Loading
På en dag som denna där det ekar tomt med nyheter ersätts istället dagens svep med en lista istället. Och idag bjuder vi på lite gott och blandat. Med tanke på veckan som varit kan vi väl ändå lägga vårt fokus på Sir Bobby, viktiga räddningar, derbynostalgi och mål av backar?
Det är en vecka som har bjudit på glädje, men i synnerhet har den bjudit på sorg. Såklart syftar jag på Sir Bobby Charltons bortgång. Det bjuds såklart på en liten godbit från hans allra tidigaste år. Vi försöker hålla det så aktuellt som möjligt; så jag har lyft fram ett derbymål jag minns med glädje för att värma upp inför söndagens match, samt två smällkarameller till mål från försvarsspelare. Med Onanas räddning färskt i minnet måste vi såklart ha med en räddning av världsklass: även denna mot City.
Den 6 oktober 1956 är en dag att minnas för alla som har en anknytning till Manchester United. Då klev nämligen Robert Charlton ut på Old Trafford iklädd röd dress för första gången i en tävlingsmatch. Han var endast 18 år gammal och nyligen nykommen från en vristskada, en skada som faktiskt orsakade flest missade matcher i karriären, enligt Sir Bobby själv. Bäst att få det tråkiga överstökat direkt, antar jag.
Sir Matt Busby, en herre som inte var helt främmande av tanken att ge yngre spelare chansen, kallade upp Bobby på kontoret en dag innan matchen. ”Hur är det med vristen?”, frågade Sir Matt. ”Hur bra som helst”, svarade Charlton. Såklart kved den lovande tonåringen, men en sådan här chans missar man inte hur som helst. Det var bara för Bobby att snöra på sig skorna dagen därpå. ”Jag kunde inte sova den natten”, berättar Sir Bobby i efterhand.
Sir Bobby Charlton startade dagen därpå sin första tävlingsmatch för Manchester United mot Charlton Athletic (ja, Sir Bobby Charlton spelade sin första a-lagsmatch mot Charlton) och det tog inte lång tid förrän hela Old Trafford förstod att det här var en förmåga som kanske kommer en gång per livstid? Vart hundrade år? 18-årige Sir Bobby, med en trasig vrist, lyckades trycka dit två baljor mot ett Charlton som föll med 4-2. Över 40,000 människor fick se en 18-årig Manchesterpojk göra mos av ett lag i Englands högsta division. ”Det blev och har aldrig varit mer spännande”, summerade Sir Bobby. 10 år senare fick stjärngossen för denna dag även lyfta Englands enda VM-pokal. De lyckligt lottade 40,000 på Old Trafford kunde stolt säga då: ”Jag var där”.
Förmodligen inte det mest spektakulära målet, men ett betydelsefullt sådant.
Nyblivet förmögna Manchester city hälsade på United på Old Trafford under säsongen 2009/10. Titeldrömmar för citys del var det ingen fråga om, men nu i 35:e omgången var det ett tätt lopp mellan Chelsea och United i synnerhet, och med ett mer hotfullt city än någonsin och med hotfulla gnistor mellan Fergie och hans före detta adept Mark Hughes på tränarbänken var det hetsk stämning på drömmarnas teater.
Att laget var så pass jämna visade sig i att ett 0-0 resultat höll sig ändå in i 90:e. Men efter att klockan tickar förbi 90 är det en man som oftast står som herre på täppan, och det är Sir Alex Ferguson. Han råkade ha en rödhårig mittfältare på plan dessutom som hette Paul Scholes, och med en kraftig nick blir han matchhjälte på stopptid. Någon titel blev det inte detta år, men titeldrömmarna levde i allra högsta grad den här stunden. Gary Neville var så pass glad att han valde att återskapa en scen från varje smörig romantisk komedi: Han gav Scholesy en liten puss på munnen, framför 75,000 åskådare. Det enda som saknades var en regnskur.
Som en hängiven anhängare till vår före detta lagkapten Antonio Valencia väljer jag att lyfta det här målet som bland de bästa målen som gjorts av en försvarare i United, Maguire till ära.
Jag vet, jag vet, Valencia är väl inte en renodlad ”försvarare”, men det var ändå hans position i hyggligt många år. Just det här målet skedde under en säsong som bjöd på mycket glädje (detta var säsongen vi slutade tvåa under Mourinho, den bästa placeringen sedan Fergie) och jag minns det här målet som en av de tydligaste bilderna av säsongen. Valencia var inte bara fart och fläkt, han hade en bössa till högerfot (tyvärr hade han ingen vänsterfot) som han släppte loss vid rätt tillfällen. Den här matchen mot Everton var ett av dessa tillfällen.
Det känns passande att även lyfta fram ett mål på nick, och frågan är om du kan hitta en bättre än denna från en United-försvarare. Bruce i all ära, men även om Pepe Reina var ersatt av en betongmur hade den här nicken av Rio ändå hittat in i nät. Otrolig kraft, och att det är ett förlösande mål mot Liverpool hemma på Old Trafford höjer poängen lite grann, givetvis.
För att hålla saker och ting aktuella väljer jag att lyfta en räddning som har satt sig på näthinnan, efter att Onana frälste oss igår kväll.
Med en 3-2 ledning att försvara, klev De Gea fram med en hel fantastisk ledning i ett helt fantastiskt derby. Efter att ha legat under med 2 mål i halvtid på Etihad, och med en cityvinst chansen för grannarna att bli mästare i kostym, vände United matchen på mindre än en dryg kvart med två snabba mål av Pogba som stor förtjänst.
Men det kunde sluta annorlunda, om inte David De Gea lyckades nå den här nicken av Aguero. 9 av 10 gånger blir det mål, vågar jag ändå påstå. Men De Gea under den här perioden var fullkomligt ostoppbar, och det här är en passande utställning av hans vassaste attribut; reflexarna. För mig kanske den bästa räddningen han har gjort, med omständigheterna i stor åtanke.
