Loading
I väntan på José Mourinho… tar vi en titt på elva matcher som förklarar varför det gick som det gick för Manchester United den gångna säsongen. Det var en säsong som mestadels var dålig men det fanns också några höjdpunkter.
Jag menar att de utvalda matcherna på olika sätt förklarar säsongen. Det kan tyckas mycket att fem vinster kvalar in på listan men hur dåliga United än var så vann United faktiskt fler än hälften av matcherna. Dessutom kan decembermatcherna med fördel klumpas ihop medan det hade varit märkligt att klumpa ihop kvartsfinalen, semifinalen och finalen i FA-cupen.
Innan jag börjar listan så vill jag säga att om det här hade varit en lista för hela Louis van Gaals tid i United så hade listan varit endast en match lång och det hade varit 5-3-förlusten mot Leicester hösten 2014. United kom till Leicester med glädje, självförtroende och fartfylld fotboll. United lämnade Leicester som ett räddhågset lag med svansen mellan benen och utan självförtroende. Den fartfyllda fotbollen? Ja, den lämnades kvar i Leicester för att senare packas upp av Claudio Ranieri.
En 0-0-match på Old Trafford? Skulle vi dra listan för den här säsongen till en enda match skulle det nästan behöva vara en 0-0-match på Old Trafford. Vi fick säsongens första 0-0-match redan i den fjärde omgången, då Newcastle besökte Manchester. Totalt gjordes det två mål på Uniteds tre första ligamatcher, det var en föraning om vad som komma skulle.
Nu var matchen mot Newcastle inte den mest typiska av 0-0-matcher. United hade 20 avslut under matchen, åtta på mål och ett i trävirket.
Men det blev 0-0. Den första 0-0-matchen. United spelade 0-0 sex gånger till under säsongen (fem av dessa på Old Trafford).
Old Trafford fick över huvud taget inte se så många mål under säsongen. Framför allt i första halvlek var det extremt målfattigt. På de 19 förstahalvlekar som spelades på Old Trafford i Premier League gjordes det totalt 13 mål.
Manchester United gjorde inga mål. Deadline day var runt hörnet. United hittade inga anfallare. Den stora fina panikknappen lyste på Ed Woodwards kontor. I Monaco fanns Anthony Martial, en fransk anfallare som var så okänd att inte ens hans föräldrar visste vem han var. Det var bara en enda person som kände till Martial: Arsène Wenger, förstås. För det ska vi komma ihåg, Wenger upptäckte honom först. Wenger upptäckte också Pelé, Maradona, Messi, Ronaldo (den brasilianska, den portugisiska och den av okänd nationalitet som kommer att dominera världsfotbollen om 54 år), Zidane, Beckenbauer och Cruyff först.
Woodward bankade på panikknappen, så hårt att faxmaskinen gick sönder. En omänskligt stor summa pengar bytte ägare. What a waste of money, skrattade de engelska tidningarna.
Sen kom ett lägligt placerat landslagsuppehåll och England fick två veckor på sig att förbereda de riktiga hånen. För Martial skulle ju debutera mot Liverpool och förmodligen skulle han inte ens röra bollen.
United ledde med 1-0 när Martial byttes in. En stund senare dubblades ledningen. Benteke reducerade och det var upplagt för att Martial skulle kvittera med ett självmål.
.'s brilliant strike against Liverpool is our Goal of the Season! Let's see it again…
— Manchester United (@ManUtd)
Det blev inte riktigt så.
Tony Martial came from France,
English press said he had no chance,
Fifty million down the drain,
As Tony Martial scores again.
Champions League-spelet inleddes knackigt. Framför allt minns vi att Luke Shaw bröt benet i Eindhoven. I slutet på november hade United ändå krånglat sig till ett bra utgångsläge. (Förlusten på straffar mot Middlesbrough i ligacupen bryr vi oss inte om.) United behövde bara vinna mot PSV för att säkra slutspel i Champions League och några dagar senare skulle man spela seriefinal mot Leicester.
United började ändå rätt bra mot PSV. Det var spel mot ett mål och United borde ha avgjort matchen i första halvlek. Men det var – förstås – mållöst i halvtid. Nåväl, det är bara att fortsätta så kommer bolluslingen ramla in till slut, tänkte de flesta.
Louis van Gaal tänkte inte så. Han tänkte att det var dags för säsongens största utskällning. United öppnade bäst också i andra halvlek men efter en kvart plockade Van Gaal av Memphis och Schweinsteiger till förmån för Young och Fellaini. Sista halvtimmen var kanske säsongens sämsta halvtimme, åtminstone motståndet beaktat.
Med facit i hand tror jag att det var under den där utskällningen i paus som Van Gaal tappade spelarna. Utskällningen behövdes inte och när han senare gjorde två byten som fick laget att bli markant försvagat så gick luften ur United.
Seriefinalen mot Leicester var oavgjord i halvtid, sedan Schweinsteiger kvitterat. I andra halvlek dominerade United, Leicester backade. Det var upplagt för att forcera in ett segermål och en serieledning. Men United vågade inte. Eller om laget möjligen inte fick för sin manager. En bortkastad chans, för andra gången den veckan.
Leicester firade 1-1 som en seger. De fortsatte att fira säsongen ut. De kan vara glada nu. Men om framtiden blir som dåtiden var kommer deras fans att fångas i en evighet av hopp som aldrig blir verklighet. Varje ny säsong kommer de hoppas att mirakelsäsongen ska upprepas igen. Varje ny säsong kommer ultimat vara en stor besvikelse. De har en evighetslång bakfylla framför sig. Om 50 år kommer de nog hoppas att de aldrig vann den där jävla titeln.
Efter Leicester 0-0 mot West Ham, tredje oavgjorda på rad och femte 0-0-matchen på nio. Det kunde bara bli bättre. Eller?
Nä.
Det kunde bara bli sämre.
United tog förvisso ledningen i måste-vinna-matchen mot Wolfsburg men glädjen var kortvarig. Tyskarna vände och skickade United till Europa League. United skyllde på värmen i omklädningsrummet, att man ändå inte prioriterade Champions League, att det finns för mycket pengar i den engelska fotbollen och att United aldrig får spela ligafotboll på fredagar.
Sen förlorade United mot Bournemouth. David de Gea släppte in en hörna. Den matchen innehöll ändå en höjdpunkt då Marouane Fellaini gjorde mål på knä.
Förlustsviten förlängdes trots hemmaplan mot Norwich. Här var de flesta överens: Van Gaal skulle få sparken och det skulle vara ett korrekt beslut.
Icke då. Han fick fortsätta och han förlängde förlustsviten i Stoke. Den förlusten började med att Memphis nickade löst. Vinden gav bollen till Stoke och United var ett slaget lag.
Jag kunde ha valt vilken som av de fyra förlustmatcherna. De existerar egentligen inte som enskilda matcher, de finns bara i grupp. Förlusten i Bournemouth symboliserar ändå säsongen bäst. Uniteds bortaspel var bedrövligt och framför allt var United riktigt dåliga mot de dåliga lagen. På de tio bortamatcherna mot lagen på undre halvan tog United elva poäng. Det är tretton poäng sämre än Leicester. Med normala resultat hade United varit med i titelstriden.
Freezing cold on a Thursday night,
And we’re playing fucking shite,
What a feeling, what a night,
Oh, what a night.
Nej, Manchester United var inte överlyckliga i Midtjylland (egentligen Herning). Förlusten i Danmark betydde att United hade fem segrar och sju förluster på de arton senaste. Ultimat visste vi nog alla att United skulle reda ut det hela på Old Trafford men där och då var känslorna från de allra mörkaste decemberdagarna tillbaka.
Martial var okänd på förhand. Marcus Rashford var ingenting alls. Inte ens Wenger hade upptäckt Rashford.
Fellaini, Keane och Rooney var skadade på förhand, Martial blev skadad under uppvärmningen. Till och med den framtida anfallaren Young var skadad. Fletcher och Wilson var utlånade och Januzaj var cup-tied. Van Gaal hade två alternativ: byta taktik eller ge Rashford chansen.
För en stund såg det ut som att Midtjylland faktiskt skulle slå ut United. Då klev Rashford fram med två mål och till slut vann United i stor stil.
Men det var mot Midtjylland och räknas inte. Marcus Rashfords riktiga debut var mot Arsenal. United borde förstås ha förlorat mot Arsenal.
Det är bara kolla på laguppställningen: De Gea; Varela, Carrick, Blind, Rojo; Schneiderlin; Lingard, Herrera, Mata, Memphis; Rashford.
Och bänken: Romero, Januzaj, McNair, Pereira, Weir, Riley, Fosu-Mensah.
United stod emot i en halvtimme. Sedan fick Rashford bollen i straffområdet två gånger och så var det 2-0 till de goda. Rashford krönte sedan dagen med en assist till Herrera och han har fortfarande inte hittat tillbaka till verkligheten.
I början på året inbillade vi oss att Europa League var en viktig turnering. Och om den inte var viktig så var det – med tanke på det bedrövliga ligaspelet – åtminstone bästa chansen att nå Champions League. Sen lottades vi mot Liverpool och Europa League blev genast större än Champions League.
Tyvärr var inte spelarna med på noterna. United stod och tittade på medan Liverpools högst mediokra spelare sprang och sprang och sprang och sprang. Till slut fick de utdelning.
Och vi kunde konstatera att det inte skulle bli nåt Champions League nästa säsong (vi fick rätt, men ändå fel).
Martial räddade omspel mot West Ham. Men returen skulle spelas på bortaplan. Motståndaren var favorit. Vi tar den igen: West Ham var favorit mot Manchester United. Vi var inställda på en förlust.
United gjorde en bra första halvlek men fick inte in bollen. Vi ställde in oss på att Van Gaal och Bilic skulle förändra matchbilden när de pratade med sina lag i paus.
Men nej, den här dagen var United faktiskt bra. Rashford gav United ledningen med ett drömmål och Fellaini ökade på till 2-0.
Marcus Rashford scored this stunner the last time we were at West Ham…
— Manchester United (@ManUtd)
Sen blev Fosu-Mensah, som varit bäst på planen, skadad. West Ham tog över. Reduceringen kom men sedan kom bara räddningar av De Gea. United till Wembley och vi kunde drömma om att vinna FA-cupen igen.
Semifinalen mot Everton blev en klassiker. Lukaku missade. Lukaku fick en ny chans men Rooney sprang som om det var 2007 och räddade United. Fellaini fick göra mål på sin gamla klubb och sen var det United för hela slanten.
Everton fick straff. De Gea räddade. Nu borde det vara slut. Istället var det Everton som fick nytt mod av straffmissen. De fick också in en kvittering.
Vi väntade på förlängning. Då petade Herrera fram bollen till Martial.
FA Cup – Everton v Utd 1-2 Martial
— Quality MUFC Videos (@aditya_reds)
Den största euforin sedan Evra i München.
Om jag i inledningen skrev att 5-3-förlusten i Leicester är matchen som bäst sammanfattar Van Gaal-eran så är 3-2-förlusten mot West Ham god tvåa.
Vi hade gett upp Champions League ett halvdussin gånger. På något obegripligt sätt hittade vi alltid ett sätt att återigen vara nära turneringen igen. Inte så mycket på egna meriter som på Manchester citys misslyckanden kanske, men det kvittar faktiskt.
Upton Park skulle rivas och United behövde bara förstöra festen så var (kval till) Champions League (nästan) klart.
United var totalt utspelade i första halvlek. Matchen borde ha varit död och begraven men på tur och egentligen inget annat höll United matchen vid liv, bara ett måls underläge i halvtid. United var i andra halvlek bättre än i första, bara snäppet sämre än West Ham. Från ingenstans trollade Martial fram ett par mål och United var i Champions League.
Men United kunde inte stänga matchen. West Ham behövde knappt ens anstränga sig för att vända underläge till seger.
Van Gaals United blev ett ledarlöst lag. Med få undantag tillämpades första målet vinner i Uniteds matcher (18-3-1 när United gjorde första målet, 1-1-9 när motståndaren gjorde första målet). Van Gaals lag ville inte vara med när det var jobbigt. Spelarna är inte utan skuld men för mig säger det ändå väldigt mycket om managern.
Slutet gott, allting gott? Nej, det gäller bara i sagorna. Men slutet ger oss något att minnas, något att glädjas åt. Och förhoppningen är att spelarna använder titeln för att börja vinna igen. Som Alex Fergusons lag gjorde efter FA-cupsegern 1990 och efter ligacupsegern 2006.
United var det bättre laget i cupfinalen. Fellaini var nära att vinna matchen. Martial var nära att vinna matchen. Mata var nära att vinna matchen. Så tog Palace ledningen genom Puncheon.
Första målet vinner? Inte den här gången. Rooney tog saken i egna händer. Han sprang som vore det 2007, sköt bollen på Fellainis bröst och Mata kvitterade.
Smalling, som snart är Chris igen, tog en utvisning på offensiv planhalva. Som mittbackar brukar göra.
Men Jesse Lingard fixade Uniteds tolfte FA-cuptitel.
Boom!
— Manchester United (@ManUtd)
Han har nu gjort mål i finalen av FA Youth Cup och i FA-cupfinalen. Det är han ensam om i Manchester Uniteds historia.
DID YOU KNOW? Jesse Lingard has unique distinction of being the only #mufc player to score in the FA Youth Cup Final and the FA Cup Final…
— The MUFC Academy ? (@mrmujac) May 23, 2016
Och sen fick Van Gaal sparken.
