Dr Jekyll och Mr United

United lämnade Selhurst Park med tre poäng och ett andra halvlek-ryck som faktiskt förtjänar att firas.

Det mesta före paus var svagt, men när matchen väl vände gjorde United det med en tyngd och precision som vi sett alldeles för lite av den här säsongen.

Och ja, det är värt att fira.

Otroligt:

Joshua Zirkzees avslut till 1–1. Från vinkel som knappt existerar, och ändå lurade han både Hendersons och i viss mån fysikens regler. Ingen tavla i mina ögon av Henderson – utan istället ska all heder riktas mot holländaren.
Mason Mounts 2–1. Avslutet är kliniskt, men tajmingen är ännu bättre. Mitt uppe i sin bästa period i United, vilket kanske inte säger så mycket, men så är det trots allt.
Shaw! Stensäkert positionsspel, blockeringar med kirurgisk kyla och ett lugn som stabiliserade ett annars nervigt försvar – kul!
Lagets respons direkt efter paus. Det är sällsynt att United vänder matcher med samma övertygelse som förr — men här var det exakt den mentaliteten.

United-klass (det som faktiskt fungerade):

Tempot efter paus. Plötsligt fanns rörelse, samspel och tydlighet i presspelet. Var var det första 45? Obegripligt, som så ofta.
Bruno Fernandes i rollen som regissör. Frisparksvarianten till 2–1 är sådan där smarthet som försvinner helt i matcher där United stagnerar — skönt att se den igen.
Defensivt lugn sista kvarten. Inte perfekt, men tillräckligt stabilt för att undvika den där obligatoriska ”89:e-minuten-paniken”. Palace skapade faktiskt inga klockrena kvitteringschanser.
Och Licha tillbaka! Underbart!

För dåligt:

Första halvlek i sin helhet. Den var svag, långsam och kollektivt desorienterad. Helt otroligt dålig, speciellt med tanke på Everton-insatsen innan. Att inte kunna starta bättre då är obegripligt.
Yoros straffsituation. Det är ett misstag som kommer av att läsa spelet en sekund för sent. En sekund är mycket i Premier League.
De Ligts första halvlek. Osäker i dueller, felriktad i positionsspelet, och ett par situationer som var en tåspets från att ge Palace mer. Spelade tack och lov upp sig.
Mittfältets passningsspel före paus: sidled, bakåt och utan mod. Det är inte hållbart när offensiven redan kämpar för varje chans. Vi måste ha en innermittfältare – eller två – i nästa fönster.

Fortsatta frågetecken:

Varför det krävs ett underläge för att laget ska börja spela? Det är en identitetsfråga som spökar i nästan varje match.
Konsekvensen. Ett lag som kan spela andra halvlek som ett topplag kan inte samtidigt se så uddlöst ut som i första.

… and finally:

Tre poäng på en bortaplan där hemmalaget gått rent och inte förlorat sen februari — det är stort. Det ska firas. Men vill United göra den här typen av segrar till vana behöver laget spela som i andra halvlek från minut ett. Då slipper dom – och vi – både hjärtklappning och onödiga omvägar.
West Ham hemma på torsdag: Please, ge oss en 3-0-vinst. Det är väl inte för mycket begärt?