Konstig. Så, den första halvan av den här säsongen sammanfattad med ett enda ord. United är obesegrade trots att man egentligen inte har imponerat mer än i enstaka matcher. Samtidigt nästan vägrar laget att vinna på bortaplan och vår poängskörd är egentligen rätt medioker, i alla fall om man jämför med vad som har krävts för att vinna ligan de senaste säsongerna.

En diskussion om den här säsongen i ett Unitedperspektiv bör kanske ändå börja med Wayne Rooney. För Rooneysåpan är tvivelsutan den här säsongens största historia. Det är en historia som mest lämnar bitter eftersmak. Rooney var lagets stjärna, han var på alla sätt och vis lagets nyckelspelare. Han var framtiden och nutiden på samma gång. Då kom han plötsligt på att han ville lämna United. Det är inte ok.

Några dagar gick. Sen kom Rooney på att han inte alls ville lämna United. Det kändes märkligt och min spontana reaktion var inte att jubla. Saker är inte som de var. Det är inte längre självklart att älska Rooney. Nej, jag skulle t.o.m. säga att det är självklart att inte älska Rooney. Han kommer antagligen att hitta tillbaka till gammal god form men han kommer aldrig att bli den Unitedspelare han hade kunnat bli, den Unitedspelare som han nästan redan var.

Börjar han göra mål kommer vi att förlåta. Men glömma? Knappast. Rooneys agerande gör att han aldrig kommer att bli en av de största i klubbens historia. Han kommer aldrig att placeras i samma fack som Giggs, Cantona, Robson, Best, Charlton eller Edwards.

Nåväl, nog om Rooney. United leder ligan. Det är ingen jätteskräll. Däremot är det en skräll att vi leder ligan på 38 poäng efter 18 spelade matcher. Håller vi samma poängsnitt säsongen ut stannar vi på 80 eller 81 poäng, vilket borde vara ett gäng poäng ifrån en ligatitel. Man kan spekulera i om orsaken till att vi leder ligan på så få poäng är att topplagen har blivit sämre eller om mittenlagen har blivit bättre. Men spelar det egentligen någon roll? Oavsett så tycker jag definitivt att ligan är roligare nu när det inte längre är självklart att topplagen ska vinna nio matcher av tio och på sikt är det ett sundhetstecken för engelsk fotboll.

Uniteds form upphör inte att förvåna. Vi kan krossa Blackburn med 7-1 ena dagen för att sedan förlora med 4-0 mot West Ham (visst, visst, ligacupen och reservlag men ändå) några dagar senare. Trots att vi är obesegrade efter 18 ligamatcher känns vi inte stabila. Laget kontrollerar inte matcher på det sätt som vi är vana att se. Detta illustreras utmärkt av poängtappen mot Fulham, Everton och West Brom, där vi på ett oförklarligt sätt gett bort givna segrar. Och den visan höll så när på att upprepa sig även mot Liverpool och Stoke. (Jag inkluderar inte poängtappet mot Birmingham här då det inte går att försvara sig mot usla domarinsatser.)

I Champions League har vi varit stabilare och våra resultat där påminner mer om vad som brukar vara. Att vi skulle gå vidare från gruppspelet och att vi skulle göra det som gruppvinnare var egentligen en självklarhet, trots en inledande blipp mot Rangers. I Europaspelet har United visat upp normal kontrollnivå och United har, som alltid nu för tiden, definitivt chansen att bärga en fjärde Europacuptitel. Men cupspel är cupspel och alltid vanskligt. Det gäller att ha bra dagsform och dessutom gärna lite tur med lotten.

Det är emellertid inte bara United som har redovisat konstiga resultat i ligan. Chelsea malde sönder allt motstånd i början på säsongen. Sen kom några skador och ett oväntat poängtapp. Motståndarna insåg att Chelsea inte var oslagbara och snart var krisen i Chelsea ett faktum. Från en överlägsen ledning till att nästan vara uträknade i titelstriden.

När Chelsea har fallerat och United vägrat vinna på bortaplan har chansen öppnats för andra lag. Arsenal och city smyger med i toppen, på lagom tryggt avstånd, men tycks alltid underprestera när chansen att nå toppen finns. Ytterligare en bit bakom finns Tottenham, ett lag som charmar med trevlig fotboll och många britter i laget men ändå inte känns som ett hot i det långa loppet.

Ett lag som däremot inte är med i toppen är Liverpool. Är vi snälla kan vi säga att Liverpool slåss med lag som Bolton, Sunderland och Blackburn om en plats i mitten av tabellen. Är vi elaka kallar vi Liverpool för en nedflyttningskandidat. Visst är det underbart att skåda? Fast konstigt är det kanske inte. Tittar man på Liverpools trupp innehåller den inte många namn som skrämmer.

Konstigt är också att Blackpool inte redan är degraderade. Laget har överpresterat ordentligt och har nu faktiskt en realistisk, om än, vill jag påstå, fortfarande ytterst liten, chans att hänga kvar. Det skulle vara rätt kul. Samtidigt skulle det innebära att Ian Holloway skulle geniförklaras och det är tveksamt om världen skulle klara det. Holloway är mycket underhållande i små portioner men han är också en rent-a-quote, som de så vackert uttrycker det i England, och riskerar att snart vara en tjatgubbe i mängden samtidigt som hans ego är farligt nära explosion.

I United har Dimitar Berbatov äntligen börjat producera på det sätt som hans talang kräver. Vad det beror på är ointressant, huvudsaken är att han fortsätter på den inslagna vägen. Då Rooney inte har kunnat reproducera fjolårsformen är det nu istället bulgaren som leder Uniteds offensiv. Värt att notera är dock att Berbatov bara tycks göra mål när Rooney spelar. Bara en slump?

Om Berbatov har gjort de flesta, snyggaste och viktigaste målen har Javier Hernandez gjort de konstigaste. Uniteds första mexikan är en mycket bra målskytt men han verkar lida av tvångstankar som säger att han alltid måste göra mål på ett nytt sätt. Må det vara liggande, med bakhuvudet eller genom att sparka bollen på sig själv. Men konstiga mål till trots, Chicharito är en frisk fläkt som ger United alternativ i offensiven. Han kan mycket väl visa sig vara den matchförändrare som vi saknade förra säsongen. Dessutom influerar han ju uppenbarligen resten av laget. Titta bara på Parks mål mot Arsenal.

Tittar vi på resten av laget vill jag framför allt ge beröm till Vidic, Rafael, Anderson, redan nämnda Park och Nani. Rafael framstår mer och mer som det självklara valet som högerback i United och även om han fortfarande agerar huvudlöst emellanåt så har han allt som krävs för att bli en av världens absolut bästa ytterbackar. Anderson har vandrat på en krokigare väg. Ett tag i höstas såg det ut som att hans dagar i United var räknade. Sen fick han chansen och tog den. Nu spelar han som han gjorde i början av sin Unitedkarriär, fast bättre. Han tycks ha lärt sig att passa över en natt och han är en spelare som med energi kan leda ett mittfält.

United är alltså obesegrade. Utan att egentligen imponera. Hur är det möjligt? Jag är helt övertygad om att anledningen stavas Sir Alex Ferguson. United har en inneboende styrka, både i lag och i klubb, som gör att man vinner även när formen är dålig. Den styrkan kommer förstås från bossen och har skapats under Fergusons 24 år långa regim.

Så hur går det då? Så som säsongen har varit känns det nästan löjligt att spekulera. Konstiga resultat levereras varje vecka. I slutändan kommer säkert ett slumpmål att avgöra och det känns inte alls uteslutet att något lag kommer att rycka för att sedan kasta bort en till synes given seger. Vilket är en rätt skrämmande tanke med tanke på att titeln nu är vår att förlora. Nummer 19? Chansen finns, mina vänner. Chansen finns absolut.