Bråkstaken som blev vår obestridda Konung

We’ll drink a drink, a drink,
To Eric the King, the King, the King,
He’s the leader of our football team,
He’s the greatest, centre forward,
That the world has ever seen.

Du kunde inte missa Eric Cantona. Han klev in på planen med kragen uppvikt, överkroppen upprätt men framåtlutad. Cantona tog plats. Han var inte bara lagets centrum, han var hela universums centrum.

Den moderna betraktaren, den som föddes för sent för att uppleva honom på riktigt, tittar på Eric Cantonas statistik och tänker: Han var inte speciell. Den moderna betraktaren missar precis allt.

Eric Cantona förvandlade Manchester United. Han kom till ett United som nästan var bäst, men som alltid tycktes falla på målsnöret. Han lämnade ett United som var en vinnande maskin om som skulle fortsätta att vara så i 16 år till.

Det är egentligen märkligt. För Eric Cantona var allt annat än en maskin. Han var – han är – en artist. Han gick sin egen väg.

Måhända handlar det om Cantonas dualitet. Han var artisten som levererade ett ögonblicks magi när det behövdes som bäst. En bohem som älskade livet. Han var samtidigt den som stannade kvar efter träningarna för att nöta in detaljer. Det spred sig till nästa generation. Därav att Uniteds ligatitel 2013 hade ett spår av Cantona i sig.

Cantona var också en bråkstake. På fel plats ett problem. Han var dåren som gick fram till samtliga i disciplinnämnden och utbrast: ”Idiot!” Han var spelaren som, nästan, kallade sin förbundskapten för ”en påse skit”. Han var den som bokstavligen försökte sparka rasismen bort från fotbollen.

Måhända beteende som vi ska fördöma. Men ärligt talat, det bara förstärker vår kärlek.

Eric Cantona var Manchester United. Manchester United var Eric Cantona. Själva definitionen av rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle.

Han var… Kungen. Han ÄR Kungen.

Före Manchester United

’66 var ett fantastiskt år för engelsk fotboll. Eric föddes.

Födelsestaden var Marseille. Mamma Cantona hade invandrat från Katalonien och hans pappa har rötter från Sardinien. Eric växte upp i Les Caillols, kanske det mest kosmopolitiska området i Frankrikes mest kosmopolitiska stad.

Fotbollen var tidigt Cantonas passion. Olympique Marseille, anförda av den jugoslaviska målsprutan Josip Skoblar och den svenska virtuosen Roger Magnusson, var givetvis laget. Allra störst intryck gjorde ändå Johan Cruyff, som en femårig Cantona fick bevittna live i Europacupen.

När Eric Cantona började spela fotboll placerades han som målvakt. Kanske naturligt, då hans pappa hade varit en hygglig målvakt. Men att vara målvakt var inget för Eric. Fotboll ska ju vara roligt. Så han flyttade framåt i planen.

Talangen var tidigt uppenbar. Han spelade för det framgångsrika ungdomslaget Sports Olympiques Caillolais. Och han gick på skola för begåvade idrottare.

Humöret var ibland hetsigt men han tycktes trivas i lugn och ensamhet. På fotbollsplanen följde han inte alltid instruktionerna. Tack och lov hade han en lärare som tycktes se mellan fingrarna. Du kan inte styra Eric Cantona om du ska få ut det bästa av honom.

Det naturliga vore förstås att Marseillesonen skulle spela för stadens klubb. Men icke. Klubbens scouter uppges ha varit av åsikten att Cantona var för långsam.

Inte tillräckligt bra för Marseille måhända, men tillräckligt bra för ett slags distriktslag. Auxerre hade skickat scouter för spåna in… ja, ingen minns vem. Deras blickar fångades istället av Eric Cantona. Även Nice hade sett Cantona briljera för distriktslaget.

Valet borde vara enkelt, för en ung Cantona. Staden, klubben, närheten till hemmet. Nice trumfar Auxerre på alla sätt. Men när Cantona besökte Nice behandlade de honom som en i mängden. När han ville ha en souvenir tog de betalt. Hos Auxerre fick Cantona träffa a-lagstränaren Guy Roux. som fyllde Cantonas väska med tröjor.

Valet var således enkelt: Auxerre.

Här hamnade Cantona i ett högklassigt ungdomslag, med fyra framtida landslagsspelare. Han klättrade snabbt i hierarkin och a-lagsdebuten var snart bara en tidsfråga.

Men fantastisk fotboll blandades med ständiga dispyter. Så även om han var 17 år när han spelade seniorfotboll för första gången var det först som 20-åring som han etablerade sig i a-laget. På vägen dit hade Cantona, med ett drömmål, skjutit Auxerre till Uefacupen för blott andra gången i klubbens historia. Det blev också en sejour hos Martigues på lån.

När han väl etablerade sig gick det snabbt. Snart fick han chansen i landslaget. Lite kanske han lugnade sig när han träffade sin framtida fru men problemen förföljde honom. Cantona var en bråkstake.

Landslagskarriären blev egentligen en parentes, trots att han gjorde 20 mål på 45 landskamper. Han hjälpte förvisso Frankrike att vinna U21-EM 1988. Men han missade den andra finalen (U21-EM spelades på den här tiden med matcher hemma och borta, utspritt över mer än ett halvår) på grund av avstängning. Cantona spelade då både för a-landslaget och U21. När han inte blev uttagen till en landskamp, och fick veta det på fel sätt, blev han förbannad.

”Jag kommer inte att spela för Frankrikes landslag så länge Henri Michel är förbundskapten,” slog Cantona fast.

”Jag hoppas att folk snart kommer att förstå att han är en av de mest inkompetenta förbundskaptenerna i världsfotbollen.”

Slagkraftigt? Eric Cantona kan bättre.

”Jag har precis läst vad Mickey Rourke sa om Oscarsgalan: ’Personen som är ansvarig är en påse skit.’ Det är inte långt ifrån att jag tycker att Henri Michel också är en.”

Cantona ångrade sig efteråt. Förgäves. Han blev avstängd från all landslagsfotboll i tio månader.

Men när Michel Platini tog över som förbundskapten var Cantona tillbaka i laget. Även Gérard Houllier hade en plats för honom och Aimé Jacquet utsåg honom till lagkapten. Men efter Selhurst Park 1995 (vi kommer dit) fick Cantona aldrig chansen i landslaget igen. I Platini och Houllier hade han ändå skaffat sig inflytelserika beundrare.

Nåväl, när Cantona väl hade slagit sig in i Auxerre tog han snart sin rättmätiga plats som en av Frankrikes allra bästa spelare. Nu var han inte längre för långsam för Marseille. Klubben gjorde honom till Frankrikes dyraste spelare någonsin.

Men Marseille blev ingen framgångssaga. I en träningsmatch mot Torpedo Moskva fungerade ingenting för Cantona. Han blev utbytt. I frustration slet han av sig sin tröja och slängde den.

Det fanns ingen fortsättning och det blev ett lån till Bordeaux. Det gick väl okej. Bättre gick det för Marseille, som blev franska mästare. Vilket innebar att även Eric Cantona blev fransk mästare. Det betydde ingenting för honom.

Någon fortsättning i Bordeaux blev det inte. Marseilles prislapp var för dyr. Istället blev det ett nytt lån, nu till Montpellier på säsongslång basis.

Det började inte bra. I slutet av oktober inkasserade Montpellier sin åttonde förlust för säsongen. ”Problemet är att vi inte själva gör mål,” sa lagets mittfältare Jean-Claude Lemoult till en lagkamrat. Cantona hörde detta och uppfattade det som kritik mot lagets anfallare. Icke acceptabelt, tyckte Cantona och slog till Lemoult med sin sko. Ett bråk utbröt.

När ordningen slutligen var återställd förkunnade klubbens ordförande att Cantona var sparkad. Måhända överraskande var det få som förstod beslutet. Ordföranden tvingades krypa till korset och det hela slutade med en avstängning på tio dagar.

Säsongen som hade startat så dåligt skulle sluta på bästa sätt. Montpellier stormade fram i franska cupen, hjälpta av en gynnsam lottning. I semifinalen besegrades Saint-Étienne på bortaplan.

Efteråt firade laget på restaurang. När kaffet serverades lämnade Cantona bordet. De som märkte det tänkte väl att han hade gått på toaletten. I själva verket hade han passat på att betala notan för hela bordet, utan att berätta det för någon. Cantona må ha varit en bråkstake. Men han har också personlighetsdrag som gjorde honom älskad.

Många år senare fick Manchester Uniteds spelare en bonus i slutet av säsongen. För de etablerade spelarna rörde det sig om småpengar, så man beslutade att lägga allt i en pott och dra en vinnare. Men det var stora pengar för de yngre spelarna, så flera valde att inte vara med i lottdragningen. Nicky Butt och Paul Scholes var emellertid med. Det slutade med att Cantona tog hem potten. Men Eric behövde inte de pengarna, så han valde att ge dem till Butt och Scholes, som hade satsat pengar de egentligen inte hade råd att satsa.

Montpellier vann sedan cupfinalen och säkrade klubbens andra titel någonsin. Det firades sedan i dagarna tre. Och som belöning fick de spela mot Manchester United i Cupvinnarcupen.

Eric Cantonas saga tog en ny vändning då han plötsligt var tillbaka i Marseille. Något nog ingen hade föreställt sig när han försvann till Bordeaux. De gick faktiskt ganska bra. Cantona spelade stor fotboll och gjorde flera viktiga mål. Sedan blev han skadad och under andra halvan av säsongen var han mestadels bänkad, delvis för att klubben hade en ny tränare. Marseille vann ligan och gick till final i Europacupen. Nu var Cantona inte ens med i matchtruppen och han var inte intresserad av att se matchen på plats. Ett fegspelande Marseille förlorade på straffar. Nog hade de vunnit med Cantona på planen.

Nu var Cantonas tid i Marseille givetvis över för gott. Han såldes till Nîmes. Det började bra och Cantona trivdes i sin nya klubb, och han fick beröm för sin arbetsmoral.

Men…

Eric Cantonas tid i Frankrike kunde egentligen bara sluta med en skandal. I en match i december blev han två gånger berövad på en solklar frispark. Första gången reagerade Cantona med att klaga på domaren. Andra gången lyfte Cantona upp bollen och kastade den på domaren. Han vandrade av planen innan domaren ens hade hunnit få upp det röda kortet.

Cantona hade förväntat sig en standardavstängning på två matcher. Men han kallades till disciplinnämnden för möte. Straffet blev oväntat hårt, fyra matchers avstängning. ”Du kan inte bedömas som andra spelare,” slog nämndens ordförande fast. ”Bakom dig är ett spår som stinker av svavel. Vad som helst kan förväntas av en individ som du.”

Hur svarade Cantona?

Jo, han gick fram till varje medlem i nämnden och upprepade ett och samma ord: ”Idiot!” Sedan lämnade han rummet.

Avstängningen förlängdes till två månader.

Kort därefter meddelade Eric Cantona att han hade avslutat sin fotbollskarriär.

Men Cantona hade vänner i sporten. Michel Platini och Gérard Houllier hade båda identifierat England som landet för Cantona. Platini hade faktiskt försökt locka Liverpool att värva Cantona.

Hemska, hemska tanke.

Houllier däremot hade sått ett frö i Alex Fergusons medvetande: Eric Cantona är en spelare för de allra största klubbarna.

Cantona åkte på semester med några vänner och övertalades att återuppta karriären. Inte i Frankrike förstås.

Plötsligt var Eric Cantona i Sheffield Wednesday. På provspel. Klubbens manager Trevor Francis velade. Kan inte Cantona provspela ett par dagar till?

Icke.

Leeds hade överraskande gjort det väldigt bra i engelska ligan, där högstadivisionen för allra sista gången kallades Division One. När de fick nys om att Cantonas avtal med Wednesday hade runnit ut i sanden agerade de snabbt och säkrade fransmannens signatur. Först på lån till april och sedan på permanent basis.

Livet i England passade Cantona. Han gillade omklädningsrummets banter. Det tog dock lite tid innan han hittade sin plats i den hektiska engelska fotbollen. De första månaderna i Leeds fick han ofta agera inhoppare och han bidrog bara med några enstaka mål. Hans bidrag var ändå tillräckligt för att Leeds skulle vinna ligan, precis före ett skadedrabbat Manchester United, som dessutom brottades med ett löjligt kompakt spelschema.

När den nya säsongen drog igång – i vad som nu kallades Premier League – briljerade Cantona ibland, bland annat med ett hattrick mot Tottenham. Andra gånger var han inte lika bra. Han var inte manager Howard Wilkinsons tekopp. I november ställdes Cantona utanför laget mot Arsenal. Enligt Wilkinson på grund av problem med en ljumske. Nonsens.

Cantona accepterade inte detta och faxade en transfer request, med en önskan om att flytta till Manchester United, Liverpool eller Arsenal.

Manchester United

Ni förstår, Leeds är inte en plats för Kungar.

Den 26 november 1992 ringde Leeds ordförande Bill Fotherby till Manchester Uniteds ordförande Martin Edwards. Kunde Leeds kanske få köpa Denis Irwin?

Nej. Givetvis inte.

De båda ordförandena fortsatte att kallprata. Alex Ferguson befann sig på Edwards kontor och skrev något på ett papper: ”Ask him about Eric Cantona.”

Leeds var villiga att sälja Eric Cantona till Manchester United. För beskedliga 1,2 miljoner pund.

Säsongen 1992/93: Med Kungen som katalysator

Rätt man på rätt plats må vara en klyscha men Eric Cantona i Manchester United är själva definitionen av rätt man på rätt plats.

United, som desperat jagade den första ligatiteln sedan 1967, hade inlett säsongen med en poäng på tre matcher. Sedan följde en fem matcher lång vinstsvit varefter laget gick två månader utan att vinna i Premier League. På 20 matcher, i ligan och cuper, hade laget bara gjort 16 mål.

Formen vände faktiskt innan Cantona anlände, i form av en 3-0-seger mot Oldham. Cantona fick sedan se sin nya klubb besegra Arsenal, innan han debuterade som inhoppare mot Manchester City. Därefter spelade han 90 minuter mest hela tiden.

Cantona gjorde sitt första mål borta mot Chelsea. Efter sex matcher som Unitedspelare stod han noterad för fyra mål och fyra assists.

Det var en omedelbar succé. I samband med att Cantona anslöt till United vann laget tio matcher och spelade oavgjort i två. Cantona sköt kvitteringsmålet i båda de oavgjorda matcherna.

När säsongen summerades hade Cantona bidragit med nio mål och tolv assists i ligan (en målpoäng per 96 minuter på planen). Hans bidrag var ofta avgörande.

Lika viktig var Cantona utanför planen.

”Han prestationer på träningarna är inte av denna världen. Han övar… han är fantastisk på att träna,” kommenterade Ferguson efter säsongen.

”Jag har aldrig blivit så imponerad av en spelare. Det han har gjort är att han har tagit med sig det till våra träningar.”

Ferguson å sin sida förstod att Cantona behövde särbehandlas för att lyckas som spelare. Du kunde inte låsa in Cantona i ett system, du var tvungen att ge honom frihet att uttrycka sig. När vi säger att Cantona var rätt för United så ska vi också slå fast att United var rätt för Cantona.

Allra bäst var Cantona i en 4-1-seger mot Tottenham. Fransmannen inledde målskyttet på nick, efter inlägg från Irwin. Sedan assisterade Cantona till Irwin med en magisk yttersida. Senare har Cantona beskrivit den assisten som sitt favoritögonblick i karriären.

Manchester United vann ligan. För första gången på 26 långa år. Eric Cantona var nu Kung.

Säsongen 1993/94: Dubbeln och årets spelare

Efter 26 års väntan nöjde sig inte United med titel. Laget blev mästare på nytt 1994. Dessutom vann United FA-cupen.

Allt var emellertid inte frid och fröjd. I Europa förlorade United mot Galatasaray på bortamål. I returen i Turkiet blev Cantona utvisad efter slutsignalen, sedan han sagt några väl valda ord till domaren.

Under våren 1994 blev Cantona utvisad två matcher i rad, först mot Swindon och sedan mot Arsenal, båda på bortaplan.

Annars var säsongen med Eric Cantona-mått mätt tämligen händelsefattig. Allt liksom flöt på. United var, överlägset, bäst i England. Och Cantona var bäst i United. Han prisades som årets spelare i United och i England.

Säsongen 1994/95: When the seagulls follow the trawler

Historien tycktes upprepa sig den efterföljande säsongen. United gjorde det bra i ligan, även om Blackburn överraskande bjöd på hårt motstånd. I Europa däremot gick det inte alls bra. Delvis för att United var hämmade av Uefas regelverk gällande utländska spelare.

Så kom den 25 januari 1995. United mötte Crystal Palace på bortaplan. Hemmalagets Richard Shaw hade mest hela matchen irriterat Cantona. Slutligen fick Cantona nog och sparkade ner Palacespelaren. Domaren drog fram det röda kortet.

Vad som hände därefter vet vi. Varför det hände kan vi diskutera i all evighet. Matthew Simmons var en buse med som sympatiserade med rasistiska organisationer. Simmons sprang ner mot planen och skrek något till Cantona, något i stil med ”fuck off back to France you motherfucking French bastard”. Cantona reagerade med en kung-fu-spark mot Simmons och sedan flera slag.

”Du vet, du träffar tusentals människor som han,” sa Cantona tio år efter incidenten. ”Och hur saker yttrar sig kan bero på det exakta ögonblicket du springer på dem. Om jag hade träffat den killen en annan dag, kunde saker ha hänt väldigt annorlunda, även om han hade sagt exakt samma saker. Livet är konstigt på det sättet. Du balanserar på en lina varenda dag.”

Men Cantona har aldrig ångrat sig. ”Jag slog honom inte tillräckligt hårt. Jag borde ha slagit honom hårdare,” har Cantona slagit fast.

Den kvällen förstod Alex Ferguson ännu inte vad som hade hänt. Tiderna var annorlunda. Nyheterna spreds inte lika snabbt. Dagen efter var han ändå tydlig:

”Vi backar Eric. Han är vår spelare. FA får inte ta hans skinn. Han gjorde ett misstag. Vi alla gör misstag”

Men England var redo att hänga Cantona. Reaktionen var hysterisk. FA närmast tvingade Manchester United att agera. Fotbollsförbundet hade inte mandat att agera omedelbart, utan att ge Cantona rätten att försvara sig själv.

På ett krismöte övervägde United att sparka Cantona. Det hade varit den enkla, men också felaktiga, lösningen. Till slut kom klubben fram till att Cantona skulle stängas av under återstoden av säsongen. Ett överdrivet hårt straff, kan tyckas.

United hoppades att FA skulle nöja sig där. FA nöjde sig inte där.

Rättsväsendet agerade också och dömde Cantona till två veckors fängelse. Det ändrades till samhällstjänst efter överklagan. Simmons dömdes också.

FA hade fullständigt tappat vettet. Det sägs att de övervägde att stänga av Cantona på livstid. Till slut kom de fram till att Cantona skulle stängas av i åtta månader.

På en presskonferens fick Cantona ge sin syn på saken. Han yttrade 21 kryptiska ord, på ett mycket samlat sätt:

”When the seagulls … follow the trawler … it’s because they think … sardines … will be thrown into the sea… Thank you, very much.”

Cantona har aldrig förklarat vad han menade. Men den allmänt accepterade tolkningen är att fiskmåsarna är media.

Säsongen 1995/96: You can’t win anything with kids

Även om United inte sparkade Eric Cantona var det många som trodde att han hade gjort sin sista match som Unitedspelare. En flytt till ett annat land föreföll vara naturligt och Inter hade visat stort intresse.

United lyckades ändå övertala Cantona att stanna och i april skrev han på ett nytt kontrakt.

Men så fick FA för sig att agera med en ny utredning, efter rapporter om att Cantona hade spelat i en träningsmatch bakom stängda dörrar. Via ombud krävde Cantona att FA skulle ändra sig. Den här gången var media på Cantonas sida och FA tvingades krypa under en sten.

Cantona hade ändå fått nog av England. Han reste till Paris och faxade en transfer request till United.

Uniteds svar var negativt:

”Styrelsen har övervägt denna begäran väldigt noggrant men är inte beredd att acceptera den, i tron att det är i både klubbens och spelarens intresse att han stannar i den.”

Nu var det upp till Ferguson att övertala Cantona. Det var lättare sagt en gjort, allra helst då Ferguson sympatiserade med Cantonas känslor. Fergusons fru Cathy övertalade emellertid sin man att göra ett nytt försök. Till slut accepterade Cantona att hans framtid var hos Manchester United.

Sommaren 1995 hade United sålt Mark Hughes, Paul Ince och Andrei Kanchelskis. I ligapremiären blev ett ungt United förnedrade av Aston Villa.

”You can’t win anything with kids,” slog expertkommentatorn Alan Hansen fast i Match of the Day.

Hansen har rätt. Du kan inte vinna med ungar. Om du inte har Eric Cantona.

Den 1 oktober gjorde Cantona comeback, hemma mot Liverpool. Inom ett par minuter hade han spelat fram Nicky Butt till matchens första mål. Liverpool vände sedan innan Cantona kvitterade.

Eric Cantona spelade nu sitt livs förmodligen bästa fotboll. På de tio första matcherna efter återkomsten till fotbollen bidrog han med fyra mål och sex assists.

Vägen till ligatiteln var ändå inte spikrak. Framför allt för att Newcastle spelade stor fotboll. På julafton, när halva serien var spelad, låg Newcastle tolv poäng före United. Ett till synes ointagligt försprång.

Men United skulle sakta men säkert äta upp Newcastles försprång, med stor hjälp av dubbla segrar mot just Newcastle. United vann de täta matcherna medan Newcastle darrade. När United bortabesegrade Newcastle i mars storspelade Peter Schmeichel i mål och Eric Cantona gjorde matchens enda mål.

Matchens enda mål var Cantonas signum under våren. Det skedde vid sex tillfällen: mot West Ham, Newcastle, Arsenal, Tottenham, Coventry och Liverpool. När Manchester City på påskafton bortabesegrades med 3-2 bidrog Cantona med ett mål och två assists.

Till slut kapitulerade Newcastle. United vann ligan, down by the Riverside.

Cupfinalen återstod. United mot Liverpool på Wembley. När vi närmade oss förlängning fick United hörna. Efter en misslyckad utboxning från målvakten föll bollen till Eric Cantona utanför straffområdet. Han slog med ett magnifikt volleyskott.

Kungen prisades som årets spelare i Manchester United och i England.

Säsongen 1996/97: Konungens avsked

Eric Cantonas avsked kom plötsligt.

Inför säsongen 1996/97 utsågs han till lagkapten. Han ledde United till en ny ligatitel.

Visst, han var kanske inte lika effektiv. Men han var fortfarande fantastisk. Och han var ännu inte 31 år fyllda.

Kanske var det att United ånyo misslyckades i Europa. Nu utan rimlig ursäkt. Kanske var han bara trött på den moderna fotbollen. Kanske ville han sluta på topp. Kanske var han redo för resten av livet. Efter mindre än 14 år som professionell fotbollsspelare.

En vecka efter säsongsavslutningen meddelades Cantonas avsked på en presskonferens. Kungen närvarade icke.

Efter Manchester United

Eric Cantona har inte lämnat rampljuset. Han blev skådespelare, framför allt i Frankrike. Han spelade strandfotboll, där han ledde Frankrike till segrar i Euro Beach Soccer League 2004 och Fifa Beach Soccer World Cup 2005. Han har nyligen debuterat som musiker. Vidare har han haft diverse kommersiella uppdrag.

Cantona har även tagit en politisk roll, på vänster sida av skalan. Framför allt har han uttalat stöd för Palestina.

Vi har också sett honom tala på fotbollsgalor, inspirerad av Shakespeares King Lear:

”As flies to wanton boys we are for the gods, they kill us for their sport.

“Soon the science will not only be able to slow down the ageing of the cells, soon the science will fix the cells to the state.

”And so we will become eternal.

”Only accidents, crimes, wars, will still kill us but unfortunately, crimes, wars, will multiply.

”I love football. Thank you.”

Kungen

Eric Cantona var en briljant fotbollsspelare. Med sin fysiska storlek, stark och kraftfull men inte snabb, och sin naturliga karisma drog han blickarna till sig. Han var en ledare som inspirerade sina följare med handling snarare ord.

På planen var hans tekniska begåvning uppenbar, med en enastående bollkontroll. Hans skott var fruktat. Välriktat? Definitivt. Kraftfullt? Jajamensan! Men också spektakulärt, gärna på volley. Bra på frisparkar var han och givetvis säker från straffpunkten.

Cantonas passningar måste vi också nämna. Han var kreatör nästan lika ofta som han var avslutare.

Samtidigt arbetade han hårt. Alltid villig att bidra i presspelet och det var inte sällan som han vann bollen för att sedan starta nästa anfall.

Det syntes också på träningsplanen. I United stannade han kvar efter träningarna, något som inspirerade nästa generation.

Men ingen skulle någonsin anklaga honom för att vara perfekt. Eric Cantona hade sina fel. När han kände sig orättmätigt behandlad agerade han ofta aggressivt eller barnsligt.

Ibland hade Eric Cantona fel tränare. Då blev det skit. Ibland hade han rätt tränare. Då blev han Kung.

Eric Cantona kom till Manchester United vid rätt tillfälle. Old Trafford var scenen han behövde. Alex Ferguson var managern han behövde.

Eric Cantona var katalysatorn som Alex Ferguson behövde.

Ingen spelare har på så kort tid haft så stor betydelse för Manchester United som Eric Cantona. Som Unitedspelare vann Cantona fyra ligatitlar på fem säsonger. Och om det inte vore för en oproportionerlig avstängning skulle det ha varit fem på fem.

Åren efter Cantona fortsatte United att vinna. Till viss del för att efterföljarna tog åt sig av Cantonas goda sidor.

I den moderna fotbollen finns det ingen plats för Eric Cantona. Det är förstås ett odiskutabelt svaghetstecken för den moderna fotbollen.

Hur bra var Eric Cantona? Han var Kung. Det räcker så.

Idag fyller Konungen 60 år. Vi säger ett stort grattis till Eric Cantona! Och vi dricker en drink (en drink, en drink).

Eric Cantona