Åh, herregud.
Vilken holmgång!
Och vilken helt sanslös insats av vårt älskade United.
Det var länge sedan man hade en sån hjärtklappning och upplevde så många känsloresor under en match i FA-cupens tredje omgång.
Men oj vad det var värt det i slutändan.
Magi!
- Segern, givetvis! Jag kan inte minnas att jag längtat efter en straffseger på samma sätt sedan Moskva 2008. Allt som byggdes upp under 90+30 minuter på Emirates inför straffavgörandet skapade en enorm känslostorm.
- Altays förvandling. Från katastrofala första 70 minuter till att de följande 70 minuterna var en enda lång hjälteresa. En skaplig resa för turken, som för alltid kommer att vara ihågkommen för detta, oavsett hur framtiden blir för honom.
- Straffläggningen! Minns ni Sunderland för ett gäng år sen, när Unitedspelarna knappt fick fram bollen till mål? Det här var raka motsatsen. Raya var inte ens nära en enda av Uniteds straffar. Enastående!
- Unitedspelarna visade också offervilja, hjärta och aggressivitet som jag inte sett på år och dar. Med den här inställningen under längre perioder av en säsong hade färre managers sparkats de senaste decenniet.
Värmer ens hjärta:
- Zirkzee. Inte bara det faktum att nederländaren lattjade med Arsenalbackarna lite som han ville – han fick avgöra allt! Jag kan bara föreställa mig lättnaden och euforin när han fick rulla in den femte straffen framför bortaklacken.
- Har man en förkärlek för att se Harry Maguire nicka bort inlägg var det här en magisk match att uppleva. Det blev en match helt i Harrys stil och typ 20 år efter att han värvades fick vi se anledningen.
- Harrys försvarspolare de Ligt var inte sämre han. Rensningen på Havertz inspel i förlängningen är 10/10 och i klass med den fantastiska Henning Berg-rensningen mot Inter i CL 1999.
- Collyer hade inte mängder med minuter med A-laget i benen när han kom in. Och han gjorde precis det man kan kräva i ett lag med tio spelare. Fantastiskt kul!
Ganska kallt:
- Rasmus stånkar och sliter och försöker, men nej, det går ofta inte särskilt mycket framåt i en konstruktiv väg. Han vill så mycket, men det är det många andra som vill också: Det gäller att höja sig ett snäpp under våren.
- Diogo Dalots vansinnesbeslut att gå in på det sättet i en situation, där han står på gult kort. Han blir 26 år i mars och har spelat hundratals matcher på den här nivån och ändå fattar han det hjärndöda beslutet. Han skulle mycket väl ha kunnat få rött direkt där. Säsongen går verkligen inte Dalots väg.
- Casemiro sitter med 4-4,5 miljoner i veckan i lön och så lufsar Collyer in på planen istället. Det säger väl allt. Brassen måste ju väck innan januari blivit februari.
Helt iskallt:
- Domarinsatsen. Det var en väldig massa år sen man såg en så total finesslös insats som den av Andrew Madley. Makaber sekvens där Jesus trampar av Brunos sko och Bruno inte får frispark och kastar skon i marken och får gult kort ( detta medan Jesus bärs ut på bår). Och straffen? Straff 0 dagar av 7.
… and finally:
- Efter vändningen på Eastlands fick United ingen som helst medvind. Men efter 2-2 mot Liverpool och så nu detta, kan väl inte ens United undgå att ta med sig självförtroendet in i en räcka matcher? Southampton och Brighton står för motståndet närmast och även med förluster mot topplagen hade United gått in som favoriter. Allt annat än 6 poäng – båda går ju på Old Trafford – är ett stort misslyckande.
- Rúben är den första manager jag verkligen, verkligen gillat sedan Sir Alex. Han säger hela tiden de rätta sakerna och ger ett otroligt professionellt intryck.
