En till synes oändlig transfersaga är till ända. Bruno Fernandes är, efter mängder av om och men, en Manchester United-spelare. En makalös poängskörd och säregen straffteknik – men vem är egentligen portugisen? Och vad kan vi förvänta oss?

Äntligen, äntligen och åter äntligen. Så kände nog de allra flesta United-supportrar när Bruno Fernandes till sist satt pennan på papper och poserat med den röda tröjan. För visst är det här en spelartyp som detta lag har saknat under en alldeles för lång tid. Kreativitet och kvalitet på mittfältet, i en något mer framskjuten roll, är sannerligen egenskaper som har lyst med sin frånvaro.

Från Portugal till Italien – och hem igen

Vi tar det givetvis från början, om än i en kort version. Bruno Fernandes, som hädanefter i den här krönikan får heta Bruno (hur härligt namn?), inledde sin professionella karriär i Boavista, Portugal. Han valde därefter den rätt ovanliga vägen genom att lämna tryggheten för den italienska andraligan vid 17 års ålder. Novara blev fort Udinese och av bara farten befann sig Bruno i Sampdoria – allt detta inom en tidsram på fyra år.

Det blev endast en säsong i Sampdoria, vilket resulterade i 5 mål och 2 assist på 33 matcher, innan flyttlasset riktades hemåt igen. Sommaren 2017 värvade Sporting Lissabon Bruno för en summa på omkring 7 miljoner pund. Succén lät sig inte vänta, och sedan sin debut i den grönvita tröjan har mittfältaren stått för hissnande 63 mål och 42 framspelningar på 134 matcher. Ett poängsnitt på 0,78 per match. Omatchade siffror av någon mittfältare i Europas toppligor.

Som kvitto för de fina insatserna har de individuella priserna också rullat in. Två år i rad har Bruno utsetts till säsongens bästa spelare i den portugisiska ligan. Uttagningar i turneringens lag, i så väl Nations League 2019 och Europa League 17/18, är ytterligare fina utmärkelser. Tillsammans med sina tre cuptitlar (en i den portugisiska cupen och två i ligacupen) startar nu ett nytt äventyr, och detta på de brittiska öarna i den ädlaste av tröjor.

Poäng i mängder – men samtidigt så mycket mer

Vi har tagit del av Brunos poängskörd – och hans säregna straffar (ja, Jorginho slår likadana) – men vad är den 25-åriga mittfältarens styrkor? Och var finns farhågorna?

Bruno är en spelare som ständigt försöker skapa något framåt. Ja, hans passningsstatistik skulle kunna bli bättre, och han tappar en del boll samt skjuter många skott. Men utan detta hade han inte nått upp i de otroliga siffror han faktiskt gjort. Vill man ha en kreativ spelare är detta priset man får betala – då får man se till att väga upp det med en genomarbetad plan på hur det ska täckas upp.

Kliniska avslut, långskott, fasta situationer, inlägg och dribblingar. Bruno har allt i sin verktygslåda. Det handlar bara om att kunna använda det på en ännu högre nivå, vilket egentligen är den enda stora farhågan. Lyckas han acklimatisera sig till livet i Premier League är han snart en av de bästa mittfältarna i ligan, det vågar jag påstå. Men det behövs tålamod.

Personligen har jag inga skyhöga förhoppningar på Bruno under det första halvåret. Han behöver givetvis vara bättre än de alternativen vi har sedan tidigare, men det ska i ärlighetens namn inte vara några problem. Ge honom sex månader, kanske till och med tolv, och jag är övertygad om att han kommer vara en avgörande pusselbit i Uniteds elva.

Faktum är att sedan Brunos debut i Sporting, säsongen 17/18, har ingen spelare varit inblandad i fler mål i den portugisiska ligan. Det finns inte heller någon som har skapat fler målchanser, lyckats med fler genomskärare eller skjutit mer skott på mål. Frisparkar då? Och skott utifrån? Nej, ingen har gjort fler mål därifrån heller.

Som sagt, det är ingen enkel uppgift att föra över den här typen av siffror till en bättre liga. Och det ska vi inte heller förvänta oss. Men om spelaren som har gjort 13 mål och 10 assist på 23 liga- och europamatcher den här säsongen, ens kan nå upp till en tredjedel av de siffrorna i United är det minst sagt godkänt. Och då räknar vi inte med några andra egenskaper.

Det är inte en slump att Bruno bär kaptensbindeln för Sporting. Under våren 2018 attackerade 50 maskerade Sporting-supportrar klubbens ledare och spelare under en träning. Detta med både träklubbor och metallrör. I sviterna valde flera spelare att lämna följande sommar – men Bruno ville stanna kvar. Han ville inte lämna klubben som betytt så mycket för honom på ruinens brant. På planen är han i mångt och mycket en ledarfigur, trots sin ringa figur till kropp och blygsamma uppenbarelse. Men det hindrar honom inte för att instruera och gestikulera passionerat. Allt för att mana på och hålla uppe nivån.

En sista, men ack så viktig detalj, är det defensiva arbetet. I Premier League, och i det lag som Ole Gunnar Solskjaer försöker bygga, behöver spelaren i nummer tio-rollen dels vara kreativ, men också bidra en hel del i försvarsspelet. Bruno snittar de facto på 2,52 bollvinster per match – en siffra som står sig rätt bra i sammanhanget.

Positionsmässigt, då? Där kan vi förvänta oss att vår nya portugis mestadels huserar i just positionen bakom anfallaren. Han har däremot även spelat som sittande mittfältare och som en av två offensiva i ett tremannamittfält. I vissa matcher har Bruno även använts på en kant, och trots att det inte gör alla hans egenskaper rättvisa är det inte heller ett dumt alternativ att ha tillgång till. Flexibla spelare blir allt mer viktiga i dagens fotboll.

Om han nu är så bra, varför värvade ingen annan honom?

En fråga som många ställer sig är varför en spelare som är 25 år, och som stått för dessa siffror och insatser, fortfarande håller till i den portugisiska ligan. Varför har ingen annan storklubb värvat honom, om han nu är så bra? Detta går givetvis endast att spekulera i. Men min personliga övertygelse är uppdelad på två punkter.

Ett; Bruno är en spelartyp som få topplag, om ens något, har varit i behov av sedan i somras. United har helt enkelt haft fri lejd, i mångt och mycket. Tottenham var förvisso ute efter honom i augusti, men lyckades inte komma överens om en summa och värvade istället Giovani Lo Celso.

Två; om man inte har ett skriande behov av den här typen av spelare så lägger man inte stora summor pengar (55 miljoner euro plus 25 miljoner i både lätta och svåra bonusar) på en så pass ”oprövad” spelare. Det är helt enkelt säkrare att värva någon som är etablerad i en topp fem-liga. De allra största – och just nu bästa – klubbarna har möjlighet och råd att plocka in än mer prövade spelare.

United har inte möjlighet att välja och vraka på toppspelare längre, då tvingas man chansa en aning mer med sina värvningar. Där gäller det att ha gjort sin bakläxa och scouting rätt, precis som klubben vi helst inte nämner vid namn (ja, Liverpool…) har gjort de senaste åren.

För att spinna vidare på de tvivel som ändå måste lyftas behöver vi inte titta längre än mot tidigare United-värvningar. Angel Di Maria, Henrikh Mkhitaryan och Alexis Sanchez är bara ett fåtal av de spelare som kommit till klubben med ett imponerande CV men inte lyckats. Vad som talar för Bruno är att han tar ett tydligt kliv uppåt i karriären – vilket i regel är att föredra när du värvar. Annars riskerar spelaren i fråga att komma till klubben på helt andra premisser, och av helt andra anledningar, än de man först och främst vill åt.

Men, vilken tid det tog…

En fråga jag ständigt återkommer till är varför den här dealen har tagit en sån tid att ro i hamn. Vi har haft en spelare som vill komma och en klubb som velat sälja på andra sidan förhandlingsbordet. Det är givetvis vettigt att inte betala precis vad som helst bara för att man kan – vilket långsiktigt är en mycket dålig idé. Men en sån här värvning bör stå förhandlad, klar och redo, redan i början av månaden. Inte ett par dagar innan deadline.

Vi vet givetvis inte hur mycket pengar det rörde sig om. Men hade det inte varit värt investeringen att låta det kosta en aning mer för att kunna nyttja spelaren under den otroligt tuffa januari-månad vi just genomlidit? En klubb som har det gott ställt kan vänta, men en som knappt har tillräckligt med spelare för en startelva bör kanske omvärdera det beslutet.

Avslutningsvis är det viktigt att inte låta sig luras till att allt är guld och gröna skogar på grund av en enda värvning. Detta är ett jättebra kliv på vägen, och i helt rätt riktning, men det får inte stanna här. Fler bra beslut måste fattas framöver – och det under en längre tid. Vi måste få stopp på ”ett steg fram och två steg bak”-utvecklingen vi harvat i de senaste sju åren.

Men, men. Till syvende och sist har vi fått vår spelare. Ja, han borde ha värvats i somras, men av oförklarliga skäl rann det ut i sanden. Nu är han här, så låt oss drömma oss bort från den misär vi levt i allt för länge. Åtminstone för ett ögonblick. Vänner, Bruno är här!