Det finns många positioner inom fotbollen. Anfallare, mittfältare, back och målvakt kan vi alla enas om. Sen kan de ordnas i underkategorier. Falsk nia, yttermittfältare, innermittfältare, ytterback. Någon som är bekant med de flesta är Clayton Blackmore.

Under sin tid I Manchester United hann Blackmore bekanta sig med varenda tröjnummer från 2 till 14. På den tiden var det nämligen så att tröjnummer bestämdes utifrån den position du hade på planen. Blackmore har alltså provat på allt. Men det krävdes ett tränarbyte innan den ”schweiziska armékniven” kunde frodas.

Clayton Blackmore föddes i Neath i södra Wales 1964. Mer eller mindre den walesiska rugbyns huvudstad. Den walesiska rugbyföreningen grundades i staden och Neaths rugbylag har vunnit flest inhemska titlar. Blackmore själv, som många andra pojkar i staden, fastnade för sporten tidigt men en bruten arm satte stopp i tonåren. Unge Clayton gillade ändå att sparka på bollen mer än att kasta den. Tur för honom då att det finns en sport som tillgodoser det.

Det var en enslig tillvaro på Neaths fotbollsplan för ensambarnet Clayton. I skolan fick han hålla i fotbollsträningarna för de få som föredrog fotbollsgruset före rugbygräset. Men ganska fort gjorde han sig ett namn i bygden. Anfallare var favoritpositionen. Men i rugbystaden Neaths smala fotbollsverksamhet fanns det inte mycket utrymme för ungdomscoachning. Enligt Blackmore själv blev han ”aldrig coachad” tills han kom till Manchester United som 14-åring. Det mynnade ut i att Blackmore fick hoppa in där han behövdes. Något som vässade hans egenskaper på alla delar av planen, men baksidan var att han aldrig bemästrade någon position.

Blackmore kom till United som skolpojke, blott 14 år gammal. Hans förmåga att spela många positioner gjorde honom till en viktig kugge i Eric Harrisons ungdomslag, ett lag Harrison ville göra till det bästa ungdomslaget i England. Nära kom man 1982, där man fick nöja sig med en förlorad FA Youth Cup-final. Då var Blackmore given i elvan. Till lagkamraterna hörde höjdare som landsmannen Mark Hughes och Norman Whiteside.

Det var en annan tid när Blackmore kom till klubben. Det tidiga 80-talet var en tid då skiljelinjen mellan privatlivet och fotbollen inte var tydliga som idag, en tid utan agenter och en tid då fotbollslag mer liknade herrklubbar än de kalla, mekaniska, börsnoterade företagen de är idag. Redan som 16-åring fick Blackmore bekanta sig med Uniteds seniorer. Träningsanläggningen The Cliff hade bara en träningsplan. Där fick allt ifrån 15-åringar upp till de hårdaste veteranerna samsas.

I fotbollsskolan var lärarna stenhårda Gordon McQueen, veteranen Lou Macari och en hjälpsam nykomling från West Brom vid namn Bryan Robson.

”Robbo var klass. Han kunde synas i kontoret med tränaren, där han hjälpte de yngre spelarna med kontrakt”, säger Blackmore om sin kapten. ”Jag växte upp med Gordon, Lou och Robbo”, sa Blackmore nostalgiskt i en intervju. Och på sätt och vis gjorde han verkligen det. Tonåringen Blackmore spenderade merparten av sin tid på The Cliff och på bänken, där han som en god lärling studerade och sög åt sig de äldres kunskap.

Det fick han göra ett tag. Jag nämnde tidigare att en nackdel att vara duktig på många positioner är att man aldrig är en mästare på någon. Det är något Big Ron Atkinson skulle skriva under på. Under sina första år i klubben fick Blackmore kanske hoppa in sparsamt om en spelare blev skadad. Det dröjde fram till Atkinsons sista säsong för Blackmore att få någorlunda med speltid, då han säsongen 85/86 fick spela tolv ligamatcher. Då hade Blackmore redan varit inblandad med A-laget i fyra år.

En herre från Aberdeen kom och tog över spakarna från Atkinson, och det kom att bli ett omvälvande tränarbyte inte bara för klubben utan även för Blackmore. Bekantar man sig ytterligare med Blackmores spelstil förstår man att det är en spelare skräddarsydd för Sir Alex Ferguson.

Blackmore var inte särskilt snabb, vig eller överdrivet fysisk. Hans styrkor låg istället i hans bollbehandling. Kanske får man tacka rugbyn när man ser på Blackmores tillslag. Inte bara hade Blackmore ett öga för mål, han hade en fantastisk passningsfot. Raka bollar, alltid framåt och aldrig bakåt, både långa och korta som nästan alltid prickade rätt. Det älskade Ferguson. Men viktigast av allt hade Blackmore arbetsmoral och energi. Hans förmåga att spela på flera positioner sågs inte som en nackdel, utan som en fördel. Ferguson såg hans grundkvalitéer, och stoppade in dem där de behövdes som mest. Ofta blev det som vänsterback och innermittfältare.

Men bäst var Blackmore på frisparkar. Den bästa kanske ändå är den här häxpipan mot Leeds United:

Speltiden ökade, och spolar vi fram till 1990 var han ordinarie. I första matchen i den bästa säsongen i hans karriär gjorde han mål i Charity Shield mot Liverpool. En bra början, men det bästa komma skall. Blackmore startade 57 matcher under säsongen. Den enda som gjorde fler var Gary Pallister. Som bekant var 1990-91 kanske den tydligaste katalysatorn för trupprenoveringen Ferguson hade ägnat sig åt i nästan fem år. United slutade sexa i ligan, en förbättring på sju placeringar, och vann cupvinnarcupen. På vägen till finalen mot Barcelona bidrog Blackmore med två mål och spelade nästan varenda minut.

Nästa säsong blev en god fortsättning. Blackmore fick fortsatt förtroende, men United snubblade på målsnöret och sjabblade bort ligatiteln till Leeds United. Nästkommande år började det dala nedåt för Blackmore. Uniteds trupp blev bättre för varje år, och Blackmores nackdelar blev tydligare än fördelarna. I synnerhet blev Paul Parkers intåg en dolkstöt för karriären. Petad från ytterbacken hade Blackmore svårt att hävda sig som innermittfältare, där alternativen visade sig vara bättre. Skadeproblematik blev slutet på en 12-årig vistelse i klubben, och sommaren 1994 lämnade han för Middlesbrough, då 30 år gammal.

Men han var inte ensam. Bryan Robson följde med. Robson hade nämligen fått erbjudandet att bli spelande tränare för Middlesbrough. Blackmore hade nöjet att ta del av något unikt, då Robson tog Middlesbrough upp till Premier League i sin första säsong. Blackmore däremot hade ingen större del i succén. I sina fem år i Middlesbrough spelade han bara 30 matcher.

Efter Middlesbrough var Blackmore 35 år gammal, och karriären på topp var över. Men korta kontrakt med Barnsley och Notts County gjorde så att Blackmore höll till i proffsfotbollen i två år till. Efter det bar det av till Wales, där han spelade för flera klubbar på amatörnivå, bland annat för historiska Bangor City (som tyvärr fick lägga ner 2022). Blackmore rundade av karriären på bästa möjliga sätt: i sin hemort. 2010 snörade Clayton Blackmore på sig skorna för sista gången, för Neath Athletic i den walesiska högstaligan. Han var då 46 år gammal.

Sedan pensionen har Blackmore skolat om sig till golfproffs. Faktum är att Blackmore varit en mångsysslare. Utöver golfen har Blackmore jobbat inom media, varit middagstalare och tränare i Belarus. Självklart har han också varit en del av organisationen i Manchester United; Blackmore var akademitränare i många år. Frågar du honom själv var James Wilson den bästa talangen han har tränat.

Idag fyller Clayton Blackmore 60 år. Stort, stort grattis!