig är det uppenbart att Schneiderlin alltid ska starta. Och jag tycker också att det är uppenbart att han alltid ska få sällskap av Ander Herrera på mittfältet. Smalling, Shaw och Anthony Martial ska också alltid starta. Övriga fem utespelare och formationen är det inte så noga med.

*** Den där statistiken som Schneiderlin har nu är den som Michael Carrick brukade ha. Så sent som förra säsongen gällde det att United vann när Carrick spelade och förlorade när han inte spelade. Ur led är emellertid tiden. Carrick har startat i fyra av fem förluster i ligan (dessutom ett inhopp i den femte förlusten). Extra anmärkningsvärt då han bara har startat elva ligamatcher.

Jag har hört att Carrick var en av de första spelarna som tappade tron på Van Gaal. När man ser Carrick spela är känslan definitivt att han inte spelar för sin manager, han lämnar några procent kvar i omklädningsrummet. Det är alltid illa när en spelare inte gör sitt yttersta. När det, som i Carricks fall, dessutom är en av lagets ledande spelare är det ännu värre.

Carricks kontrakt går ut efter den här säsongen (han har inte ens en option på ytterligare ett år). Som han spelar nu har jag mycket svårt att se att det ska bli en förlängning.

If they are good enough…

Vägen till a-laget från juniorlaget är kortare idag än den var för några år sedan. Det är en av fördelarna med att ha en tunn trupp. Förr eller senare får man några skador och tvingas lita till en junior eller två. På kort sikt kan det ge försämrade resultat (när Alan Hansen 1995 förkunnade att man inte kan vinna något med ungar var det efter en förlust) men i det långa loppet borde det gynna klubben.

Men det kräver också att de unga faktiskt är tillräckligt bra. Det kan man fråga sig om ungdomarna som har fått chansen i höst verkligen är. Det positiva är att de som står näst i kön – Tuanzebe, Fosu-Mensah, Rashford – är större talanger.

Man förväntar sig att Van Gaal ska förvåna. Han går sina egna obeskrivliga vägar. Men inte ens i den vildaste fantasin kunde man föreställa sig att Nick Powell skulle vara den tänkta lösningen när Manchester United jagade avancemang i Champions League. Det var nog många, tämligen inbitna, fans som blev förvånade över att Powell ens var kvar i klubben.

Powell för Juan Mata (mot Wolfsburg) är fortfarande ett obeskrivligt byte. Det fanns inte på kartan. Powell fick en ny chans Bournemouth, då istället för Fellaini. Inte ens i den mest positiva av världar kan man säga att Powell tog chansen. Har han en framtid i Manchester United? Det skulle förvåna oerhört.

Att Guillermo Varela skulle få speltid i a-laget var heller inget man gissade inför säsongen. Att han ens var kvar i klubben när säsongen drog igång berodde nog mest på att det inte fanns någon köpare.

När tröjnumren delades ut inför säsongen var Varela en av tre överåriga (tillsammans med Powell och Victor Valdes) som blev utan. Han fick heller inte följa med på sommarturnén, vilket är en indikation på att lagledningen inte tror på David Moyes första värvning (som Moyes nog inte hade så mycket att göra med). Att man förra säsongen skickade honom på lån till Real Madrids reservlag är en annan indikation på att klubben inte tror på honom.

Med det längsta namnet i Manchester Uniteds historia (enligt det rätta sättet att räkna, sorry Nani) och det bästa håret i dagens trupp har Cameron Borthwick-Jackson en större chans än Powell och Varela att komma upp i 25 matcher för United. Han kan också kasta regelrätta inkast, vilket är en sällsynt egenskap för en ytterback i Manchester United.

Debut med inhopp i ettmålsledning, spel i en avgörande match i Champions League, spel mot Chelsea. Får du chansen av Van Gaal får du åtminstone chansen i riktiga matcher.

Jag vet inte om vi ska kalla honom Cameron eller Borthwick eller Jackson eller något annat. CBJ funkar hur som helst inte. Oavsett tycker jag att han har skött sig rätt bra när han har fått chansen. Inte så att han knackar på dörren till startelvan men han behöver heller inte skämmas för det han har presterat. Att han är en Manchesterpojke är ett klart plus.

*** Regan Poole har måhända en framtid i sporten. Det är svårt att veta, då vi aldrig får se honom spela. Han plockades in på deadline day som en 17-åring med a-lagserfarenhet. Nu är det fyra månader senare och pappersgranskarna på FA/Fifa/Uefa har fortfarande inte godkänt övergången. Till och med Real Madrid har faxmaskiner som arbetar snabbare.

Måhända har någon mittback i juniorlaget fått lite extra speltid i väntan på att Poole ska få sitt speltillstånd. Men i övrigt finns det bara förlorare här. Det är oerhört fånigt att det ska behöva klassas som en internationell ungdomsövergång när en walesisk spelare som har spelat proffsfotboll i England flyttar från en engelsk klubb till en annan.

Poole kan trösta sig med att han ibland får träna med Mata, Herrera och Rooney.

The Jesse Lingard Special

Jesse Lingard är en av få solskenshistorier i United under hösten. Han är också en symbol för Van Gaals märkliga vägar. Före landslagsuppehållet i oktober hade Lingard inte ens suttit på bänken den här säsongen. Han fick sin första bänkplats mot Everton (utan att skadeläget på något sätt var anmärkningsvärt) och han fick då också göra säsongsdebut med ett 45 minuter långt inhopp.

Några dagar senare startade han i Champions League i Moskva. Några veckor senare var han given i startelvan. Sedan blev han förstås skadad och allt sket sig för Manchester United.

Jesse Lingard är inte världens bästa fotbollsspelare. Men han kämpar, han springer, han får saker att hända. Effektiviteten har inte varit tillräckligt bra. Men han visar ändå att även en tämligen begränsad fotbollsspelare regelbundet kan skapa målchanser i Van Gaals Manchester United.

https://instagram.com/p/6msQk6wcm1/ ”Jag har alltid drömt om att spela för [infoga klubbnamn],” är en standardkommentar för fotbollsspelare som har hittat en ny klubb. Allra helst om den nya klubben är Liverpool.

Jesse Lingard behöver inte låtsas.

Det är svårt att veta exakt hur man ska bedöma en spelare som Lingard. Han är en rookie i a-laget. Men för att vara en rookie är han väldigt gammal (han fyllde 23 för några veckor sedan och var redan förra säsongen överårig i U21). Hur stort tålamod ska man ha? Hur många juniormisstag ska man acceptera?

Samtidigt, om man inte kan ge en spelare som Lingard tid har man då verkligen rätt att kräva att de inköpta legoknektarna ska visa hjärta?

Kanske är Lingards talang inte tillräcklig. Kanske behöver han bara lite mer tid än många andra. Vi kan bara vänta och se.

Det skulle vara väldigt mycket roligare om han lyckades.

Och det var ju meningen att det skulle ta tid. ”Jesse Lingard kommer att bli en riktig spelare,” sa Sir Alex Ferguson för tre år sedan.

”Han är 19, kom genom vår akademi och är byggd som Jean Tigana var för Frankrike. Men han kom aldrig i rampljuset förrän han var 24 och jag tror att det kommer att vara samma med Lingard. Han kommer att bli en spelare när han är 22 eller så. Som en offensiv mittfältare har han riktigt bra talang. Jag tror definitivt att han kommer att bli en spelare vi har stort hopp för.”

Mot West Brom gjorde Lingard sitt första mål för Manchester United. Ett segermål dessutom. Efteråt firade han med Ryan Giggs.

I november fick Lingard plats i landslagstruppen. Det blev ingen debut då men det kommer.

Inför matchen fick han prata med de forna lagkamraterna Patrice Evra och Paul Pogba. Senaste gången United vann FA Youth Cup, 2011, var Pogba och Lingard med i laget. För det otränade ögat kan det tyckas att Pogba har kommit längre.

Men Jesse Lingard spelar fotboll för Manchester United.

Heaven Knows I’m Miserable Now

I slutet på november såg det bra ut. United hade vunnit mot Watford med ett mål på det som vi felaktigt kallar Fergie Time (Fergie Time är ju inte tilläggstiden utan tiden efter den aviserade tilläggstiden). Man skulle spela seriefinal i ligan en vecka senare. Först skulle bara PSV besegras på Old Trafford.

Först. Skulle. Bara. PSV. Besegras.

Det blev inte så bara. United borde ha avgjort matchen i första halvlek. Det sägs att Van Gaal körde en hårtork i halvtid. Effekten blev att United var usla i andra halvlek. Ännu sämre blev det när Van Gaal började byta.

Segern mot Watford den 21 november blev Manchester Uniteds sista seger kalenderåret 2015. PSV-matchen blev startskottet på en usel period. Den överlägset sämsta på år och dar.

*** Mot Wolfsburg gick Matteo Darmian sönder, om än bara för några veckor. Värre var att United förlorade vilket innebar att man åkte ut ur Champions League.

Darmian värvades som högerback. Mot Wolfsburg spelade han vänsterback. Det är nämligen så att alla spelare i United någon gång måste spela vänsterback. Det är också inskrivet i Van Gaals kontrakt att han varje transferfönster måste köpa minst en vänsterback.

I mitten på september hade jag sagt att Darmian var given i pluskategorin. Nu är han farligt nära att ramla ner på minus. I princip har han varit dålig sedan Shaw gick sönder.

*** United slutade trea i gruppspelet i Champions League. Därmed får man i vår spela Europa League. Det är en turnering som ingen vill spela i. Inte för att Europa League är en dålig turnering men spel i Europa League innebär per definition att man har misslyckats. Man måste förlora för att få spela i Europa. Man kan förlora i ligan eller i kvalet till Champions League eller i gruppspelet. Whatever, för att vinna Europa League måste man först ha förlorat.

Men Europa League är mycket bättre än sitt rykte i Sverige och England. För Manchester United handlar det också om att vinna den enda trofén man aldrig har vunnit. När, eller om, United vinner Europa League blir United för all framtid (eller åtminstone tills nya turneringar skapas) den enda engelska klubben med en komplett samling (United är den enda engelska klubben som har vunnit Interkontinentalcupen och den cupen finns inte längre).

Det blir danskt motstånd i Europa. Det gjorde danskarna uppspelta (bara versaler och sju utropstecken).

Manchester Uniteds misär fortsatte mot Bournemouth. Det borde vi ha förstått. Inte ens Alex Ferguson kunde vinna i Bournemouth.

Matchen mot Bournemouth gav oss ändå ett mål av en knästående Marouane Fellaini. Ibland får man vara nöjd med det lilla. Fellaini får oförtjänt mycket kritik kan jag tycka. Dels är han bättre än sitt rykte och dels är det inte hans fel att han används på fel sätt.

Men Fellaini har varit dålig den här hösten. Vilket symboliseras av att han spelade från start i de fyra raka förlustmatcherna i december.

Efter Bournemouth var United chanslösa mot Norwich på Old Trafford. Men botten var inte nådd. På Boxing Day, dagen då Manchester United aldrig förlorar, åkte United till Stoke och blev utrullade.

Memphis Depay la upp för förlusten med en idiotisk och tekniskt usel hemåtnick. David de Gea var kanske 20 meter bort, vilket i Stokevinden motsvarar ungefär det dubbla. Memphis nickade bollen sådär en meter. Johnson tackade och tog emot och allt var skit.

Memphis har misslyckats med att uppfylla ens de lägst ställda förväntningarna. Men det är för tidigt att avskriva honom helt. Nani, som ett näraliggande exempel, var exceptionellt usel i början på sin Unitedkarriär. Nani var rätt dålig då han lämnade också men däremellan hade han en period då han faktiskt gränsade till världsklass. Det är fortfarande möjligt att Memphis i slutändan visar sig vara en bra värvning, han är fortfarande ung.

*** Chelsea på rygg, Manchester United på knä.

Att Manchester Uniteds hemmamatch mot Chelsea skulle sluta 0-0 var ingen överraskning. United har spelat sju 0-0-matcher den här säsongen. Det är ungefär åtta för många. Senast United gjorde mål i första halvlek på Old Trafford var det fortfarande sensommar.

Men 0-0 är bättre än en förlust. Det fria fallet bromsades.

A New Hope

Ett mål kan vända en säsong. En match kan vända en säsong. Efter förlusten mot Arsenal vände United säsongen med en förträfflig insats, säsongens överlägset bästa, då man körde över Everton på bortaplan.

Ander Herrera spelade förstås den dagen. Han spelar alltid när Manchester United spelar bra. Varför spelar han inte alltid?

Evertonvändningen följdes dock av fyra raka oavgjorda, varav de tre sista i sviten blev mållösa och inkluderade en förlust på straffar mot Middlesbrough i ligacupen.

Följaktligen var United pressade inför hemmamatchen mot CSKA. United huffade och puffade. Det såg ut som att United aldrig mer skulle göra mål.

Då dök lagkapten Wayne Rooney upp med ett säsongsvändande mål. Unitedsupportrarna, de på plats och de framför teven, skrek av frustration, glädje och lättnad så högt att det blev jordbävning på Pluto.

När Bastian Schweinsteiger, via en motståndare, gjorde mål mot Watford hade säsongen definitivt vänt. Det var, som noteras ovan, upplagt för seriefinal en vecka senare. En vecka senare hade säsongen mycket riktigt vänt, fast åt det sämre hållet. United hamnade i underläge i seriefinalen mot Leicester. Bastian Schweinsteiger kvitterade och den här gången fick han också räkna målet. Det första tyska målet för Manchester United var ett faktum. Det skulle såklart vända matchen och säsongen? Nähä. Inte ens matchen vändes till mer än oavgjort.

Schweinsteiger är nyttig som ledare. Han är dock väldigt långsam. Totalt har han ännu inte uppfyllt förväntningarna. Det var meningen att han skulle vara en dominerande spelare. Han styr och ställer, ibland gör han fantastiska saker. Ofta blir han ifrånsprungen.

Men han verkar vara en hyvens kille. Och det här laget behöver rutin, det här laget behöver en pappa. Kanske, kanske, kan han ta sig en roll som den Paul Scholes hade i slutet på sin karriär i United.

*** Efter en evighet utan seger blev det nytt år och då vann Manchester United. Lagkaptenen klackade bort den hemska sviten. Nu, nu, nu har säsongen vänt. Väl?

Förmodligen inte.

Men det är en fin bildsymbolik där den nya bär den gamla. Och i fotboll finns det alltid ett nytt hopp.

The Beautiful Game

I oktober åkte Middlesbrough till Old Trafford. Deras fans lyste upp arenan med sina mobiltelefoner och de sjöng om den brittiska premiärministern.

Cameron wherever you may be,
You’re not fit to run our country,
Shagged a pig,
Made it squeal,
Get off your arse and save our steel.

En tid senare försökte United lysa upp Old Trafford på samma sätt. Det blev bara en blek kopia.

Lagkapten Wayne Rooney har hyllats en hel del den här hösten. Tyvärr för lång och trogen tjänst snarare än det ena hattricket efter det andra.

De senaste matcherna har det dock sett bättre ut. Kanske finns det fortfarande liv i Rooney? Låt oss hoppas.

Periodens snyggaste Unitedmål gjordes på Old Trafford. David Beckham skruvade ett millimeterprecist inlägg. Paul Scholes stormade in i boxen.

Det var som förr. Men det var en välgörenhetsmatch.

(Okej, Rooneys klack mot Swansea är faktiskt snyggare.)

Efter terrordåden i Paris förenades Frankrike och England på Wembley. Även i Premier League mindes man med gemenskap. Phil Jones blödde näsblod mot Everton. Sen sprang han omkring med en näsduk för att stoppa blödningen.

Phil Jones är vacker på sitt sätt. Och han måste väl vara världens roligaste fotbollsspelare?

Vi har såklart sparat det vackraste till sist…