14 mars 2009 förknippas i många år framåt med Liverpools lika överraskande som imponerande slakt på Old Trafford.
I alla fall för majoriteten av Uniteds och Liverpools supportrar.
Så även för mig.
För hur jag än skulle försöka så dröjer det tills jag tappar minnet innan jag glömmer den förnedringen – eller snarare den dagen.
För då föddes min son.
Han passade på att vänta med att komma ut tills sent på kvällen så att han skulle slippa vara ute i världen medan slakten på Old Trafford pågick. Mitt lilla geni var skicklig redan i slutet av magvistelsen.
Skickligt kan man knappast kalla formtoppningen av vårt kära lag den senaste månaden. Efter en tämligen övertygande cupvinst på Craven Cottage har United bjudit på ett gäng riktiga dyngmatcher där vi bortsett från Machedas Mirakelmål inte klarat av att fajtas till oss fördelaktiga resultat.

Men jag är inte förvånad.
För United har aldrig riktigt kommit igång den här säsongen. Känslan är att det på något sätt löst sig ändå många gånger eftersom grundspelet och kunnandet i laget är på en så hög nivå. Det har alltså inte behövt lossna på allvar för att matcherna ska vinnas. Samtidigt kan det bero på att serien är lite sämre än tidigare eller att vi fortfarande har haft ett psykologiskt övertag på så många lag.
Vi har fått kämpa stenhårt för att slå lag som Hull, Sunderland, Middlesbrough och Blackburn på hemmaplan (men lyckats till slut, psykologiskt?) – och klarade inte av att slå ett Kevin Keegan-tränat Newcastle i premiären.
Sprickorna har målats över med vulkanutbrott som 3-0 över Chelsea och titlar på Wembley och i Japan. Men det här laget har inte sett tillnärmelsevis lika hungrigt ut som det gjorde förra säsongen. Ronaldo erkände också inför Portomatchen att det inte går lika lätt nu som då.

Det finns flera anledningar till att vi bara kämpar vidare om ligaguldet, FA-cupen och Champions League i mitten av april.
Här är fyra:
1) Cristiano Ronaldo. Den uppenbara anledningen, givetvis. Han vill inte spela i United och gör det bara för att han har det som jobb. Samtidigt som han är vår bäste målskytt är han också den som rör upp mest negativa känslor (John O’Shea i höstform är undantaget). Hans kroppspråk har egentligen aldrig riktigt blivit roligare sen han vägrade jubla efter sina mål i höstas. Han kan inte bete sig på planen heller och det vore bäst för alla inblandade om han flyttade söderut.
2) Underskattning. United höll nollan i 4000 matcher och media började hetsskriva om att klubben för första gången skulle kamma hem 20 titlar på en vårsäsong. Jag tror att det gav en omedveten hybris och när Liverpool kom till Old Trafford exploderade den ur samtliga porer på samtliga Unitedspelare.
3) Ronaldos bästisar Nani och Anderson. Båda två – framförallt han med det svenska efternamnet – var bra förra säsongen och fick oss att tro på både en ny Keane/Scholes och en ny Giggs i rött. Nu har de varit horribla när de väl har spelat och Nani ser i dagsläget ut som 200 bortkastade miljoner. Truppen är inte så bred så att man har råd att ha två så dyra talanger i en säsongslång formsvacka. Speciellt inte när Paul Scholes numera bara kan briljera mot Fulham och West Brom.
4) Carlos Tevez. Att United skulle köpa honom för över 350 miljoner kronor är ju helt uteslutet. 35 miljoner låter rimligare. Visst har han uträttat en del nyttigt, som att producera några viktiga baljor vilket är viktigt i den här sporten, men han springer mest omkring och försöker visa hur mycket han orkar springa. Och då kan United lika gärna hyra in en maratonlöpare.

Det är när jag tänker efter helt sanslöst vad den här klubben har gjort med mig. Det finns inte en enda klubb på jordklotet som inte skulle vilja vara i det här läget. Och ändå hittar man detaljer och situationer som går att anmärka negativt på.
Jag kan bara föreställa mig vad fansen på White Hart Lane och St James’ Park tänker i april varje år när det ser lika pissigt ut som vanligt trots alla drömmar om Champions League-spel som trots allt finns i bröstkorgen varje augusti.
Det enda jag drömmer om varje sensommar är att vi ska vinna ligan igen.
Och det gör vi ju som tur är även 2009.
Vad min son heter?
Rio.

/Mats Svensson, sportjournalist, Eskilstuna ()