Loading
Idag är det exakt 20 år sedan den allra bästa av fotbollssäsonger avslutades. På tilläggstid förvandlades förlust till seger och Manchester United vann hela skiten. Den finaste av fotbollsklubbar vann engelska ligan, FA-cupen och Champions League.
Till dags dato är Manchester United den enda engelska klubben som har vunnit trippeln.
Vi väljer ut elva matcher för att berätta historien om säsongen 1998/99 och avslutar med ett par rader om spelarna i laget.
Premier League, 15 augusti
Sommaren 1998 var inte vad Manchester Uniteds supportrar önskade. Jaap Stam anslöt förvisso för att stärka upp mittförsvaret men utöver det bara Jesper Blomqvist, värvad som backup till en ofta skadad Ryan Giggs. Alla var överens om att United behövde offensiv spjutspets men spelare som Gabriel Batistuta och Patrick Kluivert lös med sin frånvaro.
Samtidigt spekulerades det om David Beckhams framtid. Tidningarna utsåg Beckham till syndabock när England förlorade mot Argentina i VM och det engelska folket tog det hela till extrema nivåer.
Men saker görs annorlunda i Manchester. Beckham må ha varit hatad i resten av England, i Manchester var han mer älskad än någonsin. Alltjämt var det förstås ingen som visste hur Beckham skulle hantera sitt fotbollsspelande. Svaret fick vi tämligen omgående.
Leicester ställde till med oväntat stora problem i ligapremiären på Old Trafford. Gästerna gjorde de två första målen i matchen. Sedan klev Beckham in i handlingen. Först ett långskott som Teddy Sheringham skarvnickade in, sedan en perfekt frispark.
Efter utvisningen i VM och allt som följde svarade David Beckham upp med karriärens bästa säsong.
Premier League, 20 september
Våren 1998 hade Arsenal vunnit dubbeln och det talades, förstås, om att Manchester Uniteds storhetsperiod var över. Att Arsenal sedan slog United med 3-0 i Charity Shield fick inte direkt det snacket att minska. Både United och Arsenal skulle annars börja säsongen ganska skakigt. Efter fem raka oavgjorda var Arsenal piskade att vinna när de välkomnade United till Highbury. United reste till London efter en 3-3-drabbning mot Barcelona, sedan Champions League-platsen, inte utan problem säkrats, i kvalet mot LKS Lódz.
Alex Ferguson hade gjort Jaap Stam till tidernas dyraste försvarare. Hösten 1998 såg det inte ut som välinvesterade pengar. På Highbury var han regelbundet på efterkälken och när Arsenal tog ledningen kom målet sedan Stam förlorat en nickduell. Precis före paus såg Stam långsam och vilsen ut när Arsenal dubblade ledningen.
Efter paus blev Nicky Butt utvisad och lyckades därmed med bedriften att bli utvisad två matcher i rad. Salt ströddes i såren när debutanten Fredrik Ljungberg lobbade Peter Schmeichel för 3-0.
Arsenal vann mot United för fjärde gången i rad och fotbollsmakten hade uppenbarligen flyttat till London. Föga anade anade vi att värvningen av Stam snart skulle framstå som ett genidrag, än mindre vad som komma skulle.
Champions League, 25 november
Alex Ferguson skulle sent omsider få sin anfallare. Dwight Yorke från Aston Villa var kanske inte den världsklasspelare vi önskade men han fick väl duga. Mållös i sin debut var Yorke snart en dundersuccé. I hemmadebuten målade Yorke dubbelt och bidrog med en assist till anfallskollegan som också blev tvåmålsskytt. Ja, Ferguson tycktes ha hittat sitt radarpar där framme.
Jag pratar förstås om Yorke och Ole Gunnar Solskjaer!
Ni vet alldeles säkert att det inte blev så. Men ett tag såg värvningen av Yorke faktiskt ut att bli slutet i United för Andy Cole. Duon spelade tillsammans för första gången när Yorke debuterade i 0-0-matchen mot West Ham den 22 augusti. Sedan skulle det dröja. Cole var ofta bänkad, i 0-3-matchen mot Arsenal till och med på läktaren. Yorke och Cole fick 20 minuter tillsammans mot Liverpool. Deras egentliga saga skulle börja först den 3 oktober mot Southampton. Matchen var elva minuter gammal när Cole spelade fram Yorke och sedan var de Fergusons givna anfallspar.
I Champions League belönades United efter kvalsegern mot LKS Lódz med en plats i Dödens grupp. Barcelona, Bayern München och stackars Brøndby utgjorde motståndet. United inledde med oavgjort både hemma mot Barcelona och borta mot Bayern. Det var väl okej. Dubbla utklassningssegrar mot Brøndby gav United ett utmärkt utgångsläge inför bortamatchen mot Barcelona.
Hemmalaget började bäst och tog en tidig ledning. Peter Schmeichel höll United kvar i matchen. Yorke kvitterade. United tog ledningen sedan Dwight Yorke och Andy Cole närmast telepatiskt samarbetat. Yorke hoppade över bollen, fick tillbaka den på ett tillslag från Cole och ett tillslag senare var Cole fri. Så hade firma Yorke och Cole för evigt cementerat sig själva som ett radarpar.
Barcelona kvitterade, United tog ledningen på nytt genom Yorke. Barcelona fick förvisso det sista skrattet med 3-3-målet i matchen men det var United och Bayern som gick vidare från gruppen.
United och Bayern skulle återvända till Camp Nou i maj.
Premier League, 19 december
Manchester United var inte Englands bästa lag hösten 1998. När Middlesbrough välkomnades till Old Trafford för den sista matchen före jul hade United en seger på åtta matcher.
Jaap Stam saknades på grund av skada, Uniteds försvar var förvirrat. Middlesbrough gjorde två mål före paus och ett efter. “Individuella misstag,” klagade Jim Ryan. “Det oroar, vi måste diskutera det igen.” Ryan, tillfällig assisterande manager sedan Brian Kidd lämnat, tog hand om laget. Alex Ferguson var borta av personliga skäl (en begravning, om jag minns rätt).
Gary Pallister var tillbaka på Old Trafford för första gången sedan sommarflytten till Middlesbrough. Han såg ut att vara precis den mittback som United behövde. “De har haft några skador,” sa Pallister. “De har aldrig haft en sammansvetsad backlinje och det ger alltid problem.”
Mål av Nicky Butt och Paul Scholes gav United hopp men comebacken kom av sig. En seger på nio matcher.
Middlesbrough var tabellfyra. We’re gonna win the league, sjöng deras supportrar. “Det kommer de inte göra,” . “Deras trupp är för tunn, men baserat på dagens match kommer United, vars senaste nolla var den 8 november, inte heller göra det.
”Brådskande åtgärder krävs.”
På julafton var United trea i ligan, fem poäng bakom Aston Villa [sic!], tre poäng bakom Chelsea. Vi hittade Arsenal två poäng och tre placeringar bakom United. Liverpool låg nia, en poäng bakom Wimbledon, Tottenham hittade vi på trettonde plats och Manchester city spelade i tredjedivisionen.
Förmodligen fick Uniteds spelare skäll av Alex Ferguson nästa gång de sågs. Förmodligen vankades det julfest där alla spelare söp sig redlösa. Förmodligen. Vad än som verkligen gjordes så gav det resultat. På annandagen städades Nottingham av. United avslutade säsongen med 33 matcher utan förlust, 14 gånger höll laget nollan.
FA-cupen, 24 januari
United inledde FA-cupen med hemmamatch mot Middlesbrough i omgång 3. Ånyo tog gästerna ledningen. Den här gången i andra halvlek. Den här gången kom inte comebacken av sig. Andy Cole kvitterade, Denis Irwin gjorde mål på straff och sedan säkrade Ryan Giggs segern.
United belönades med en hemmamatch mot Liverpool. Gästerna tog en tidig ledning. Sedan pressade United. Bolluslingen ville inte in.
I slutminuten fick United frispark. David Beckham prickade Andy Coles skalle och Dwight Yorke bjöds på öppet mål en meter från mål. Kvitterat. United var inte nöjda. Det blev tilläggstid. Jaap Stam slog långt, bollen föll till Paul Scholes innan Ole Gunnar Solskjaer tog hand om den och sköt United till omgång 5.
Mer dramatiskt än så kunde det knappast bli…
Premier League, 6 februari
Våren 1999 var en enda lång squeaky bum time. United vann bekvämt mot West Ham och Sheffield Wednesday. Det var allt. Alla andra matcher levde när andra halvlek började. Till och med när vi bortaslog Leicester med 6-2 var det oavgjort i halvtid.
United avslutade med 33 matcher utan förlust. I 7 matcher låg vi under i andra halvlek. Ytterligare 15 var oavgjorda i halvtid. Totalt 10 slutade oavgjorda. Vår tidigaste tvåmålsledning kom mot West Ham, då Andy Cole gjorde 2-0 efter 40 minuter.
Ja, så var det förstås bortamatchen mot Nottingham. En regelrätt utklassning. På sätt och vis. Dwight Yorke gav oss en tidig ledning. Nottingham kvitterade några minuter senare. United återtog ledningen, genom Andy Cole, innan Nottingham ens hade hunnit fira färdigt. Matchklockan visade 7 minuter och det vankades målfest.
Sedan följde 42 minuter utan mål innan Cole gjorde sitt andra för dagen. Fortfarande match på sätt och vis, ett Nottinghammål skulle ju skapa viss nerv. Först efter 66 minuter punkterades matchen genom Yorke, då United sköt på och i mål för fjärde gången i matchen.
Skulle Yorke eller Cole göra hattrick? Inte Yorke, bestämde Alex Ferguson, Yorke ersattes av Ole Gunnar Solskjaer efter 71 minuter. Norrmannen behövde några minuter för att värma upp. Sedan gjorde han mål och ett till och ett till och ett till.
De båda lagen sköt tillsammans tio skott på mål, Peter Schmeichel gjorde matchens enda räddning. Lagen träffade trävirket varsin gång. United vann hörnorna med 7-4.
Även om du är klasser bättre än alla motståndare är det svårt att spela 33 matcher utan att förlora. Att göra det när du faktiskt kan förlora mot alla lag om du bara har en lite sämre dag borde vara omöjligt. Manchester United 1998/99 var lite bättre än alla andra, men faktiskt just bara lite bättre. Det är i slutändan det som gör laget så speciellt, det är det som gör prestationen att vinna trippeln så ofattbart stor.
Säsongen 1998/99 var ett högoktanigt drama. Det var nerv i varenda match. Precis när som helst kunde drömmen krossas. Schmeichel, Jaap Stam, Roy Keane och pojkarna lät det inte hända.
I slutändan är det ingen som kommer ihåg den överlägsna vinnaren. Det är imponerande för stunden. Sedan glöms det bort, för att plockas fram nästa gång någon är ungefär lika överlägsen. Det är de knappa segrarna vi minns, det är när en enda liten felstuds kunde ha förändrat allt som historia skrivs.
FA-cupen (Villa Park), 14 april
På tal om högoktanigt drama, på tal om matcher där en enda liten felstuds kunde ha förändrat allt så har vi FA-cupsemifinalen 1999, då United vann med 2-1 mot Arsenal.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Efter segern mot Liverpool bestämde lotten att United skulle möta Fulham i omgång 5. Det blev en supersäker 1-0-seger. Då bjöd Chelsea på betydligt bättre motstånd i kvartsfinalen. Mållöst på Old Trafford, så omspel på Stamford Bridge. Där sköt Dwight Yorke två mål och United till semifinal.
Lotten föll på Arsenal. På den här tiden spelades FA-cupens semifinaler på den mest logiska arenan. Manchester mot London? Ja, då spelar vi på Villa Park i Birmingham, så att båda lagen får ungefär lika långt att resa.
I ligan hade Arsenal tagit ledningen på Old Trafford men Andy Cole kunde kvittera, så United spräckte Arsenals inbördes segersvit och behöll greppet om ligan.
Den första semifinalen var tät. United var det något bättre laget. Roy Keane gjorde mål men det blev horribelt bortdömt för offside. I efterhand är vi tacksamma för det. Det blev förlängning. Fredrik Ljungberg fick en gyllene chans att avgöra men Peter Schmeichel räddade.
Så det blev omspel, tre dagar senare. Många som läser de här raderna minns exakt vad som hände. United tog ledningen då David Beckham pricksköt från distans. Arsenal svarade genom Dennis Bergkamp. Sedan försökte Bergkamp igen, Schmeichel räddade men drällde returen och Nicolas Anelka satte bollen i nät. Det hade förmodligen varit det, om inte linjedomaren hade höjt sin flagga för offside.
Det här är för enkelt, tänkte Manchester United. Så Roy Keane såg till att bli utvisad. Sedan, i slutminuten, sträckte Phil Neville fram benet i straffområdet och Ray Parlour ramlade. Straffen solklar.
Bergkamp klev fram. Gör han mål vinner Arsenal matchen. De vinner FA-cupen. De vinner förmodligen ligan också.
Peter Schmeichel räddade. What a hero for Manchester United.
Det blev förlängning. Schmeichel räddade men såg ut att bli skadad. United hade gjort sina byten, så Schmeichel spelade vidare. Tre dagar senare var Raimond van der Gouw målvakt när United vann mot Sheffield Wednesday.
Så gav Patrick Vieira bollen till Ryan Giggs.
A rather weary one from Vieira. Giggs… gets past Vieira, past Dixon… who comes back at him… IT’S A WONDERFUL RUN FROM GIGGS! Sensational goal from Ryan Giggs.
“Det här var egentligen inte vad ni behövde,” försökte reportern efter matchen. “Ni behövde ett resultat men ni behövde inte förlängning, spel med tio spelare, en riktig kamp som den här.”
“Vem vet vad som kommer att hända i fotboll Gary,” svarade Alex Ferguson.
“I slutändan kan allting förgöras. Men kan du glömma stunder som dessa? De supportrarna kommer att prata om det här i flera år, spelarna kommer att prata om det här i flera år. Det är det fotboll handlar om. Att försöka nå toppar och klimax på en säsong, vilket vi gör för tillfället. Vi är i en final. Vi har något på banken för oss själva. Nu går vi vidare och försöker vinna ligan.”
Champions League, 21 april
En vecka efter segern mot Arsenal reste United till Turin för att spela semifinalretur i Champions League.
United hade redan överkommit italienskt motstånd i kvartsfinalen. Två inlägg från David Beckham nickades i mål av Dwight Yorke när Inter besegrades med 2-0 på Old Trafford. Inter jagade ett bortamål men Peter Schmeichel räddade som en sjöstjärna och Henning Berg var räddande ängel på mållinjen.
I returen länge mållöst. Dryga timmen spelad när Inter till slut tog ledningen på kvällen. För hur skulle det väl se ut om Manchester United gjorde saker på det enkla sättet? Avancemanget säkrades av Paul Scholes i slutskedet.
United började hemma mot Juventus. Namnen är högaktuella än idag: Ole Gunnar Solskjaer, Ryan Giggs, Nicky Butt, Antonio Conte, Zinedine Zidane och Didier Deschamps för att nämna några.
Juventus tog ledningen. United fick en sen kvittering genom Ryan Giggs. För lite, för sent?
Returen var elva minuter gammal när Filippo Inzaghi gjorde sitt andra mål för dagen. Det borde ha varit det. Väl kämpat, bättre lycka nästa år.
United fick hörna. Roy Keane with a captain’s goal for Manchester United. Game on. Keane blev sedan varnad och avstängd till finalen. Samma öde drabbade Scholes.
Jaap Stam räddade på mållinjen. Andy Cole prickade Dwight Yorkes skalle. And they have seen Juventus’ away goal and they have raised it.
United prickade trävirket två gånger. Däremellan gjorde Inzaghi, som föddes offside, ett offsidemål. Juventus blev desperata. Efter en utspark från Schmeichel och en felstuds i Juventusförsvaret blev Yorke sopren. Han rundade målvakten bara för att bli fälld. Innan domaren hade hunnit blåsa straff rullade Cole in bollen i mål. Full speed ahead Barcelona.
Premier League, 16 maj
Kampen om ligatiteln var högdramatisk. Efter halva serien Chelsea, Aston Villa, United, Leeds och Arsenal i den ordningen inom fyra poäng.
Leeds föll bort först, efter två förluster i januari. United tog över serieledningen den 31 januari, med fyran Arsenal två poäng bakom. Därefter kopplade United greppet via seger mot Derby i en tidigarelagd match. Aston Villas chanser försvann då de tog en poäng på åtta matcher. Det skulle ändå räcka till en sjätteplats. Som att det är nåt att ha.
Chelsea spelade tre oavgjorda i rad, vilket lämnade United och Arsenal bortom räckhåll.
Arsenal tog över serieledningen den 24 april, men United hade då två matcher till godo. Det blev en match, efter oavgjort borta mot Leeds. United kvar som tvåa, men alltjämt i det teoretiska förarsätet.
Då United spelade 2-2 mot Liverpool såg det ut att kunna bli en målskillnadsaffär. Den 5 maj var United tre poäng och ett plusmål bakom Arsenal, med en match till godo. United vann med 1-0 mot Middlesbrough och tog tillbaka serieledningen. På fler gjorda mål. Två omgångar kvar.
Arsenal åkte till Leeds och förlorade.
Dagen efter spelade United 0-0 borta mot Brian Kidds Blackburn. Det säkrade Blackburns nedflyttning. Kidds beslut att under pågående säsong lämna jobbet som Alex Fergusons assistent var kanske inte det smartaste. Steve McClaren tog över efter Kidd, sedan Jim Ryan vikarierat i någon månad.
Arsenal gjorde sitt jobb i sista omgången. United behövde alltså en seger hemma mot Tottenham. Bortamatchen hade slutat oavgjord, Tottenham hade slagit ut United ur ligacupen.
Aldrig enkelt. Tottenham tog ledningen. David Beckham kvitterade precis före halvtid.
Under halvtidsvilan sa Ferguson åt Andy Cole att göra sig redo för inhopp. Det verkade som att Ferguson bestämde sig där och då. Cole värmde upp lite lätt i omklädningsrummet. Andra halvlek var ett par minuter gammal när Cole avgjorde ligan. Kanske, kanske var det Coles snyggaste mål i karriären.
Vi firade ligatiteln och drömde om en trippel. Spelarna gjorde Manchester, Roy Keane fick spendera natten hos polisen. Alex Ferguson blev inte jätteglad.
FA-cupen (Wembley), 22 maj
Det är på sitt sätt oerhört märkligt men FA-cupfinalen blev liksom bara en entremet. Ligan är alltid ligan, alltid nummer 1. En hel del tankar redan på nästa final. Någon – en Jaap Stam, en Nicky Butt – vilades inför Bayern. Denis Irwin var avstängd. Andy Cole startade men det var på förhand bestämt att han skulle ersättas av Yorke efter en timme.
Fråga 100 personer om FA-cupen 1999 och 99 kommer att prata om semifinalen mot Arsenal. Den hundrade är Ole Gunnar Solskjaer, som snackar om segern mot Liverpool.
Samtidigt kan du inte vinna trippeln utan att vinna FA-cupen. Och du kan inte vinna FA-cupen utan att vinna finalen.
Om vi kanske lite glömmer bort FA-cupfinalen så beror det också på hur United vann. Det var bara 1-0 efter första halvlek, det blev bara 2-0. Men det var aldrig någon match av det hela.
Roy Keane blev tidigt skadad. Inte ens det störde United. Teddy Sheringham ersatte och hade varit på planen i ett par minuter när han gav United ledningen. I andra halvlek punkterade Paul Scholes matchen.
Manchester United vann dubbeln för tredje gången på fem år.
Om det gick vilt till när spelarna firade ligasegern så var det desto lugnare efter FA-cupvinsten. Inte för att Alex Fergusons ens gav spelarna något val. En dubbel är stor, en trippel är allt.
Champions League (Camp Nou), 26 maj
United flög Concorde till Barcelona. Bayern München stod för motståndet i Champions League-finalen. Tyskarna jagade sin egen trippel, med ligan redan säkrad och cupfinalen (som de också skulle förlora) några veckor senare.
It’s the chance of a lifetime. A treble chance, the like of which no English team has had before or may ever get again.
Tidigt en frispark för Bayern. Mål. Underläge. För hur skulle det väl se ut om Manchester United gjorde något på det enkla sättet?
Jesper Blomqvist fick den bästa kvitteringschansen men kunde inte hålla nere skottet.
Peter Schmeichel räddade. Bayern prickade stolpen, de prickade ribban.
Uefapresidenten Lennart Johansson begav sig in i katakomberna för att dela ut trofén till Bayern München. När klockan precis hade passerat 90 minuter fick United hörna.
Can Manchester United score? They always score!
(The big goalie’s coming up.) Peter Schmeichel is forward. (Can he score another in Europe, he’s got one in Europe already.)
Beckham… In towards Schmeichel, it’s come for Dwight Yorke. Cleared. Giggs with the shot… SHERINGHAM!
Name on the trophy.
Ny hörna.
Is this their moment? Beckham… Into Sheringham… AND SOLSKJAER HAS WON IT!
Manchester United have reached the promised land.
Och ingen kommer någonsin vinna en Europacup på ett mer dramatiskt sätt.
“Jag kan inte fatta det, jag kan inte fatta det,” sa Alex Ferguson, som snart skulle bli Sir Alex.
“Football, bloody hell.
”Men de gav aldrig upp. Det var det som avgjorde. Jag är så stolt över dem.”
Tyskarna låg utslagna. “Jag kan inte fatta det,” kommenterade Johansson. “Vinnarna gråter och förlorarna dansar.”
Åldern som anges är spelarnas ålder mitt i säsongen (den 31 december 1998). Matcher och mål är givetvis för säsongen 1998/99. Begränsat till de spelare som fick speltid under säsongen.
35 år | 56 matcher | 0 mål
Den stora dansken började se slutet på karriären och under pågående säsong meddelade han att 1998/99 skulle bli hans sista i United. Schmeichel vikarierade som lagkapten i Champions League-finalen och fick alltså avsluta Unitedkarriären med att lyfta trofén. Under åtta år i United tillhörde han den absoluta världstoppen.
35 år | 7 (1) matcher | 0 mål
Raimond van der Gouw var pålitlig reserv till Schmeichel i flera år. När Schmeichels efterträdare Mark Bosnich inte höll måttet fick holländaren faktiskt även chansen som förstamålvakt. Det blev väl ingen succé men han gjorde heller inte bort sig.
23 år | 54 matcher | 1 mål, 3 assists
Neville startade flest matcher av alla utespelare och han tog hand om högerbacksplatsen i årets lag för fjärde året i rad. På den här tiden fortfarande relativt ung skulle han senare utses till klubbens lagkapten. Har femte flest matcher någonsin för United och det är bara Ryan Giggs och Paul Scholes som har vunnit engelska ligan fler gånger som spelare.
33 år | 45 (3) matcher | 3 mål, 3 assists
Mr Reliable var högerfotad men hans vänsterfot var så pass bra att det var på vänsterbacken han gjorde sig sin karriär. Få är de spelare som har matchat Irwins jämnhet. Under tolv år i Manchester United var han 8/10 när han hade en bra dag och 8/10 när han hade en dålig dag.
28 år | 7 (2) matcher | 0 mål
Ingen firade trippeln bättre än David May och det bidrog definitivt till att göra honom till kulthjälte. Stannade i United i nio år men det blev bara 118 matcher totalt. Vi sjunger ändå. David May, superstar, got more medals than Shearer.
29 år | 30 (7) matcher | 3 mål
Vore det inte för de många skadorna – en skadedrabbad mittback i Manchester United? någon måste skoja – skulle Ronny Johnsen rankas mycket högre än han gör. Bildade ett utmärkt mittbackspar tillsammans med Jaap Stam. Vid behov var Johnsen också en pålitlig mittfältare.
26 år | 50 (1) matcher | 1 mål, 1 assist
Värvad som världens dyraste mittback sommaren 1998. Inledningsvis såg det ut som bortkastade pengar, men snart skulle han etablera sig som den givna klippan i Uniteds backlinje. Platsen i årets lag var given. Trots att det bara blev tre säsonger i United – Alex Ferguson skulle senare erkänna att det var ett misstag att sälja Stam – rankas han som en av Uniteds bästa mittbackar någonsin.
21 år | 29 (15) matcher | 1 mål, 5 assists
Den yngre Nevillebrodern vikarierade förtjänstfullt närhelst någon av de ordinarie ytterbackarna saknades. Karriären i United blev mångårig och senare skulle han göra sina kanske bästa matcher som central mittfältare. Lyckades ändå aldrig fullt ut etablera sig som ordinarie och karriären fortsatte i Everton, där han blev lagkapten.
20 år | 4 (3) matcher | 0 mål
En lovande försvarare som på den högsta nivån aldrig skulle bli mer än lovande.
29 år | 21 (8) matcher | 0 mål, 2 assists
När United vann ligan 1999 blev Henning Berg första spelare att vinna ligan med två olika klubbar. Berg fick bara sporadisk speltid under säsongen men vi minns några avgörande insatser, däribland en räddning på mållinjen mot Inter.
21 år | 3 matcher | 0 mål
En lovande försvarare som på den högsta nivån aldrig skulle bli mer än lovande.
19 år | 16 (5) matcher | 0 mål, 1 assist
Wes Brown fick sitt genombrott säsongen 1998/99, som yngsta spelare i truppen. Trots enorma skadeproblem genom hela karriären skulle han göra en fin karriär för sig själv. Kallades “den bästa naturliga försvararen i landet” av Alex Ferguson. Spelade helst som mittback men han gjorde sin bästa säsong som högerback 2007/08, då han bland annat assisterade till Cristiano Ronaldos mål i Champions League-finalen.
21 år | 0 (1) matcher | 0 mål
En lovande försvarare som på den högsta nivån aldrig skulle bli mer än lovande.
23 år | 53 (2) matcher | 9 mål, 18 assists
Eventuella frågetecken efter VM rätades ut direkt och Beckham svarade med sin bästa säsong i karriären. Var den rättmätiga vinnaren av Ballon d’Or 1999 men han fick nöja sig med en andraplats.
23 år | 34 (13) matcher | 2 mål, 3 assists
“Den bästa spelaren i Englands trupp,” sa Pelé under VM 2002. Det var inte sant men Butt var en underskattad spelare. På den här tiden slogs Butt med Paul Scholes om platsen bredvid Roy Keane på mittfältet. Senare var det inget snack om att Scholes var den bättre spelaren och Butt lämnade United 2004.
25 år | 36 (5) matcher | 10 mål, 5 assists
Vieira woah-oh-oh, he gave Giggsy the ball, and Arsenal won fuck all. Det är målet mot Arsenal vi minns och därmed glömmer vi liksom bort att Giggs faktiskt gjorde en relativt medioker säsong. På den här tiden var Giggs ofta skadad och det var nog ingen som föreställde sig att han skulle gå vidare och krossa Sir Bobby Charltons matchrekord i United.
24 år | 2 (9) matcher | 2 mål, 3 assists
Värvad från Barcelona skulle Jordi Cruyff aldrig på allvar etablera sig i United. Totalt bara 58 matcher i Unitedtröjan och andra halvan av säsongen 1998/99 var han utlånad till Celta Vigo.
24 år | 29 (9) matcher | 1 mål, 4 assists
Blomqvist värvades in som backup till den ständigt skadade Ryan Giggs. Debutsäsongen var hygglig och lovade mer. En skada försäsongen 1999 förstörde karriären och han skulle aldrig spela för United igen. Därmed kan Blomqvist skryta med att United alltid vann trippeln när han spelade för klubben.
27 år | 53 (2) matcher | 5 mål
Lagkaptenen gjorde comeback efter nästan ett års skadefrånvaro. Av skadan syntes inget och Roy Keane var den självklara ledaren när United vann trippeln. Bäst minns vi hans mål borta mot Juventus. Känd som härförare, ledare och tuffing var Keanes tekniska egenskaper alltid underskattade. Kanske den bästa mittfältaren i Uniteds historia.
24 år | 38 (13) matcher | 11 mål, 11 assists
På den här tiden var Paul Scholes fortfarande inte helt etablerad i startelvan. Anfallare ibland, mittfältare oftast. Passningsgeniet Scholes blev bara bättre och bättre med åren. Passningarna satt redan och skottet var fruktat, likaså löpningarna in i offensivt straffområde. Kanske den bästa mittfältaren i Uniteds historia.
20 år | 2 matcher | 0 mål
Ung mittfältstalang som aldrig blev mer än lovande på den högsta nivån. Blev präst efter fotbollskarriären.
19 år | 2 (1) matcher | 0 mål
Ung mittfältstalang som aldrig blev mer än lovande på den högsta nivån.
19 år | 3 (4) matcher | 0 mål, 1 assist
Ung talang som fick sitta på bänken i Champions League-finalen. Lyckades aldrig etablera sig i United men fick en fin Premier League-karriär. Nosade på det engelska landslaget men fick aldrig debutera.
27 år | 43 (7) matcher | 24 mål, 8 assists
I början på säsongen ofta petad skulle Andy Cole sedan bilda ett fruktat anfallspar tillsammans med Dwight Yorke. Avgjorde ligan med en briljant lobb. Utvecklade sitt allroundspel i United men nådde aldrig den målform han hade i Newcastle. Trippelsäsongen blev hans bästa i United.
32 år | 11 (16) matcher | 5 mål, 6 assists
Oh Teddy, Teddy. Mål och assist i Champions League-finalen, mål och assist i FA-cupfinalen. Några majdagar 1999 förändrade allt för Teddy Sheringham. Hade dessförinnan gjort en svag säsong. Lyckades aldrig fylla Eric Cantonas skor men utsågs till årets spelare i England under sin sista säsong (2000/01) i United. Återvände sedan till Tottenham och gick till fel avbytarbänk när han blev utbytt på Old Trafford.
27 år | 48 (3) matcher | 29 mål, 18 assists
Värvad i augusti 1998 var Dwight Yorke kanske inte spelaren vi drömde om men oj vilken succé han gjorde! Flest mål och flest assists (tillsammans med Beckham) i laget när vi sammanfattade en fantastisk debutsäsong. Alltid med ett leende på läpparna. Tiden i United kom dock att bli knapp, Yorke hade lite för roligt utanför planen…
25 år | 17 (20) matcher | 18 mål, 3 assists
Det var under säsongen 1998/99 som Ole Gunnar Solskjaer på allvar etablerade sig som superinhoppare. Solskjaer hade sommaren 1998 chansen att skriva på för Tottenham men han valde att stanna i United för att slåss om en plats. Vi minns fyra mål som inhoppare mot Nottingham, vi minns segermålet mot Liverpool. Kanske minns vi också ett mål i Barcelona?
21 år | 0 (1) matcher | 1 mål
Värvad från norska Viking. Gjorde mål mot Bury i ligacupen. Blev sedan utlånad till IFK Göteborg. Snart såld tillbaka till Viking. Spelade senare i Premier League för Fulham.
19 år | 0 (1) matcher | 0 mål
Lovande skotsk anfallare som aldrig blev mer än lovande på den högsta nivån.
