Loading
Vi tittar tillbaka på några av de snyggaste, bästa, värsta, roligaste och mest minnesvärda bilderna från den första ungefärliga fjärdedelen av säsongen 2016/17. Vi välkomnar de nya och kastar ut de gamla. Vi fuskar också med någon rörlig bild och lite annat mysigt.
Så blev det en ny säsong. Igen. Det brukar ju bli det.
Den nya managern uppskattade inte programmet som den gamla managern hade konstruerat. Så raskt uppstod ett par nya träningsmatcher, först mot Wigan och sedan mot Galatasaray.
Den allra första matchen i den nya eran spelades mot Wigan. Will Keane gjorde det första målet. Roligast var ändå att Luke Shaw spelade fotboll igen.
Det fortsatte i Asien. Det gick inte så värst bra. Först en storförlust mot Dortmund och sedan inget spel alls mot Manchester city. Tur att den nya managern hade adderat extramatcher.
Som av en slump slog United till med en träningsmatch i Sverige ungefär samtidigt som Zlatan Ibrahimovic blev Unitedspelare.
Så kom det sig att Zlatan debuterade i Sverige. Det gick ganska bra, då han slog till med ett volleymål nästan omedelbart.
Sedan fick Jesse Lingard sparka boll på Wembley i den sista träningsmatchen eller den första tävlingsmatchen (stryk som du känner för det).
Det gjorde han förstås bra. Med ett solomål – som Rooney fick assist på – slog han till med månadens Unitedmål.
Sedan kvitterade Leicester. Men det spelade inte så stor roll. Zlatan avgjorde nämligen.
Vilket betydde att United vann säsongens första titel. Jodå, definitivt tävlingsmatch. I alla fall om du frågar Zlatan.
På riktigt började det annars med en seger mot Bournemouth. Och sedan en seger mot Southampton – Zlatan gjorde två, Rooney fick en assist. Manchester United var definitivt bäst i världen.
Sedan kom Hull. Mike Phelans lag höll nollan jättelänge. Faktiskt tills tiden nästan var slut.
Då klev Wayne Rooney fram och la upp för Marcus Rashford. Assist igen för kaptenen!
Vän av ordning noterar förstås att målet gjorde på tilläggstid men inte på Fergie Time.
Men hybrisen varade inte så länge. Manchester city besökte Old Trafford och lämnade med tre poäng i bagaget. Hade det inte varit för Bravo kunde det ha blivit pinsamt.
United fortsatte med spel i Europa League. ”Det är jätteviktigt,” sades det inför matchen mot Feyenoord. Sedan klev spelarna ut och visade att de definitivt inte brydde sig. Feyenoord är tillräckligt bra för att vinna när United inte bryr sig. Det var inte Zorya Luhansk ett par veckor senare, så efter två omgångar har United tre poäng.
Freezing cold har det inte varit. Men väl on a Thursday night. Och förra säsongens avslutning and we’re playing fucking shite, gäller fortfarande. I alla fall i Europa League.
Manchester United-misären fortsatte mot Watford. Tre förluster i rad brukade vara väldigt ovanligt. Nu är det något vi har vant oss vid, oavsett hur illa vi än tycker om det.
Viss upprättelse i och med segern mot Leicester. Under en period i första halvlek var United bäst i världen igen. Fyra mål på sådär 20 minuter! Varav tre på hörna.
Superinhopparen Rooney ordnade sedan assists mot Zorya och Stoke (den mot Stoke räknas dock inte av statistikerna).
Det här reportaget inkluderar ingen framtidssektion. Men vi kan redan nu konstatera att väldigt mycket tyder på att framtiden tillhör Angel Gomes. Fortfarande bara 16 år gammal – hade han bara varit en enda dag yngre hade han fortfarande klassats som scholar – är han den dominerande spelaren i juniorlaget.
Gomes lag har redan nu fem segrar i ligan. Ett rejält uppsving mot förra säsongen, då hösten och vintern såg tolv raka ligaförluster och den femte segern kom först i slutet av februari.
Eleganten Gomes är överlägsen i klubblag och i landslag. Motståndarnas taktik är som regel att sparka på honom, vilket inte hjälper.
Frågan är när och inte om Gomes får chansen i reservlaget. Och reservlaget behöver all hjälp de kan få. Warren Joyces lag brukar vinna ligan i stor stil. I år får de sikta in sig på att stanna kvar i högstadivisionen.
Angel Gomes stats for club and country this season
10 starts 1 sub appearance 8 goals 9 assists— jb8521 (@jb_8521) October 3, 2016
Den nya managern var inte så pigg på storstädning det första han gjorde i United. De som försvann var mestadels såna som ändå aldrig skulle ha fått chansen. Inte ens Nick Powells mamma var förvånad när Nick Powell inte fick nytt kontrakt.
Powell fick istället kontrakt med Wigan. Han debuterade i träningsmatchen mot Manchester United och var då inställd på att skada så många av sina tidigare lagkamrater som möjligt. Tack och lov misslyckades han. Märkligt nog slapp han rött kort, då domaren inte tillämpade regelboken.
Det går inte skitbra för Powell i Wigan. Trots att laget inte ens tar en poäng per match får han oftast nöja sig med att vara inhoppare. I de två senaste matcherna har han blivit varnad på tilläggstid, det är ju en bedrift i sig.
Víctor Valdés fick precis som Powell fri transfer. Valdés får just nu vakta målet i Middlesbrough. Det går väl sådär. Han har fortfarande inte hållit nollan. Han har gjort fem ligamatcher – två oavgjorda och tre förluster. I två ligamatcher saknades Valdés. Då blev det en seger och en oavgjord för Middlesbrough.
Inte undra på att lagkamraterna inte gillar spanjoren.
Joe Rothwell fick aldrig någon speltid för Manchester United. Men han såldes till Oxford, så nu kan han faktiskt säga att han spelar för United.
Rothwell började som inhoppare i League One men nu har han startat de sex senaste. Med den förre Unitedspelaren i startelvan har Oxford tre segrar och bara en förlust i ligaspelet. Att jämföra med en seger på fem ligamatcher med Rothwell på bänken.
Jag misstänker starkt att Donald Love och Paddy McNair bråkade med José Mourinho. Nog för att de inte var bra nog för att platsa i United men inte de ska de väl behöva straffas med spel i Sunderland? Omänskligt!
I Sunderland har McNair blivit offensiv mittfältare. Vilket inte var David Moyes plan när han köpte nordirländaren, oavsett vad skotten säger. McNair tycks just nu nosa på Sunderlands startelva. Vilket säger rätt mycket om både klubb och spelare.
Love inledde med tre matcher i startelvan. Sedan har han mest suttit på bänken. Jag kan inte tänka mig att hans framtid är som Premier League-spelare. En tröst för Love är att hans klubb inte heller håller Premier League-kvalitet.
Jaap Stam köpte Tyler Blackett. Oklart varför, han kan ju inte gärna ha sett Blackett spela fotboll så värst många gånger.
I Reading har Blackett tagit plats i startelvan fyra gånger. Det har, föga överraskande, slutat med två varningar och en utvisning. Mindre väntat är att Reading har fyra segrar på fyra med Blackett i startelvan och bara en på fem (om vi exkluderar segrar på straffar) när Blackett inte har spelat. Måhända är han tillbaka i startelvan efter uppehållet, då han har avtjänat sin avstängning.
Will Keane och James Weir satt bredvid varandra på bänken den där kalla torsdagen i Danmark. Nu sitter de bredvid varandra på bänken i Hull.
Keane har åtminstone gjort ett inhopp i ligan. Både Keane och Weir spelade 90 minuter när Hull vann i Stoke i ligacupen.
Det tog lång tid när den nya managern skulle anställas. Officiellt sades det att det var många små detaljer som skulle lösas då José Mourinho precis som Manchester United har en sjuk mängd sponsorer, varav vissa inte vill umgås.
Men det är förstås nonsens. Den verkliga förklaringen är att varken Mourinho eller Ed Woodward hittade någon penna.
https://www.instagram.com/p/BF53jAGowXZ/
På Van Gaals tid var kocken – Mike the Chef (undrar vad hans egentliga förnamn är, Van Gaal kallade ju alla för Mike) – populär. Måhända var Mike rädd att hans tid i rampljuset var över. För när Mourinho var på plats var kocken omedelbart där och smörade.
En kan föreställa sig att Mike spenderade en hel sommar med att googla portugisiska recept. Och det fungerade ju! Managern blev glad.
https://www.instagram.com/p/BH7ScPrDhGB/?taken-by=josemourinho
Mourinho mot Pep Guardiola är den stora grejen i fotbollsvärlden.
Mourinho försöker tona ner det hela. Guardiola försöker tona ner det hela. Alla andra gör sitt för att trigga rivaliteten långt bortom allt annat.
Det första slaget vanns av Guardiola på knock. Sedan skickade spanjoren De Bruyne och Kompany till världens bästa läkare i Barcelona. Jag ska inte insinuera att läkaren använder otillåtna tabletter. För vi alla vet att Guardiola – och Barcelona – är fina små änglar som aldrig ens har gjort en fluga förnär. Skatt betalar de också. Fråga bara Messi.
Mourinho får snart chans till revansch mot Guardiola. Vi kräver att han tar den chansen.
***
Under försäsongen var Mourinho tidigt ute och hyllade Axel Tuanzebe. Tyvärr har Tuanzebe fortfarande inte fått chansen i a-laget.
Bortsett från det har Mourinho inte visat några tecken på att han bryr sig om Uniteds ungdomar. Marcus Rashford får förstås spela – men han är ju bäst i laget, så det räknas inte – och Timothy Fosu-Mensah får vara med på en höft. Men Pereira, Januzaj, Wilson och Borthwick-Jackson skickades raskt på lån. Och Tuanzebe har inte ens suttit på bänken i någon tävlingsmatch.
Här är Mourinho uppenbarligen missnöjd över någonting. Jag misstänker att det är Smallings positionsspel.
Att bossen inte har uppskattat Wayne Rooneys sätt att spela fotboll på vet vi. Annars hade ju inte Rooney suttit på bänken mot Leicester och Stoke.
Onekligen intressant att följa hur det hela slutar.
Att Rooney är diplomat efter att ha varit bänkad ett par gånger är en sak. Hur ser det ut ifall Rooney bänkas hela säsongen?
Hittills har Mourinho fokuserat på att inget är som på Van Gaals tid. Och även om han alltid lägger till ”jag säger inte att det är bättre, jag säger att det är annorlunda” så behöver en inte leta långt mellan raderna för att utläsa: ”nya bossen bra, gamla bossen dålig”.
Hittills är väl Mourinho marginellt på plus. Om fyra matcher – då Liverpool borta, Chelsea borta och city i ligacupen har avverkats – kommer omdömet näppeligen vara marginellt. Förhoppningsvis är det positivt.
En som inte får någon kärlek av den nya managern är Bastian Schweinsteiger. Den tyska fotbollsmästaren får inte ens träna med a-laget. En kan tycket mycket om det.
När jag ser Manchester Uniteds mittfält spela boll får jag en bestämd känsla av att det skulle se bättre ut med Schweinsteiger på planen.
Långt ner i frysboxen hittar vi Matteo Darmian. Den italienska ytterbacken är uppenbarligen inte Mourinhos tekopp.
Darmian startade mot Feyenoord. Det är den enda speltiden han har fått. United har spelat elva matcher, Darmian har varit utanför matchtruppen i åtta av dessa. Han satt på bänken i Northampton för att sedan vara helt utanför truppen mot Zorya. Men så var han plötsligt på bänken i ligamatchen mot Stoke. Det finns säkert nån förklaring till det.
Det skulle förvåna oerhört om Darmian spelar fotboll för United i februari.
Relativt utfrysta är också Marcos Rojo och Morgan Schneiderlin. En behöver faktiskt bara titta på en bild för att förstå varför.
Rojo får ändå lite kärlek av Mourinho då han alltid får lira vänsterback i cupmatcherna.
För Schneiderlin ser det tyngre ut. Utbytt mot Northampton, bänkad mot Zorya. Utanför matchtruppen i de tre senaste ligamatcherna.
Vad Mourinho tycker om Ashley Young och Memphis Depay är svårare att uttala sig tvärsäkert om. De får inte ens starta i Europa League. Men samtidigt händer det att de kastas in i viktiga lägen i ligamatcher.
Jag får känslan av att Mourinho inte har någon intention att sälja Young (om inte Young själv ber om det), att managern ser Young som en spelare som kan göra 15 minuter här och 20 där.
När det kommer till Memphis får jag faktiskt för mig att Mourinho anser att det finns en bra fotbollsspelare i dennes kropp. Däremot verkar inte portugisen ha någon lösning på hur han ska få ut det.
Efter sommarlovet dök Phil Jones upp i ny frisyr. Vilken frisyr han har nu är det ingen som vet. Det vi vet är att han är skadad. Igen.
Kalenderåret 2016 har Jones spelat 45 minuter tävlingsfotboll. Det var den 2 januari. Senast Manchester United vann en fotbollsmatch där Jones spelade 90 minuter var den 17 oktober 2015.
Med tanke på att Jones mestadels är skadad kan vi inte vara helt säkra på vad Mourinho tycker om honom. Men ryktet säger ändå att Jones var i speldugligt skick under säsongens första träningsmatcher och då var han utanför matchtruppen.
Men Jones, han skrattar nog hela vägen till banken.
Cameron Borthwick-Jackson är världens coolaste fotbollsspelare. Innan Mourinho hunnit bli varm i kläderna satt Borthwick-Jackson där med ett nytt kontrakt. En stund senare var han i Wolves på lån.
Måhända är det bra för Borthwick-Jackson på sikt att han spelar regelbunden fotboll i Championship. Men det känns ju rätt ruttet att Borthwick-Jackson spelar fotboll för Wolves samtidigt som Marcos Rojo får en massa speltid i Manchester United.
Samtidigt som Borthwick-Jackson skrev nytt blev det nytt kontrakt också för Marcus Rashford. Redan spekuleras det om ett nytt kontrakt. Woodward har väl insett att det är orimligt att klubbens bästa spelare är den 25:e (godtyckligt vald siffra) bäst betalda.
Mot Northampton fick Rashford öppet mål. Han var rädd för att en orkanvind skulle ställa till det så han sköt sitt hårdaste skott i karriären.
Förra gången det var landslagsuppehåll spelade Rashford för Southgates lag. Det gör han nu också.
Rashford har flyttats upp till a-landslaget på grund av överlägset fotbollsspelande, bland annat ett hattrick för U21-landslaget mot Norge.
Även Southgate är i a-landslaget på egna meriter. Ja, om vi anser att det är en merit att vara den enda lediga managern när Big Sam beter sig som Big Sam.
Om Mourinho måhända inte hade så mycket att göra med att Borthwick-Jackson och Rashford fick nya kontrakt så var det definitivt Mourinho som bestämde att Michael Carrick skulle få ett år till.
Några månader senare är det ett beslut som ter sig aningen märkligt. För Carrick verkar liksom inte figurera i Mourinhos planer.
Tolv minuter i ligan. Noll minuter i Europa League.
Är inte Michael Carrick precis den mittfältspartner som Paul Pogba behöver?
Wayne Rooney har inte fått något nytt kontrakt i år. Kontraktet han fick av David Moyes är fortfarande verksamt, tack så mycket. Enligt mina beräkningar kommer Elon Musk kolonisera Mars långt innan Rooneys kontrakt löper ut.
Men om Rooney är dålig nu så ska vi inte glömma att han var bra. En av de bästa faktiskt. Inför säsongen fick han en välförtjänt testimonial.
Och han levererar ju assists som ingen annan. Även om det inte alltid är meningen.
Live: fans in Rotterdam
Zlatan Ibrahimovic,
He is a Swedish hero!!!
()
— MUFC Songs & Chants™ (@MufcSongs)
Zlatan Ibrahimovic, he is a Swedish hero,
On a free from PSG, he cost us fucking zero,
Six foot five, hard as fuck,
He gets the Reds excited,
Stick your city up your arse, cause we are Man United,
We are Man United,
We are Man United.
Zlatan började med att avgöra Community Shield (efter att han hade börjat med ett konstmål i Göteborg). Då hade han redan fått sin sång.
Sedan gjorde han mål i Premier League-debuten. Det följdes upp med en extremt kraftfull nick mot Southampton.
Manchester United-livet har inte varit lika roligt för Zlatan den senaste månaden. Bara ett mål på sex matcher nu (förvisso två av dem som inhoppare). Jobbigast är att han har missat stora chanser mot city, Watford och Stoke.
Men nu får han ladda om batterierna. Efter uppehållet räknar vi med att han är tillbaka i toppslag.
Om Zlatan behöver finslipa detaljer så har United ett enormt sparkapital i Henrikh Mkhitaryan. Armeniern har inte synts till sedan förlusten mot city.
fans in Rotterdam
Whoa Mkhitaryan
Henrikh Mkhitaryan
He's our midfield Armenian
()
— MUFC Songs & Chants™ (@MufcSongs)
Men en sång har han fått.
Oh-oh, Mkhitaryan,
Henrikh Mkhitaryan,
He’s our midfield Armenian.
Eric Bailly har inte fått någon sång. Än.
Mot Hull var det många som firade bra. Bailly firade bäst.
”Eric Bailly is such fun,” var det någon som nyligen skrev på Twitter. Så sant, så sant.
Det var meningen att Bailly skulle behöva tid för att anpassa sig till England, till Premier League, till Manchester United. Inte då.
Eric Bailly har klivit in och varit lagets bästa spelare från dag ett.
(Ja, alltså, Rashford är bäst. Men Bailly har spelat bäst än så länge.)
REUNITED:
— Manchester United (@ManUtd)
Den största nyheten kom mitt i natten.
”Det finns inga ord. Jag kom precis tillbaka till Carrington och kände att jag var hemma. Jag har bara varit på semester, det såg ut som att jag var på semester. Jag kom tillbaka hem. Jag är lycklig,” sa Paul Pogba.
I comebacken (inte debuten) började han med att misslyckas. Sedan var han bäst på planen.
Fortsättningen var inte lika smärtfri. Men mot Leicester fick han äntligen göra sitt första mål. Ett mål värt 90 miljoner pund.
Efteråt firade han med Jesse Lingard.
Nu ska Mourinho bara klura ut hur han maximerar Pogba. När det är gjort faller de andra pusselbitarna på plats.
