Loading
Mellan Manchester United och Moskva bara Barcelona.
United gjorde det mesta rätt i Rom och vann med 2-0. När Barcelona samtidigt vann i Gelsenkirchen så var vår Barcelonaresa i praktiken bokad. I ligan stöter vi emellertid på problem. Vi besegrar förvisso Arsenal efter två straffmål av Ronaldo och en perfekt exekutionerad frispark av Hargreaves. Men vi tvingas till sena mål för att rädda poäng i både Middlesbrough och Blackburn. Chelsea kryper närmare.
Jag hämtar Micke och hans fru Walle (hon är från Brasilien, vi kan inte uttala hennes namn ordentligt så vi kallar henne Walle) på vägen till Skavsta. Klockan är mitt i natten och vi är allmänt trötta. Men Barcelona väntar så humöret är på topp ändå.
Solen skiner när vi kommer fram. Vi letar reda på vårt vandrarhem som ligger perfekt, mitt på Las Ramblas. Efter att ha brottats med ytterdörren och vandrat uppför en miljard smutsiga trappsteg väntar vi oss det värsta men rummet är en positiv överraskning.
Vi äter lunch på Las Ramblas, ett misstag. Maten är medioker och tämligen dyr. En typisk turistfälla. Vi fortsätter till hamnen och slappar en stund i den gassande solen. Sedan är det dags att möta Kent. Som av en slump hamnar vi på en irländsk pub. Jag tycker att det är dumt att sitta inne när solen skiner ute. ”Jaså, solen skiner fortfarande?” Svarar servitrisen, på klockren göteborgska. Vi stannar någon timme, får lite tips om livet i Barcelona. Sedan meddelar Berra att han är på plats och vi måste gå vidare.
Vi äter tapas och dricker rödvin. Vi hamnar på ytterligare en irländsk pub. Igen är servitrisen från Sverige. Hon är arrogant men vi trivs ändå. Vi pratar om allt möjligt men framförallt om biljetter. Alla vill se Barcelona-United, ingen har biljett. Inte vi heller.
Klockan är mitt i natten när vi stiger upp. Barcelona släpper biljetter till allmänheten klockan tio, när vi anländer vid Barcelonas biljettkiosk vid Camp Nou är klockan runt halv sju. Ungefär 200 människor står framför oss i kön, det är positivt, det betyder att det i alla fall finns biljetter till salu. Vi köar och köar, tittar vi bakåt ser vi inte ens slutet på kön. Jag och Berra går iväg för att köpa frukost. Vi fortsätter att köa. Och så köar vi lite till. Det är förbannat långtråkigt.
Ungefär en halvtimme innan biljettsläpp börjar det bli oroligt i kön. Någon påstår att det inte finns några biljetter till salu. Vi tar det hela med ro till en början. Jag menar, om det nu var utsålt så hade de väl meddelat detta. Det går en stund, det är nu väldigt tydligt att det inte finns några biljetter. Folket i kön är arga, längst fram eldar någon upp en reklamaffisch. Men ingen lämnar kön. Ingen vet vad som gäller, vi får ingen information alls. Klockan har passerat tio med god marginal, ingen får köpa biljett men alla står kvar i kön.
Men vi har insett att det är svarta biljetter som gäller. Frågan är bara hur. Det är en sak att köpa svarta biljetter i England där man vet hur biljetterna ser ut och man förstår vad folket säger. Vi hittar en svensktalande tjej i kön (det är inte lika osannolikt som det låter, det bor fler svenskar i Barcelona än i en medelstor svensk stad). Hennes chilenska pojkvän berättar på bristfällig engelska om hur Barcelonas biljettsystem fungerar. Det verkar finnas svarta biljetter att köpa utanför på matchdagen men det hela verkar krångligt och osäkert. Berra blir vår räddare när han frågar en nisse om denne säljer biljetter. Vi prutar en stund, sen skriver han ut biljetterna i en bankautomat. Det känns bra, biljetterna kan inte vara falska.
Det har gått många timmar, vi är trötta men glada. Vi slappnar av med en öl. Vi möter Walle (hon ska inte se matchen) i stan – Micke blir orolig när vi säger att vi betalde €500 styck. Micke säger att vi bara betalade dubbla ordinarie pris medan vi andra insisterar på att biljetterna kostade €500. Walle vet inte vad hon ska tro.
Vi köper vin, bröd, skinka, ost, jordgubbar samt lite annat smått och gott. Målet är en picknick på Tibidabo, berget vid Barcelona. En tunnelbana, en buss, en linbana och en kortare promenad senare är vi framme. Utsikten är magnifik, vädret perfekt. Vi har väldigt trevligt.
Middag är nästa punkt på schemat. Vi vet inte var vi ska äta så vi går omkring och letar lite på måfå. Efter många om och men bestämmer vi oss för en fransk restaurang. Vi är hungriga som vargar. Tyvärr behöver man ett förstoringsglas för att se maten på tallrikarna.
Vi går vidare, tänker att vi ska äta lite tapas för att stilla hungern. Vi stannar vid en bar för en törstsläckare på vägen. Den tänkta törstsläckaren blir emellertid till flera. Vi träffar en grupp mycket trevliga kanadensare. Klockan är väl runt nio när Walle tycker att Micke måste gå och lägga sig. Vi andra stannar i en lång pratstund med kanadensarna.
På vägen hem stannar vi för en suspekt kebab. Någon säljer öl på gatan, vi köper varsin. När vi kommer till Las Ramblas är det bara en av oss som inte har tömt sin ölburk. Samtidigt som artikelförfattaren lämnar några välplacerade pizzor meddelar polisen att det inte är tillåtet att dricka öl på allmän plats. En inte alls frivillig muta, under den officiella titeln böter, à €30 löser problemet. Han får höra det några gånger och hinner bli duktigt trött på ämnet innan vi åker hem, så det är väl bäst att inte nämna att det var Berra som betalde €31 för en öl.
Matchdagens morgon tillbringas på stranden. Vädret är fantastiskt. Vi stannar till vid en uteservering. Så här skulle livet alltid vara!
En fanzone har ordnats för Unitedsupportrar. Paddy Crerand tittar förbi just som vi är där, jag kan inte låta bli att fotas tillsammans med honom. Vi passar på att sjunga när vi har chansen, vi sitter trots allt på fel läktare. Det känns att det börjar närma sig match. Vi är försiktigt optimistiska. Vi pratar om Moskva. Vi är överens om UEFAs beslut att lägga finalen i Ryssland är extremt korkat. Jag har lyckats komma över ett par finalbiljetter direkt från UEFA och säger att jag ska till Moskva om United tar sig dit. Micke tycker att det blir för dyrt, han har ju EM att tänka på. Kent litar inte riktigt på att jag har fått biljetter men ser en möjlighet om resan bara går att ordna på ett smidigt sätt. Berra lockas förvisso av att dricka vodka i Moskva men tror ändå att det han får hoppa över den resan. Men vi ska ju ta oss till finalen också…
Follow, follow, follow, ‘cause United are going to Moscow,
There’ll be thousands of reds and we’ll be pissed out our heads,
’Cause United are going to Moscow.
Vi äter lunch i ett turistfritt område. Vi får en trerätters middag inklusive dryck för samma pris som en öl på Las Ramblas. Nu är nervositeten inför matchen påtaglig. Det känns inte rätt och riktigt att se matchen på hemmasektionen – men vi får ju se matchen i alla fall.
Vi är på plats tidigt. Camp Nou är en mäktig arena, den ser enorm ut. Jämförelsen med Old Trafford är oundviklig, Camp Nou är visuellt mycket större, Old Trafford intimare. Det är nog Europas två bästa arenor. Vi sitter direkt under bortasektionen som är placerad allra högst upp på arenan. Vi är högt upp men sikten är ändå väldigt bra och att vi har Uniteds supportrar precis bakom borgar för en bra stämning.
Ett sms till Pontus. Han svarar: ”Du är ett svin!” Jag tror att han har rätt.
Camp Nou är utsåld. Det händer ungefär aldrig. You’ve only come to see United. United får straff tidigt, Park har inte ens hunnit springa ett halvmaraton. Jag vågar inte titta, osäker på hur jag ska reagera när Ronaldo sätter bollen i mål. Publiken jublar, en förvirrad sekund tror jag att det är mål innan jag förstår vad som har hänt. Park springer, men annars händer inte så mycket. United spelar defensivt. Stämningen är medioker, riktigt högljutt blir det bara när Ronaldo har bollen och alla buar. Annars är det bara Unitedsupportrarna som hörs. Vi känner oss trygga och i andra halvlek vågar vi sjunga med. Ingen säger något, så hade det inte varit i Italien eller England.
Viva Ronaldo, viva Ronaldo,
Running down the wing,
Hear United sing, viva Ronaldo.
Messi dribblar men skapar egentligen ingenting. Park springer. Henry kommer in och även om han är i dålig form så ser vi mardrömsscenariot framför oss. En frispark och ett långskott, hjärtat i halsgropen. Van der Sar räddar. Matchen slutar 0-0. Park sprang mest av alla. Vi är oense om det är bra eller dåligt. Jag tycker att United var fega. Berra menar att vi gör det väldigt bra mot en svår motståndare. Dock, vi har spelat 0-0 borta förr med dåligt slutresultat.
Jag låg sjuk när biljetterna såldes och missade att därför söka. United-Barcelona, semifinal i Champions League. Stämningen har byggts upp ordentligt, det här är en stor match. När jag hittar ett flyg för 238 kronor kan jag inte låta bli, det får bli en svart biljett. Marcus fixar biffen genom någon på ett forum. Vi reser dagen före match och åker hem dagen efter.
Det blir lite strul när vi bokar boendet. Därför sover jag på ett originellt hotell ute i Rusholme (den som kan Manchester vet att det är här man hittar The Curry Mile) första natten. Det tar en kvart med buss från stan, om inte busschauffören glömmer bort att säga till vid rätt hållplats förstås. Hotellet är slitet men charmigt, jag har i alla fall teve på rummet. Nämnda teve kommer användning när jag kommer hem på natten. De visar NHL-hockey. Kommentatorerna är amerikanska men i pausen pratar två engelsmän. Aningen onykter tycker jag att det är väldigt underhållande men också väldigt bisarrt att höra engelsmän prata hockey.
Men jag går händelserna i förväg. Efter att ha bussat Rusholme tur och retur möter jag Marcus i centrala Manchester. Vi träffar Hugge och ett par kompisar till honom på en av Manchesters mindre pubar (om jag inte minns fel var det på just den här puben jag träffade Berra och Åke första gången). De stänger, förstås, alldeles för tidigt. Vi går vidare till 5th Avenue som tydligen säljer alkohol väldigt billigt på måndagar (och då kan det ju faktiskt kvitta att drickat serveras i små plastglas). Det är ganska mycket folk (alla är förvisso några år yngre än oss men det gör inget) och musiken är bra.
Det blir, förstås, lunch på Bank. Vi är redan nervösa. Ja, jag har i och för sig varit konstant nervös sedan timmarna innan bortamatchen sparkade igång. Vi vill att det ska börja. Vi stannar till vid The Tollgate på vägen till Old Trafford. Här var jag första gången jag såg United live, så det är ett kärt återseende även om det är dåligt med folk så här långt innan match.
Vi ska träffa Marcus billjettkille utanför Old Trafford runt fyra. Vi vet inte hur han ser ut, han vet inte hur vi ser ut. Naturligtvis är det här och nu som telefonerna börjar krångla. Vi stannar till vid The Trafford i väntan på ett telefonsamtal. Det är väldigt tyst i luren. Ett sms kommer fram som säger att han står utanför Megastore. Vi går dit och lyckas på något sätt träffa vår kille. Vi får välja mellan lite olika sittplatser och beslutar oss till slut för familjeläktaren (hörnet mellan södra läktaren och Stretford End).
Kön till Bishop Blaize går olidligt långsamt. Vi vill sjunga, inte köa. När vi väl kommer in är stämningen … oväntat dålig. Kanske är det för att folk är nervösa, kanske för att det bara är turister på plats. Visst, det är högljutt men alla sjunger olika sånger. Boylie försöker styra upp det hela men inser snart att det inte går. Det är de enkla sångerna som gäller. Vi sjunger Viva Ronaldo in absurdum. Missförstå mig rätt, det är en underbar sång i sina bästa stunder. Den är lätt att sjunga, har ett bra tempo och med det obligatoriska halsduksviftandet blir det ett jävla tryck. Men efter fem miljarder repetitioner blir det också en smula tjatigt. United har en imponerande sångbok, utnyttja den!
Ett organiserat tifo före matchen. Det känns inte United. Men måhända bidrar tifot till den fantastiska stämningen. Vi viftar med halsdukar och sjunger och sjunger och … skriker! Det är olidligt spännande.
En slumpboll landar hos Paul Scholes. Ett unisont shoot från läktarhåll. Scholes lyssnar. Bollen upp i krysset. Det är ett magiskt mål. 1-0 United. Vi studsar omkring, kramar den som råkar stå närmast och skriker.
He scores goals galore, he scores goals.
He scores goals galore, he scores goals.
He scores goals galore, he scores goals.
Paul Scholes, he scores goals!
United dominerar och Park springer. Men det förlösande 2-0-målet kommer aldrig. Vi är nöjda i halvtid. Men nervösa. Väldigt nervösa. Vi sjunger. Alla sjunger. Stämningen är enorm. Utan tvekan den bästa jag har upplevt.
Men vi leder bara med 1-0. Förvisso kontrollerar vi spelet, men en felstuds räcker. Follow, follow, foll… Nej, vi vågar inte riktigt. Vi är nära, men oj så nervösa.
Forever and ever we’ll follow the boys,
Of Man United the Busby Babes.
Matchen vill aldrig ta slut. Park springer några kilometer till. Någon blir skadad på övertid, domaren tillåter ungefär hundra tilläggsminuter. Men den förlösande slutsignalen kommer. Moskva. Han som inte fick vara med 1999 avgör. Vi är i final, 50 år efter den tragiska olyckan i München. Det är poetiskt. Glädjen är enorm. Man förstår inte riktigt vad som har hänt, tio minuter efter slutsignalen är arenan fortfarande fylld. Här är mer folk än det normalt sett är tio minuter innan avspark. Den här kvällen gick ingen innan den feta tanten sjung.
Vi lämnar arenan. Folkmassan är glad. Vi sjunger fortfarande. Vi hoppar och studsar. Vi är i final. Det är … underbart.
Follow, follow, follow, ‘cause United are going to Moscow,
There’ll be thousands of reds and we’ll be pissed out our heads,
’Cause United are going to Moscow.
Någon delar ut lappar med reklam om resor till Moskva. Priserna är löjliga. Men vi bryr oss inte, vi är i final.
Que sera, sera,
Whatever will be, will be,
In Moscow, we’ll make it three,
Que sera, sera.
Vi träffar Steinar utanför Bishop. Vi pratar om Moskva. Han säger att resan till Moskva kommer att fixa sig. Men så känner han ju de som håller i ryska supporterklubben. Vi glider in på Bishop. Alla är löjligt glada.
Vi sjunger fortfarande när vi går till tramen. En äldre herre sjunger The Flowers of Manchester – hela låten. Det är perfekt. Vi fortsätter fira segern på O’Sheas.
Dagen efter handlar det bara om Moskva. Hur tar man sig dit? Vart bor man? Hur fixar man visum? Man måste ha ett visum för att få åka till Ryssland och för att få ett visum måste man ha någonstans att bo. Tyvärr är alla hotellrum i Moskva uppbokade. Internets söksidor hittar noll lediga sängplatser. Inte ens de firmor som organiserar turistresor till Ryssland kan hjälpa till. ”Tyvärr, just då är det omöjligt att hitta ett hotellrum i Moskva.” UEFAs val att placera finalen i Ryssland är ett jävla skämt.
Jag är inte lika säker längre. Men fan, det ordnar sig nog. Det ordnar sig alltid.
1/17
