Loading
Säsongens sista boll är sparkad. Därmed har vi kommit till den avslutande delen i vår säsongsövergripande bildreportageserie. I denna den del tittar vi tillbaka på några av de snyggaste, bästa, värsta, roligaste och mest minnesvärda bilderna från den sista ungefärliga fjärdedelen av säsongen. Som vanligt fuskar vi med någon rörlig bild och annat mysigt.
Traditionen kräver att en säsongsavslutning delar ut priser till de som har skött sig bäst. Mycket av det har vi redan behandlat i vår frågelåda (del 2), så här nöjer jag mig med att utse bästa målvakt, försvarare, mittfältare och anfallare. Samt lite annat smått.
Priset för bästa målvakt ger jag till Sergio Romero. Reservmålvaktens siffror förbättras förvisso av att han regelbundet spelar mot sämre lag. Det är dock svårt att blunda för Romeros statistik: 0,33 insläppta per 90 minuter jämfört med 0,89 för De Gea. Romero höll nollan i två tredjedelar av matcherna han spelade, medan De Gea gjorde det i en tredjedel av matcherna.
Samtidigt känner jag fortfarande att jag inte litar på Romero fullt ut. Och skulle han med större regelbunden speltid misstänker jag att han kommer att börja rada upp misstag. Att De Gea är den bättre målvakten är det ingen tvekan om, den här säsongen har Romero dock presterat bättre.
Utmärkelsen till bästa försvarare måste gå till Eric Bailly. Han är definitivt min nya älskling i United, på ett sådant sätt att jag har svårt att bedöma honom objektivt. I vissa matcher är Bailly fullständigt dominant i defensiven. Fortfarande har han många kanter att slipa och det är nödvändigt att han får rätt spelare bredvid sig i mittförsvaret. Det är detaljer, redan nu är Bailly ett defensivt monster.
Jag håller Paul Pogba som säsongens bästa spelare i United och då är det självklart så att han också är bästa mittfältare. Många framhåller Ander Herrera, vilket jag verkligen inte förstår. Bilden illustrerar väldigt bra hur det ser ut när United spelar fotboll. Många Unitedspelare förefaller rutinmässigt vara panikslagna när de är i närheten av bollen, varpå de utan tanke skickar den till Pogba. Det har motståndarna insett och ser alltid till att ha minst två eller tre spelare på Pogba. Det borde ge enorma ytor för övriga Unitedspelare, att det inte gör det menar jag beror på hur Pogbas lagkamrater agerar.
Att Pogba ger sina lagkamrater tid blev ännu tydligare i de matcher då Pogba saknades (ännu mer så när inte heller Zlatan spelade). För få spelare i det här laget vill ha bollen. De borde bli förbannade när Pogba dräller med bollen (något han gör då och då), istället verkar de bli glada då det innebär att de kan gömma sig ett tag.
***
Zlatan Ibrahimovic gjorde 28 mål. Marcus Rashford och Henrikh Mkhitaryan delade andraplatsen i den interna skytteligan på elva mål vardera. Addera att Zlatan också hade flest assists i laget så är det omöjligt att utse någon annan till bästa anfallare i United den gångna säsongen.
Klarar sig United utan Zlatan nästa säsong? Tja, vi får sätta vårt hopp till att det i fotboll faktiskt kan vara så att helheten blir bättre trots att en av de bästa byggstenarna försvinner. Något som till exempel gällde i United när Ruud van Nistelrooy försvann.
Måhända var det orättvist att Antonio Valencia inte fick priset som bästa försvarare (men Bailly är Bailly). Så Valencia får ett stort hedersomnämnande istället. Högerbacken gör en stor säsong och har etablerat sig som ett givet och inte ifrågasatt namn i startelvan.
En som däremot är ifrågasatt är Marouane Fellaini. Jag tycker ändå att han förtjänar ett hedersomnämnande. Om inte annat så för att han faktiskt spelade till sig en ordinarie plats i laget, något få nog hade gissat på förhand. Problemet är bara att fotbollen som United måste spela för att Fellaini ska vara bra är väldigt långt ifrån den fotboll som United borde spela.
När jag ändå delar ut hedersomnämnanden vill jag också slänga in Marcos Rojo och Phil Jones. Rojo hade jag för ett år sedan kunnat ge en plats i sämsta elvan som har spelat för United. Den här säsongen var han stundom riktigt bra och för mig är det självklart att Rojo och Bailly var säsongens bästa mittbackspar i United. (Innan Rojo får för mycket beröm vill jag konstatera att han fortfarande är usel som vänsterback.)
För Jones är det ganska enkelt: att han ens sparkar boll då och då är tillräckligt för att han ska få beröm. I en mittbackskris bildade han dessutom ett stabilt mittbackspar tillsammans med Rojo. Sett till prestation under säsongen menar jag att han förtjänade platsen bredvid Blind i Europa League-finalen. (Å andra sidan fick han oförtjänt plats i truppen till FA-cupfinalen förra året, så what goes around.) Men där ligger också problemet för Jones: han förtjänade platsen bredvid Blind. Med andra ord var Jones enligt mig blott fjärde bästa mittback efter Bailly, Rojo och Blind.
***
Om vi lämnar det positiva så finns en given plats för Wayne Rooney och Anthony Martial på skamlistan. Rooney gjorde av allt att döma sin sista säsong i United. De senaste åren har Rooneys prestation stadigt blivit sämre, en trend som fortsatte den här säsongen. Den sista tiden var han inte ens nära en ordinarie plats, för egentligen första gången i Unitedkarriären. När han tackar för sig i United gör han det ändå med Uniteds målrekord på meritlistan. Det är inte de sista åren vi ska minnas, det är allt som kom före det vi ska ta med oss.
Martial gör en långt svagare säsong än debutsäsongen i United. Till viss del kan han skylla på bristande speltid. Samtidigt beror den bristande speltiden förstås på att prestationerna inte räckte till. Martials framtid känns osäker, det är något som José Mourinho måste få rätsida på. Martial har alldeles för mycket talang för att United ska slarva bort honom.
Given på skamlistan är även Chris Smalling. Efter säsongen 2015/16 var förväntningarna höga. Smalling levde inte alls upp till dem. Regelbundet var han istället en säkerhetsrisk i Uniteds mittförsvar och det skulle inte förvåna om Smalling försvinner från United i sommar.
På den negativa listan vill jag även notera Luke Shaw och Timothy Fosu-Mensah. Shaw måste skärpa sig, det är för många tränare som har ifrågasatt hans attityd nu. När det gäller Fosu-Mensah vill jag istället lägga skulden på Mourinho. Den unga holländaren borde få mycket mer speltid. För mig kan vi gott göra oss av med Jones och Smalling, värva in en stark mittback och sedan låta Fosu-Mensah och Axel Tuanzebe ta de matcher som blir över.
***
Tidig favorit till utmärkelsen årets sång var den som förkunnade att . Knappt hade Zlatan signerat kontraktet innan sången började rulla.
Senare under säsongen dök en ny favorit upp, då Herman’s Hermits gamla dänga I’m into Something Good blev en läktarfavorit. Inledningen är klockren.
Woke up this morning, feeling fine.
Got Man United on my mind.
Fortsättningen är inte lika självklar. För mig är spelet som Mourinhos lag bjuder på långt ifrån det spel som United ska bjuda på. Det är för långsamt, det är för defensivt, det är inte tillräckligt flärdfullt. Bortser vi från det är det en fantastisk sång att sjunga.
Follow, follow, follow, var av naturliga skäl den givna sången i slutet på säsongen. Den återkommer i ny variant i framtiden.
Jag vill ändå utse sången om Marcus Rashford till säsongens bästa United. Att den inte har slagit igenom på läktarna struntar jag i.
From Wythenshawe and loves to fight,
He’s born to play, in red and white,
So listen close, it must be said,
Like Manchester, Rashford is red,
Rashford is red, Rashford is red,
Rashford is red, Rashford is red,
Rashford is red, Rashford is red.
I början på april meddelades att Jesse Lingard hade signerat ett nytt fyraårskontrakt (givetvis med ett optionsår). Veckopengen rapporteras ha höjts till 100 000 pund. Lingard är ofta kritiserad (ännu mer så då han ofta dansar och ler, vilket är förbjudet för fotbollsspelare), många gånger med all rätt. Samtidigt menar jag att det är ett överdrivet stort fokus på honom. När säsongen summeras hade 18 spelare mer speltid än Lingard. Det betyder att han är 18:e utespelare, vilket med andra ord betyder att han är utanför matchtruppen när alla är tillgängliga.
För mig är Lingard en hygglig truppspelare och hyggliga truppspelare behövs. Då reglerna gällande egna produkter i trupperna är som de är och då United i stort sett saknar egna produkter (U21-spelarna inkluderas inte) var det självklart att ge Lingard ett nytt kontrakt.
***
Säsongen var över innan Michael Carrick kritade på för ett år till. Inte så märkligt egentligen, United har i stort gått runt på fyra mittfältare (Pogba, Herrera, Fellaini och Carrick) på tre platser. Det är minst en för lite, så när Morgan Schneiderlin och Bastian Schweinsteiger redan har skeppats iväg är det inte läge att tappa fler.
Jag känner mig ändå inte helt säker på att Carrick håller ett år till. I slutet på den gångna säsongen hade han stora problem med tempot i vissa matcher och han kommer knappast att bli snabbare. Jag hade fel om Paul Scholes och Ryan Giggs i slutet på deras Unitedkarriärer, förhoppningsvis har ju nu fel om Carrick.
Antonio Valencia hade ett optionsår över nästa säsong, något som aktiverades i januari. Inte tillräckligt, tydligen. För när säsongen var slut skrev Valencia på ett nytt tvåårskontrakt med ett optionsår. Fint!
När United spelade mot Sunderland sjöng supportrarna om Diego Forlán. Det vållade huvudbry hos José Mourinho. Carrick ryckte in som tolk (månne var det där och då Mourinho snickrade ihop ett kontraktserbjudande?).
— BeanymanSports (@BeanymanSports)
Säsongens bästa match av United var Europa League-finalen mot Ajax. Den näst bästa var hemmatchen mot Chelsea i Premier League. De blivande engelska mästarna var chanslösa, då Marcus Rashford och Ander Herrera sköt segern till United.
Efteråt visade Eric Bailly ömma känslor för Marcos Rojo i ett av säsongens finare ögonblick.
Segern mot Chelsea gav visst hopp om att United skulle kunna nå Champions League via ligaspelet. Det hoppet försvann i hemmamatchen mot Swansea, som slutade oavgjord. Just oavgjort – hemma framför allt – var vad som gällde den här säsongen. I ligaspelet slutade fler än hälften av matcherna på Old Trafford lika.
United hade ledningen mot Swansea. I slutet på matchen fick gästerna frispark. Herrera fick hjärnsläpp. Gylfi Sigurdsson tittade roat på och slog sedan en perfekt frispark.
Plötsligt var det bara Europa League som gällde. ”[Europa League] är ingen turnering Man United vill ha, spelarna vill inte ha den, jag vill inte ha den,” sa José Mourinho i september. Så lät det inte i april och maj.
***
Efter 1-1 mot Swansea gav Mourinho upp ligan, vilket för mig är oacceptabelt. På pappret skickade han ut ett hyggligt lag när United mötte Arsenal på bortaplan. Allt som Mourinho sa före och efter matchen indikerade ändå att managern närmast ville att laget skulle förlora.
”För många matcher, för många matcher, för många matcher,” tjatade Mourinho. Hade han istället vänt det till något positivt är jag övertygad om att han hade fått med sig bättre resultat.
När det var dags för hemmamatch mot Crystal Palace var ligan körd. Då passade Mourinho på att ge en massa ungdomar chansen, vilket alltid är skoj. Detta även om anledningen var att Mourinho struntade i matchen och inte att han ville ge ungdomarna chansen.
Efter matchen poserade akademiprodukterna Matthew Willock, Marcus Rashford, Kieran O’Hara, Zachary Dearnley, Josh Harrop, Scott McTominay, Demetri Mitchell, Paul Pogba, Jesse Lingard, Axel Tuanzebe, Timothy Fosu-Mensah, Angel Gomes och Joel Pereira på bild.
Josh Harrop fick debutera mot Palace och gjorde det med ära, då han läckert sköt 1-0 för United. Jag har ändå ingen känsla alls av att Harrop har någon a-lagsframtid i United. Detsamma gäller Scott McTominay som också dominerade mot Palace. Även Demetri Mitchell gjorde debut, han kan möjligen ha en liten chans att få göra några matcher till.
En som däremot har chansen att bli a-lagsspelare i Manchester United är Angel Gomes. Född i augusti 2000 blev han första 2000-talist att spela Premier League-fotboll när han hoppade in i slutet av matchen mot Palace. Symboliskt kom Gomes in för Wayne Rooney. Hej då dåtiden, hej framtiden.
Hemmamatchen mot Anderlecht var extrem. Först drabbades Marcos Rojo av en allvarlig knäskada…
…sedan gick även Zlatan Ibrahimovics knä sönder. Två allvarliga knäskador i en och samma match. Det finns bara inte.
Det blev förlängning mot Anderlecht i Europa Leagues kvartsfinal. José Mourinho hade lagt alla ägg i Europa League-korgen. Plötsligt hängde säsongen på en skör tråd.
Marcus Rashford klev fram som hjälte. United besegrade Anderlecht utan att imponera.
Rashford följde upp målet mot Anderlecht med ett frisparksmål mot Celta Vigo i semifinalen. United vann med 1-0 i Spanien och finalplatsen borde ha varit klar.
Rashfords Europa League-dominans fortsatte i returen mot Celta. Då agerade han framspelare istället för avslutare. Ett perfekt inlägg landade på Marouane Fellainis huvud och avancemang till finalen kändes som en formalitet.
Aj aj aj, Guidetti bränner ett jätteläge att skicka Celta till final i sista sekunden
— Eurosport Sverige (@EurosportSE)
Länge stod sig resultatet. Så slumpade Celta in en reducering (kvittering på kvällen) och genast fick United darriga ben. Plötsligt var Celta bara ett mål från final. Plötsligt var United bara ett mål från fiasko.
Celta fick sin chans. Vi såg Europa League ryckas från våra händer. Sedan upptäckte vi att det var John Guidetti som fick chansen. Det blev Uniteds räddning.
Efter säsongen fick Michael Carrick sin testimonial. Han samlade ihop laget från 2008. Nostalgifaktorn var enorm när laget ställde upp för lagbild.
Carrick höll ett fantastiskt tal, framför ett bord med alla titlar han har samlat på sig under karriären. Det är bara Uefa Super Cup som saknas för en komplett samling.
Matchen fick ett perfekt slut då Carrick gjorde mål med ett välplacerat skott. Han firade med en dab.
Patrice Evra kom förstås när Carrick kallade. Lika givet var att Evra skulle stjäla showen.
Säsongen avslutades med Europa League-finalen mellan Manchester United och Ajax på Friends Arena i Stockholm. Inför matchen var det emotionellt. Bara ett par dagar före finalen drabbades ju Manchester av ett terrordåd.
När matchen väl började kunde United fokusera på fotboll. I matchinledningen var det spel mot ett mål, spel mot Ajax mål.
United tog ledningen då Paul Pogba kallade in all karma från säsongens alla stolpträffar och vallade in bollen via en motståndare.
I början på andra halvlek avgjordes matchen då Henrikh Mkhitaryan hittade en klackspark som inte fanns. Mkhitaryan stod för många avgörande insatser i Europa League (även om han målet undantaget var rätt dålig i finalen). I Premier League var han inte lika framträdande.
När Mkhitaryan skickade in 2-0 visste alla att matchen var över. Så United kunde jubla som om de hade vunnit matchen. Och United vann matchen.
Ander Herrera utsågs till matchens bästa spelare i finalen. Felaktigt menar jag. Marouane Fellaini var överlägset bäst på planen.
José Mourinho kallade in hela ledarstaben för en gruppbild när segern var klar. Onekligen många som jobbar bakom kulisserna.
Ashley Young, Zlatan Ibrahimovic, Luke Shaw och Marcos Rojo behövde hjälp av kryckor under finalen. Zlatan gjorde sig av med dem när Uniteds seger var klar och fyrade av det allra största leendet. Shaw var inte lika lycklig.
Eric Bailly gjorde sin grej när det skulle firas. Han missade finalen då han var avstängd efter att Guidetti hade filmat i semifinalen.
Efter en finalseger är det obligatoriskt med lagbild.
Men spelarna och ledarna i all ära. Supportrarna är alltid viktigast.
Om du har glömt bort hur det såg ut i finalen så har du höjdpunkterna här (på holländska, då Ajax till skillnad från United bjuder på höjdpunkter).
