Loading
Sex år i Unitedtröjan. Blir det fler? Eller är det i sommar som sagan tar slut?
Bruno, Bruno, Bruno,
He came from Sporting like Cristiano,
He goes left, he goes right,
Makes defenders look like shite,
He’s our Portuguese magnifico.
Bruno, Bruno, Bruno …
Det finns många likheter med nämnda Cristiano.
Från Sporting. En Portuguese magnifico.
En trollkarl med bollen. Hans blotta uppenbarelsen en nål i ögat för motståndarna.
När avskedet kommer lär sorgen och tacksamheten vara jämnstora. Så länge det bara blir ett, alltså.
Men Bruno utstrålar någonting som Cristiano inte har.
Ödmjukhet.
Visst är han kaxig på planen. Den typ av spelare du avskyr som motståndarsupporter, men fullständigt älskar när han tillhör ditt lag.
Vid sidan av gräsmattan är det dock en annan femma.
Där har jag aldrig hört honom framhålla någon annan än sina tränare, sina medspelare eller sin familj.
Och detsamma kan sannerligen inte sägas om herr ”Jag är den bästa spelaren i fotbollshistorien.”
Manchester United hade länge saknat en tillförlitlig och bärande offensiv mittfältare när Jose Mourinho fick lämna Manchester United i december 2018.
Juan Mata började bli gammal. Jesse Lingard presterade ibland – men oftast inte.
Och även om Mourinho envisades med det, fungerade inte Fellaini på alla positioner.
När Ole Gunnar Solskjaer tog över blev det mesta bättre. Men hålet bakom anfallarna syntes fortfarande.
Och även om han spelades (för) mycket, den gode Andreas Pereira, mäktade han aldrig med det ansvar som rollen krävde.
Artiklar, krönikor, poddar och matchreferat – alla verkade eniga om att Manchester United behövde en åtta.
Sommaren 2019 började Solskjaer sitt truppbygge med Harry Maguire och Aaron Wan-Bissaka. Två av hålen täpptes.
Det pratades löst om James Maddison från Leicester och Jack Grealish i Aston Villa.
Så, tillsynes från ingenstans – åtminstone kändes det så som inbiten anglofil – dök ett portugisiskt namn upp.
Skulle Sporting Lissabons kreativa mittfältare välja Manchester United eller Tottenham?
Frågan hade knapp hunnit sluta eka innan det kom: Here We Go.
Bruno Fernandes var klar för Manchester United – i augusti 2019.
Men vänta nu, tänker kanske den uppmärksamme läsaren: Bruno skrev ju inte på förrän i januari 2020!
Och det är givetvis helt riktigt.
Den då stigande stjärnan bland transferjournalister, Fabrizio Romano, hade fel.
Det var inte ett Here We Go. Bruno stannade i Sporting i ytterligare ett halvår.
Och Manchester United spenderade lika lång tid med att fortsätta vara idéfattiga framåt.
När han väl stegade ut på planen i den röda dressen hemma mot Wolverhampton var undertecknad förväntansfull.
Det var något med honom – att han grät när han sade farväl till sin tidigare klubb, hur han rörde och förde sig i de många montageklipp jag frosat i mig.
Hans nästan timida framtoning.
Kanske skulle det fungera i Manchester också.
Och resten är, som de säger, historia.
I skrivande stund ser topptrelistan för de spelare med flest skapade chanser i Premier League under säsongen 2025/2026 ut som följer:
3. Dominik Szoboszlai, Liverpool – 57.
2. Declan Rice, Arsenal – 58.
1. Du gissar rätt, Manchester United – 104.
Läs det där igen, vettja. Och igen.
Trots ovanstående får Bruno utstå mer kritik än någon jämnbördig. Om det nu finns någon sådan.
Han hänger med huvudet; ser loj ut.
Och visst, det stämmer – ibland. Men i kontrast till bland andra Marcus Rashford försöker han åtminstone. Han kämpar och sliter.
Inte minst den bittra, avundsjuka och trötta Roy Keane tar varje ögonblick han får att spy galla över portugisen.
De onyanserade uttalandena kommer från samma irländare som lämnade klubben efter att ha valt sin tjurskallighet över sina lagkamrater.
Bruno är bättre än så. Han tvättar inte sin byk offentligt.
Lagkamraterna får sin rättmätiga kritik av kaptenen antingen på planen eller bakom stängda dörrar, men inte i MUTV.
Säsongerna efter att Roy Keane lämnat säkrade Manchester United tre Premier League-titlar – i rad.
Undertecknad är övertygad om att vi hade tvingats utkämpa en nedflyttningsstrid under slutet av den föregående säsongen om det inte vore för Bruno.
Utan hans chansskapande hade United varit chanslösa.
Det går att räkna upp otaliga matcher där Bruno Fernandes varit tungan på vågen.
Magiska assist. Avgörande mål och självklarheten vid straffsparkar.
Men det ska vi inte göra.
106 mål och 102 assister på 321 spelade matcher.
Bruno Fernandes är den viktigaste rekryteringen under mitt vuxna supporterskap – tränare inkluderade.
Inte för att vi vunnit otaliga titlar under hans tid i klubben.
Utan nästan tvärtom.
Manchester United har störtat ned i några riktigt djupa dalar sedan det där tillkännagivandet under vintern 2020.
Bruno har under dessa perioder, liksom övriga laget, underpresterat och varit usel.
Men på det stora hela hade fallen blivit mycket djupare utan hans individuella briljans.
Det känns mer och mer osannolikt att han någonsin kommer få höja den lejonprydda pokalen över sitt huvud som Unitedspelare.
Men det finns ingen som hade förtjänat att få göra det lika mycket som Bruno Fernandes.
