Idag gratulerar vi Gary Neville på 50-årsdagen! Med sina nästan 20 år i klubben, strax över 600 matcher och en meritlista innehållandes otaliga titlar, är den före detta högerbacken en av Manchester Uniteds mest framgångsrika spelare genom tiderna.

Gary Alexander Neville, som är hans fullständiga namn, var Manchester United personifierad som spelare. Tillsammans med Ryan Giggs, Paul Scholes och de idag bortgångna Sir Bobby Charlton och Bill Foulkes, tillhör Neville en unik skara i klubbens snart 150-åriga historia – spelare som har gjort över 600 matcher för United. Bortsett från några år i slutet av Charltons karriär är denna skara enbart förknippad med just United. Det var aldrig fråga om något annat.

Gary Neville föddes i Bury strax norr om Manchester och anslöt till Uniteds akademi sommaren 1991, då 16 år gammal. Bara ett knappt år senare skulle hans första milstolpe i den röda tröjan komma, då han vann FA Youth Cup med Uniteds juniorlag. Det är naturligtvis inte någon tungviktare i Nevilles troféskåp men förmodligen en av de mer betydelsefulla och minnesvärda titlarna i hans karriär. I finalen besegrades Crystal Palace i ett dubbelmöte, och det var inte vilka spelare som helst som Neville spelade tillsammans med. Som ni säkert förstår är det den klassiska Class of ’92-upplagan som var i farten här, med lagkamrater som tidigare nämnda Giggs och Scholes, men även David Beckham och Nicky Butt.

Samma år, alltså 1992, gjorde Neville a-lagsdebut för United. Den kom mot det ryska laget Torpedo Moskva i Uefacupen hemma på Old Trafford. Men någon minnesvärd historia som sådan var det minsann inte. Matchen slutade 0-0 men Neville har själv beskrivit den på ett sätt som gör den värd att stanna upp lite vid. Han blev inbytt med tre minuter kvar av ordinarie tid, då han ersatte Lee Martin i backlinjen.

Det var ett inkast. Min debut var ett inkast mot Torpedo Moskva. Det var det. Jag rörde inte ens bollen med fötterna. Jag vet inte om det var den enda gången det hände. Men på något vis definierande för min karriär!

Neville minns snarare det som hände runtomkring matchen, framför allt uppladdningen och hur han tillsammans med sin jämnårige polare Chris Casper reagerade när de insåg lyxen med att bo på hotell dagen före match. Neville och Casper spelade tillsammans i akademin och blev vid 17 års ålder uttagna till a-laget. För Casper dröjde dock debuten till hösten 1994 och efter det blev det endast en match till i United. Med andra ord tog de nära vännernas respektive karriär helt olika riktningar. Casper lånades ut till ett gäng klubbar genom åren och avslutade karriären i Reading 2000.

Vid den tidpunkten hade Neville sedan länge cementerat sin plats i Sir Alex Fergusons lagbygge, hunnit vinna Premier League ett antal gånger samt Champions League 1998/99.

Tiden fram till att han blev ett mer eller mindre givet namn på högerbacksplatsen präglades av hårt arbete och beslutsamhet. Han var minsann ingen supertalang. Den allmänna uppfattningen om Neville som fotbollsspelare verkar vara att han hade sina begränsningar, och det ska inte förnekas, men dessa var han förmodligen väl medveten om och kunde istället utnyttja sina styrkor fullt ut. Neville var en spelare av sin tid och höll sig för det mesta inom ramen för hur fotbollen såg ut runt millennieskiftet. Det var inte så att han revolutionerade ytterbacksplatsen, snarare spelade han utefter sina förmågor och gjorde det som krävdes, plus lite till.

Generationsmässigt hamnade Neville någonstans mittemellan två spelare som också rankas som några av Uniteds bästa ytterbackar någonsin i form av Denis Irwin och Patrice Evra. Det var två spelare som var före sin tid på positionen. Där var aldrig riktigt Neville, som istället hade förmågan att anpassa sig till spelet, och det på ett tämligen övertygande sätt. Något som också är värt att understryka hos Neville är den underkastelse och uppoffring han stod för. Uppoffrande i bemärkelse att han inte vek undan för en duell eller att sätta in en rejäl tackling när det behövdes.

”Kom ihåg dina bästa vänner där ute,” sa den före detta Unitedspelaren och sedermera Nevilles ungdomstränare, Nobby Stiles, som naturligtvis syftade på dobbarna under skorna.

Och så underkastelse. Neville spelade med många stora spelare genom åren, några av de absolut bästa samarbetade han dessutom med längs högerkanten. Från de tidiga a-lagsåren till en bit in på 2000-talet var det Beckham. Därefter Cristiano Ronaldo. Ferguson ersatte en Rolls Royce med en Ferrari men där bakom puttrade säkerheten själv på. Kvaliteten på spelarna Neville hade framför sig bidrog därmed till att kravet på hans offensiva leverans inte behövde vara särdeles stor, men också för att fotbollen förr inte såg ut som den gör idag. I dagens fotboll är de offensiva kvaliteterna högre prioriterade på ytterbackspositionen än vad de var för 20 år sedan.

Nevilles siffror vad gäller mål och assists på sina totalt 19, men 15 hela, säsonger i United är inte extraordinära på något vis, men inte heller i underkant. Sju mål och 49 assists blev det i Unitedtröjan, där han framför allt spred ut framspelningarna över tid. Max gjorde han en handfull per säsong, med bäst poängfacit mellan säsongerna 2002/03 till 2004/05. Det går med andra snabbt och enkelt att ta sig igenom hans paket med höjdpunkter, inte minst hans målportfolio. Det första målet han gör i a-laget är i mitt tycke också hans bästa – ett pressat vristskott i bortre gaveln, framspelad av självaste Eric Cantona.

En spelares bidrag i siffror är givetvis en väsentlig och intressant del när det kommer till att definiera spelaren i fråga. Men för backar i allmänhet och profilen Gary Neville i synnerhet, är ingångsvärdena annorlunda. Han är en av Uniteds mest framgångsrika spelare någonsin, också en av de mest betydelsefulla. Det utan att egentligen ha varit någon naturbegåvning eller för den delen ha gjort några revolutionerande insatser för sin position, som ovan nämnt. Det gör honom fortfarande till Uniteds förmodligen bästa högerback någonsin samt en av de bästa på positionen i sin generation. Men för att definiera honom och hans inverkan på United är det snarare personligheten och den medföljande mentaliteten som ska vägas in.

Neville hade Ferguson som sin enda manager under hela sin proffstid i klubben och i samband med att Neville slutade med fotbollen 2011 beskrev Ferguson honom som hårt arbetande, lojal och intelligent. Adjektivet intelligent i beskrivningen är intressant, dels för dess mångfacetterade betydelse, dels för att Arsenals före detta demontränare Arsène Wenger också har beskrivit Neville som intelligent.

Han hade en stor karriär med fantastiska meriter. Hans gärning grundar sig i intelligens och motivation – han är ett typexempel på spelare som kanske inte är lika talangfulla som Giggs och Beckham, men fortfarande har en fantastisk karriär tack vare att de är intelligenta och rejält motiverade. De förtjänar mycket beröm.
Arsène Wenger

Vad gäller motivationen och beslutsamheten hos Neville har de komponenterna en stark koppling till hans uppväxt och det faktum att han hans bror hade liknande egenskaper. Hans två år yngre bror är alltså Phil Neville, som spelade i United mellan 1994 och 2005. Tillsammans skrapade de ihop över 900 Premier League-matcher, vilket bland annat vittnar om målmedvetenhet och kontinuitet hos de båda. Vinnarskallar, helt enkelt.

Phil var likt Gary inte heller den mest talangfulle eller graciösa fotbollsspelaren, men intelligens och huvudet på skaft är två definierande karaktärsdrag för dem. De har båda haft diverse tränaruppdrag, om än med blandad framgång. Phil var förbundskapten för det engelska damlandslaget i tre år men återfinns sedan fyra år tillbaka i Nordamerika och MLS. Gary hittar vi för det mesta i teverutan i Sky Sports sändningar. Där har han varit sedan starten av säsongen 2011/12 men har däremellan också haft uppehåll, som när han tränade Valencia säsongen 2015/16 men fick sparken efter bara fyra månader.

I teve har han tillsammans med den före detta Liverpoolspelaren Jamie Carragher kommit att bilda en unik duo som dels bjuder på underhållning, dels detaljrika analyser och resonemang. Neville är ofta skarp och påläst, samtidigt som han inte räds att kritisera klubben han har närmast om hjärtat. Hans förhållandevis kritiska inställning till United de senaste tio åren har med all säkerhet gjort många supportrar kluvna till honom, men det ingår också i hans roll att vara kritisk. Och för en supporter kan det handla lika mycket om att skilja på fotbollsspelaren och personen utanför planen.

Nevilles karriär inom media är emellertid ett eget kapitel och när den ställs i relation till United blir den inte alltid friktionsfri. Kontentan här är snarare att han har utnyttjat sin intelligens både som spelare och i sin efterföljande karriär. På fotbollsplanen optimerade Neville sina förmågor och fick ut det bästa av den han kunde vara. Han försökte inte vara någon annan eller spela ett spel han inte behärskade. Den beslutsamhet och intelligens han besatt tog honom till toppen och höll honom kvar där. Han visste därför vad det innebar att leda ett lag, att gå längst fram i ledet, att representera en institution där det enda som räknades var att vinna. Passionen för fotbollen, viljan att vinna, hjärtat för United, det var hans drivkraft. Det räcker med att titta på hans firande efter att United besegrat Liverpool på Anfield efter ett avgörande på stopptid. Om du ska fånga Neville i ett ögonblick i hans karriär, då är det förmodligen detta. Ikoniskt.

Med just det där firandet som en typ av ögonblicksbild är det svårt att betrakta Neville enkom utifrån hans sätt att spela fotboll. Nog för att han mestadels spelade enkelt och att det i sig gjorde honom unik, så handlade det kanske mer om hur han var i situationer runtomkring själva spelet. Om det så var att han firade framför tiotusentals Liverpoolsupportrar, kysste Paul Scholes på munnen efter ett Manchesterderby, eller bara gav blanka fan i att Peter Schmeichel ens existerade i spelartunneln när dansken representerade Manchester City (även Phil, som fick samma behandling när han spelade i Everton).

Neville hade ledaregenskaper, kunde elda på sitt lag när det krävdes, lade inga fingrar emellan (eller, hans bästa vänner, som Stiles hade sagt). Det var ingen slump att han tog över lagkaptensbindeln efter att Roy Keane lämnat United 2005. Han hade bindeln fram till hösten 2010, alltså inom ett spann när United vann fyra ligatitlar. Även om Nevilles speltid började begränsas under den perioden, går det inte att förringa en lagkaptens betydelse, allra minst när lagkaptenen är Manchester United personifierad.

Idag önskar vi Gary Neville ett stort grattis på 50-årsdagen!