Vi tittar tillbaka på några av de snyggaste, bästa, värsta, roligaste och mest minnesvärda bilderna från den första ungefärliga fjärdedelen av säsongen 2015/16. Vi välkomnar de nya och kastar ut de gamla. Vi fuskar också med någon rörlig bild och lite annat mysigt.

A New Beginning

En del av spelet är att det alltid börjar om igen. Det hinner ju knappt ta slut innan det börjar igen. Nya drömmar, nya förhoppningar, nya förväntningar. Ibland är drömmarna realistiska, ibland krossas de innan illa kvickt. Ibland börjar man tänka på nästa säsong redan långt innan den nuvarande säsongen är avslutad.

Den här gången började det i USA. Det gör ju ofta det nu för tiden (nästa år kommer det dock, mest troligt, att börja i Asien).

Med i bagaget den här gången var en tysk. Tysken tog plats bland ledarna. (Toppbilden.)

För att inte tysken skulle känna sig helt ensam kallades Sean Goss in till a-laget. Han är ju åtminstone född i Tyskland.

Goss var den enda ynglingen på turnén, vilket var lite trist. Han fick mest vara med för att se och lära, även om det blev några minuters spel mot PSG.

Annars visade han sig vara en rackare på bordtennis, med en teknik som förmodligen gör J-O grön av avund.

Embed from Getty Images

Daley Blind kom till USA med en ny frisyr. Louis van Gaal kollade i filosofipärmen och konstaterade att processen kräver att en ny frisyr följs av en ny position. Hastigt och lustigt var Blind Manchester Uniteds nya mittback.

Eller ja, så värst lustigt var det kanske inte. När Uniteds värvningsbehov analyserades under sommaren hamnade en mittback högst upp på väldigt många önskelistor. De som önskade att den mittbacken skulle heta Blind var lätträknade.

Tre månader senare har den nya frisyren försvunnit. Men mittbackspositionen är kvar. Omdömet låter vänta på sig. Ibland ser det bra ut, ibland ser det inte lika bra ut.

Fördelarna med att ha en mittfältare som mittback visas ibland. Som när Blind ligger bakom det matchvinnande målet mot Sunderland. Nackdelarna med att ha en mittfältare som mittback visas ibland. Som i förlusterna mot Swansea och Arsenal.

En som inte kunde ta sig förbi Blind var Pedro och därför fick spanjoren inte flytta till Manchester.

***

Försäsongen i år var inte lika rolig som försäsongen förra året. Då var allting nytt och spännande. I år hade vi några nyförvärv att studera och en ny formation. Men mestadels kände vi igen allting.

Memphis sköt mål mot San Jose och fick därmed äran att klappa den opetbara kaptenen Wayne Rooney på ryggen.

En stunds underhållning fick vi ändå i matchen mot Barcelona. Framför allt när ungdomarna kom in på planen. Efter förarbete av Wilson, Blackett och Pereira kunde Jesse Lingard göra mål. Lingard spelade sedan fram Adnan Januzaj som också gjorde mål. Framtiden såg ljus ut.

Men vi har tyvärr inte sett ungdomarna – i alla fall inte de Manchester United-producerade ungdomarna – så värst mycket sedan dess. Blackett drog till Celtic på lån medan Januzaj gick till Dortmund. McNair har fått sporadisk speltid och Pereira har synts till vid något tillfälle, men Wilson har bara fått tio minuter och Lingard har inte varit med alls. Målvakten Johnstone såg ut att vara aktuell för spel men i slutändan föredrogs Romeros rutin framför Johnstones kunnande.

We Used to Be Briends

Van Gaal har rensat friskt sedan han tog över förra året. Allra helst har han skickat spelare till West Bromwich Albion. Darren Fletcher, Jonny Evans och Anders Lindegaard har gått dit på fri transfer. De har haft varierad framgång.

Fletcher klev in i omklädningsrummet i februari och roffade åt sig kaptensbindeln. Han förklarade sedan för Tony Pulis att filosofin säger att kaptenen alltid ska spela och så har det blivit. Fletcher spelar alla minuter i alla matcher (förutom i ligacupen mot Norwich då han tog ledigt). Sånt gillar vi.

Evans klev förstås också in i startelvan och inledde med att hålla nollan mot Southampton och i derbyt mot Aston Villa. Sedan blev han – förstås – skadad. Det är ju väldigt trist.

Lindegaard har suttit på bänken och petat i näsan. Detta trots att tänkte förstamålvakten Ben Foster är långtidsskadad. Dansken fick chansen i ligacupen mot Norwich och släppte in tre bollar.

Robin van Persie placerades i Van Gaals frysbox. Han flydde till värmen i Turkiet men det verkar inte som att värmen har varit tillräcklig. När han dyker upp i flödet är det mestadels för att han ser miserabel ut.

Det verkar inte gå så värst bra för honom i Fenerbahce heller. Bara vid två tillfällen har han spelat 90 minuter och i ligan är han oftast inhoppare. Anfallaren som sköt nummer 20 till Manchester United finns inte längre.

Även Nani gick till Fenerbahce och det går bättre för honom, trots att han blundar när han nickar.

Nani har startat 13 av 13 matcher och har ett bra facit med fyra mål och fyra assists. Mindre imponerande är att han har fem varningar.

En som utan tvekan är lyckligare i sin ny klubb är Angel Di Maria. Kul för honom, skriver jag med illa dold bitterhet.

Saidy Janko gick till Celtic och tycks ha tagit en ordinarie plats där. Our Friend Reece James gick till Wigan där han har tagit en ordinarie plats. Ben Amos håller numer till i Bolton, även han ordinarie.

Det går inte lika bra för Tom Thorpe. Han får som regel inte ens plats på bänken i Rotherham. Måhända blir det dock bättre framöver, klubben har nämligen en ny manager.

Att Tom Cleverley formellt var en Unitedspelare förra säsongen har vi nästan glömt. Han inledde starkt i Everton men blev sedan skadad. Comebacken kan ske mot United.

En annan vi nästan har glömt är Angelo Henriquez, som fortsätter att med god regelbundenhet göra mål för Dinamo Zagreb.

Javier Hernandez såldes till Bayer Leverkusen. Hittills har han inte uträttat något som får Van Gaal att ångra försäljningen. Det mest minnesvärda var när han missade ett jätteläge för att ge Leverkusen 2-0 i Barcelona. Istället vände Barcelona och vann.

Definitivt icke-saknad är Radamel Falcao (han verkar förvisso vara en hyvens kille men det spelar ju inte så stor roll). När han anslöt på deadline day förra året tänkte vi att han var god för 30 mål per säsong. Det var han inte och allt han har presterat i Chelsea indikerar att hans dagar som världsklassforward är förbi. Måhända är han god för 30 mål till i karriären.

Definitivt saknad är Rafael da Silva. Han var en härlig filur och när han höll sig skadefri var han också bra på fotboll. Tyvärr var det sällan han var skadefri. Har han hunnit bli skadad under sin tid i Lyon? Tyvärr, ja.

New Order

Sommarens första nyförvärv var Memphis Depay, som anslöt från PSV. Memphis har producerat en hel del poäng men i spelet har han inte varit lika övertygande. Det är ingen tvekan om att han har haft problem med anpassningen till den engelska fotbollen.

Nu ska vi inte överdriva Memphis problem och hans inledning i United är faktiskt ungefär vad man kan förvänta sig av en spelare i hans ålder. Pojken har mycket fotboll i sig, det kommer att bli bra till slut … men just nu skulle han nog må bra av några matcher på bänken.

Matteo Darmian var nyförvärv nummer 2 och han anpassade sig på nolltid. När augusti summerades utsågs Darmian till månadens spelare i United, vilket var högst välförtjänt. Då han tar över som högerback från Antonio Valencia kan vi dessutom konstatera att det nu är tradition att Manchester Uniteds högerback inte kan kasta inkast.

Fortsättningen var dock inte lika bra. Plötsligt var det som att han kom på att det här med Premier League visst inte var så värst enkelt ändå. Den senaste tiden har Darmian varit dålig och inte hjälps han av att han får hoppa mellan höger- och vänsterkanten.

Van Gaal var missnöjd med balansen på Uniteds mittfält. Lösningen? En dubbelvärvning: Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin plockades in på samma dag. Media fattade ingenting – Schneiderlin var på läkarundersökning innan någon upptäckte vad som var på gång och värvningen av Schweinsteiger fick de engelska journalisterna läsa om i tyska tidningar (några dagar tidigare hade de italienska tidningarna varit först med Darmian).

Schweinsteiger kom in och tog omedelbart plats som lagets naturliga ledare. Uniteds första tyska spelare tycks alltid ha ett leende på läpparna.

På många sätt känns det som att Schweinsteiger föddes för att spela fotboll i Manchester United. Men om vi tittar lite mer kritiskt måste vi tyvärr konstatera att hans prestationer har varierat.

I Champions League och i ligamatcher där tempot har varit förhållandevis lågt har Bastian varit fantastisk. När tempot skruvas upp verkar han dock inte hänga med, något som blev väldigt tydligt mot Arsenal.

Nu är dock Bastian Schweinsteiger en av världens absolut bästa mittfältare sett över de tio senaste åren. Vi räknar med, ja förutsätter, att polletten snart kommer att ramla ner.

På sociala medier är det ingen tvekan om att Schweinsteiger är bäst i laget.

Allra gladast var han när han tittade i tabellen och upptäckte att United var högst upp. Det varade inte så länge men inte så länge är åtminstone bättre än inte alls. Ibland får man nöja sig med det lilla.

I Schneiderlin har United fått en central mittfältare med bra energi, bra fysik och bra passningsfot. Han håller sig inte för fin för att sparka på motståndaren om han tycker att det är vad som behövs.

Men frågan är vilken status Schneiderlin har i laget. I de två största matcherna hittills, Liverpool hemma och Arsenal borta, har han varit bänkad.

Mitt i natten annonserade United att man hade värvat plockat in Argentinas landslagsmålvakt Sergio Romero på fri transfer. Han tog det lugnt inledningsvis och istället för att slänga sig efter bollar i USA jagade han den perfekta vattenflaskan i kylväskan.

Sen började säsongen och Romero var för en stund förstamålvakt i United. Det kändes väldigt otryggt. Han är lite som en storväxt Fabien Barthez, fast med sämre reflexer.

Det höll ändå förvånansvärt bra och det var först i bortamatchen mot Swansea som United drabbades av att ha Romero i mål. Nu är dock De Gea tillbaka och vi får hoppas att Romero har en bekväm kudde att sitta på.

You voted this strike your Goal of the Month for September. It's worth another watch, don't you think?
— Manchester United (@ManUtd)

Så kom deadline day, dagarna efter Swansea. Manchester United var kassa och skulle panikvärva. Det började snackas om Anthony Martial från Monaco. En tonåring som ingen hade hört talas om – inte ens de som hade sett Martial lira Champions League mot Arsenal. Panik!

Sen kom rapporterna om övergångssumman. Panik i kubik. Minst. Martial plockades in som tidernas dyraste tonåring och alla konstaterade unisont att United hade gjort bort sig. Det var alldeles för mycket pengar. Den där Martial, han platsar nog inte ens i reservlaget.

Han debuterade mot Liverpool.

Uniteds lagkapten ledare Bastian Schweinsteiger var omedelbart framme och såg till att framgången inte steg åt Martials huvud.

Martial har varit fantastisk under sina första matcher i United. Det kommer förstås inte att hålla, det är uteslutet att han redan nu ska klara av att bära Uniteds anfall hela säsongen. Förr eller senare kommer det en formsvacka. Men han har redan visat sig vara så bra att övergångssumman känns befogad. Han är en blivande världsklassanfallare.

Mot Southampton sprang han sig fri och rullade nonchalant in bollen i mål, som vore det den enklaste sak i världen. När det behövdes tog han också över rollen som fysioterapeut.

Up Where We Belong

En fjärdeplats i ligan gav kval till Champions League. Nära, nära, men inte ända framme. Lottningen i kvalet var gynnsam: Club Brugge. Men Manchester United har en tendens att alltid göra det enkla lite svårare. Så Michael Carrick sparkade in bollen i eget mål.

Memphis Depay såg dock till att United kunde vända till 2-1 innan första halvlek var över. Han gjorde sin hittills bästa match för United den kvällen.

Bästa kompisen Luke Shaw var förstås bland de första att gratulera Memphis. De fann varandra direkt, gjorde Memphis och Shaw. Det var en så kallad bromance. ”Han kallar mig massiv, hela tiden,” sa Memphis när pojkarna intervjuades tillsammans. ”Han ljuger vet du, jag har inte sagt det en enda gång,” kontrade Shaw och de båda gapskrattade.

När hemmamatchen mot Brugge led mot sitt slut stod det fortfarande bara 2-1 till United. Inget bra resultat att ta med sig till returen i Belgien.

Marouane Fellaini to the rescue! Memphis skickade ett inlägg. Fellaini hoppade högst. Redan innan bollen låg i nätet skrattade han.

United vann med 3-1. Champions League-platsen var en formalitet redan efter en match.

Returen i Brygge var en ren formalitet. United vann med 4-0, trots att Chicharito gjorde en John Terry-imitation när han skulle skjuta straff.

Lagkapten Wayne Rooney slog till med ett hattrick.

Återkomsten till Champions League blev inte vad den borde ha varit.

Lotten bestämde att United skulle ställas mot PSV på bortaplan i den första gruppspelsmatchen. En återkomst för Memphis Depay, alltså.

Det borde ha blivit en bra kväll. Memphis sköt mål på sin gamla klubb och jublade. Det var vackert. Tyvärr var det inte mycket annat som var vackert den kvällen.

Hector Moreno sparkade, bokstavligt talat, sönder Luke Shaw. Det var fult och vårdslöst. Måhända var det inte medvetet, i minsta fall var det omdömeslöst.

Shaw bröt benet på två ställen.

Moreno fick spela vidare som om inget hade hänt. Senare i matchen försökte han sparka sönder Ashley Young, men misslyckades tack och lov med det.

För att göra saken ännu värre var det just Moreno som gjorde PSV:s segermål i matchen.

Några dagar senare var Moreno i farten igen. Oussama Tannane tvingades utgå efter Morenos fula tackling. ”Han kom med sitt utsträckta ben mot mitt knä,” kommenterade Tannane. ”Jag vet inte om det var medvetet, men det var bara för sent. Jag tyckte att det var en skandalös handling. Moreno vet också vad han gjorde förra veckan.”

Nej, jag har absolut ingen respekt för Moreno. Det är skamligt att han inte stängdes av efter tacklingen på Shaw.

Shaw hade en tuff debutsäsong i Manchester United. Det var mycket som inte stämde, han var ofta skadad och han anklagades för att vara otränad. Under sommaren tränade han extra. Han åkte på semester till Dubai tillsammans med Adnan Januzaj. Duon betalde för att en av Uniteds fystränare skulle följa med på resan.

”Luke Shaw är en stor talang,” kommenterade Van Gaal inför säsongen. ”Jag tror att det här kommer att bli Luke Shaws säsong, det tror jag. Jag tror på honom och han måste känna det och jag hoppas att han ska visa det.”

Fram till den där jävla kvällen i Eindhoven såg det ut att bli så. Shaws säsongsinledning var briljant. Han var förmodligen den bästa vänsterbacken i ligan, han var alldeles säkert Uniteds bästa spelare över säsongens sju första matcher.

Vi får bara hoppas att Shaw klarar av att lägga skadan bakom sig, att han klarar av att komma tillbaka bättre och starkare än någonsin. Låt skadan bli en parentes i en fantastisk karriär.

***

Så var Champions League äntligen tillbaka på Old Trafford. United skulle reparera förlusten i Eindhoven.

Det tog fyra minuter, sedan låg bollen i Uniteds nät. Det var ju inte riktigt så det var tänkt. Målskytten Daniel Caligiuri fick dock hybris och trodde att målet innebar att han stod över regelverket. Icke tyckte domaren och pekade på straffpunkten när Caligiuri tog med handen i straffområdet (domarens enda korrekta beslut på hela matchen).

Juan Mata satte bollen i nät och får fortsätta som straffskytt.

I början på andra halvlek lyfte Mata bollen över motståndarförsvaret med en läcker klack. Chris Smalling var förstås på plats och styrde in bollen i mål. Seger för United och efter två omgångar har alla lagen i gruppen lika många poäng.

Same Same but Different

Det är ju inte bara nytt i Van Gaals trupp. Några spelare behåller han faktiskt. Senast i raden att skriva nytt kontrakt är James Wilson, som skrev på till 2019. Med option på ytterligare ett år.

Wilson har vi tyvärr inte sett mycket av den här säsongen, förutom när han poserar på bild med Van Gaal. Trainer-coachen funderade på att låna ut Wilson men kom på att det inte var någon bra idé: ”Han behöver spela, men jag tycker att Uniteds intresse är större än individens. Jag sa att vi behöver låta honom gå [på lån] och spela. […] Kanske ska han få minuter av mig […] men jag tror att vi väntar till december.”

Ashley Young, som inte är någon Neymar, skrev nytt kontrakt i somras. Young skrev på till 2018. Med option på ytterligare ett år.

Young har annars hamnat i periferin den här säsongen. Men han jobbar åtminstone på att ticka av positioner i laget. Den senaste tiden har vi sett honom som ytterback, både på höger- och vänsterkanten. Måhända har han en intern tävling med Daley Blind.

Även Phil Jones skrev nytt kontrakt i somras. Till 2019. Med option på ytterligare ett år.

Jones har mest varit sjuk den här säsongen så han har inte haft så många chanser att vara rolig på bild.

Okej, nu är det lite fusk för Andreas Pereira skrev ju nytt kontrakt redan i maj och det är ju inte en del av den här säsongen. Pereira skrev på till 2018. Med option på ytterligare ett år.

Fusk eller inte, Pereira knackar på dörren till a-laget alltmer frekvent. Han gjorde en bra VM-turnering för Brasiliens U20-landslag i somras, även om det slutade med en förlorarmedalj. Han följde upp detta med en imponerande försäsong i USA.

Sedan fick han bida sin tid på träningsplanen. Men i ligacupmatchen mot Ipswich fick han chansen från start. Hans allra första match från start för United. Efter en timme fick United frispark. Pereira drog en huvudtackling på Valencia och då vågade varken Mata eller Schweinsteiger eller Young eller Rooney bråka om frisparken. Bollen sattes enkelt i nät.

En vecka senare gjorde Pereira Champions League-debut.

Ännu mer fusk är att inkludera Chris Smalling i den här sektionen. Han skrev ju nytt kontrakt redan i april. Till 2019. Med option på ytterligare ett år. UTAN OPTION PÅ YTTERLIGARE ETT ÅR.

Seriöst, vad är grejen med det?

https://www.youtube.com/watch?v=EHeGdOElFG4

Det hela var mycket förvirrande. ”Och förra året, den tredje kaptenen, var Mr Mike Smalling,” kommenterade Van Gaal under försäsongen.

Oavsett om han kallas Mike eller Chris eller möjligen Lloyd tycks han fortfarande vara lagets tredje kapten. Han har växt ut till försvarets givna ledare. Enligt mig är det ingen tvekan om att han är säsongens hittills bästa spelare.

Men Mike, Andreas, Phil, Ashley och James får ursäkta. Den stora kontraktsnyheten var när David skrev på nytt kontrakt. Tummen upp för det, trots att den nya målvaktströjan är gräsligt ful (tredjeställets shorts är ännu fulare).

Det var en lång soppa kring det där kontraktet. Med en hysteriskt rolig upplösning när Real Madrid inte lyckades (eller medvetet misslyckades?) skicka in några papper i tid. Måhända slutar det med De Gea i Real Madrid till slut i alla fall. Vissa tycks vara övertygade om det, i min värld är det dock långt ifrån någon självklarhet att det blir så.

Oavsett är De Geas nya kontrakt – som gäller till 2019, med option på ytterligare ett år – bara goda nyheter för United.

I det sämsta tänkta scenariot får vi njuta av De Geas målvaktsspel i ytterligare ett år innan han köps av Real. I det absolut bästa scenariot har han tröttnat på Real och har bestämt sig för att aldrig gå dit. Men han tycks inte vara typen som reagerar så.

För mig är det fortfarande obegripligt att Van Gaal satte De Gea på läktaren under säsongsinledningen. Jag tänker att även en ofokuserad De Gea är bättre än Romero. (Jag har för mig att jag någon gång skrev att De Gea med förbundna ögon är en bättre målvakt en Romero.)

Det händer, inte alls sällan, att jag tänker: ”den där hade David de Gea räddat” när det blir mål i någon fotbollsmatch … det händer att jag tänker så även när De Gea släpper in mål.

När Rooney blev utbytt mot Ipswich gav han kaptensbindeln till Schweinsteiger. Deutscher Fussballmeister ville inte veta av det och sprang genast till De Gea med bindeln. Målvakten uppskattade gesten.

Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before

Kapten Wayne Rooney ja. Han satte sitt 50:e landslagsmål och slog därmed Sir Bobby Charltons rekord. Det är förstås en fantastisk bedrift, även om vissa engelska journalister var väldigt snabba med att förminska bedriften. ”Grattis till rekordet Wayne, men du är ändå inte en på samma planet som Sir Bobby,” lät det ungefär.

Manchester United har nu de två bästa målskyttarna i det engelska landslaget (nåja, Rooney har inte gjort 50 landslagsmål som Unitedspelare, men det kommer nog). Rooney kan se tillbaka på en fantastisk karriär.

Men vänta nu. Karln har ju inte ens fyllt 30 än. Se tillbaka? Men visst känns det så. För ärligt talat, Rooney har varit dålig den här säsongen. Och det är väldigt länge sen som han var riktigt bra. Han är en av de bästa spelarna någonsin för klubb och land, men tyvärr är det nog så att alla hans höjdpunkter i karriären ligger i dåtiden.

Visst, vill man försvara Rooney kan man peka på att han har gjort sju mål på sina nio senaste matcher. Men det är ett straffmål mot San Marino och ett straffmål mot Schweiz. Ett hattrick mot Brugge förstås, men Brugge är i relativa termer rätt värdelösa. Ett mål mot Ipswich är också ett mål mot dåligt motstånd och Sunderland är troligen ett ännu sämre motstånd. Vidare var ju målet mot Sunderland faktiskt en rätt dålig prestation – när han får bollen en halvmeter från mål är tre fjärdedelar av målet öppet och ändå ger han målvakten en chans att rädda.

***

Det är ingen tvekan om vilken som är den populäraste sången på läktarna för tiden.

Going on up to the spirit in the sky,
It’s where I’m gonna go when I die,
When I die and they lay me to rest,
I’m gonna go on the piss with Georgie Best.

Det är ju upp och ner under en säsong. Allra mest ner var det senast när United blev förnedrade av Arsenal. Av Arsenal? Det där gänget som alltid lägger sig platt vid minsta motgång. Suck.

Extra bittert att en sån motgång kommer precis innan ett uppehåll. Det hade ju känts väldigt mycket bättre nu om Arsenalmatchen hade spelats den 12 september och vi istället hade gått på uppehåll med Liverpoolmatchen som sista minne.

Det var premiär för de nya shortsen den dagen. Tyvärr lär de dyka upp igen. De är inte snygga.

#RojoIsRed är en hashtag som går flitigt på Twitter. Rojo själv verkar inte vara den skarpaste kniven i lådan. Han missade försäsongen i USA då han misslyckades med att hålla ordning på de papper som behövs för att ta sig in i landet.

Sånt imponerar knappast på en tränare som Louis van Gaal. Rojo togs ändå till nåder när Shaw blev skadad. Sen blev Rojo skadad själv, vilket han inte kände för att berätta för klubbledningen. Och så blev det några veckors vila istället för några dagars vila. Sånt imponerar knappast på en tränare som Louis van Gaal.

Ännu mindre imponerande är typsnittet på Rojos egenkomponerade matchposters. Det är bara groteskt. Ja, faktiskt fulare än de nya shortsen ovan.

(Det är förstås fullt möjligt att det inte är Rojo själv som gör sina matchposters. Det är ju inte alltid spelarna själva som skriver på diverse olika sociala medier. Men för mitt eget välmående tänker jag förutsätta att det inte är någon som får betalt för att slänga ihop Rojos matchposters.)

*** https://twitter.com/marcosrojo5/status/648912812295737344

Säsongens officiella lagbild ger faktiskt utrymme för en del observationer. Om vi bortser från självklarheten att Victor Valdes, Guillermo Varela och Nick Powell saknas så är det mer intressant att notera att det bara är 24 spelare som får plats på bilden.

På förra säsongens lagbild var det 27 spelare. David Moyes lät 29 spelare vara med på lagbilden och Sir Alex Ferguson hade 29 eller 30 spelare de sista åren.

Manchester United Foundation arrangerar sin Dream Day två gånger per år, då Uniteds a-lagsspelare träffar sjuka barn. I år var Bastian Schweinsteiger på plats, han var förstås gladast av alla.

Det har ofta varit enkelt att kritisera den fotboll som Louis van Gaals lag presterar. Även de gånger resultaten har gått Uniteds väg.

Uniteds 3-1-mål mot Southampton känns som den definitiva versionen av den fotboll som Van Gaal vill spela. United spelade bollen 45 gånger inom laget innan Memphis rullade den till Mata via stolpen. För visst var det väl en passning från Memphis sida?

Liverpools manager fick nyligen sparken. Det är ju väldans trist för Brendan Rodgers var väldigt bra på att förlora mot Louis van Gaal.

I det sista mötet mellan herrarna ställdes första halvlek in. Andra halvlek inleddes med en frisparksvariant. Juan Mata slog en briljant passning till Daley Blind som behärskat satte bollen i mål. Då var det fantastiskt. Såhär i efterhand undrar jag om det ändå inte var negativt för United. Nu försöker man ju med en variant på varenda hörna och frispark. Då är det nästan bättre att låta Phil Jones slå hörnorna.

Herrera gjorde 2-0 på straff. Herrera ser vi tyvärr väldigt lite av den här säsongen.

Liverpool reducerade.

Och sen var det Tony Marshall för hela slanten.