Det här var inte bara tre poäng, det här var nästan tio års frustration, tvivel och hån som släppte. Manchester United reste till Anfield – och vann. Och längst fram i den triumfen stod en man som vägrats respekt men som aldrig slutat slåss: Harry Maguire.

Segern mot Liverpool var mer än en rad i tabellen. Det var en påminnelse om vad den här klubben kan vara när stolthet och mod väger tyngre än oro och analys. För det här var inte ett mästerverk i fotboll, det var en kraftmätning i hjärta, lojalitet och övertygelse.

United inledde perfekt. Ett Liverpool i obalans straffades skoningslöst när Bryan Mbeumo tryckte in 1–0 efter en minut. Därefter handlade allt om disciplin. Om att lida tillsammans och att inte vika sig. När Cody Gakpo kvitterade med dryga tio minuter kvar fanns alla förutsättningar för ännu en mental kollaps. Men den kom aldrig, för den här gången reste sig United.

Harry Maguire gjorde det som få trodde han skulle göra igen, han klev fram som hjälte. En spelare som för bara några år sedan var utfryst, utskrattad och närmast utknuffad ur klubben nickade in det avgörande 2–1-målet på Anfield. I samma ögonblick förvandlades burop till hyllningar, kritik till tystnad. Det var en stund som påminde om fotbollens skönhet. Den alltid ger en ny chans, även till dem som folket slutat tro på.

Rúben Amorim visste vad det betydde. Efter matchen log han, men bara halvt: ”Jag känner mig glad. När vi vinner blir det så mycket lättare att få fram budskapet om att vi kan vinna varje match, bara vi tror på det. Den här segern är för fansen,” sa han. Han visste att det inte var perfekt. Men han visste också att det var symboliskt.

För första gången på länge visade United karaktär när det blåste som mest. De höll ihop, de svarade på motgång, de kämpade för varandra. Amorim kallade det ”en väldigt bra insats, men inte en väldigt bra match” och det var precis vad det var. Det här var inte vackert, men det var starkt.

Och när slutsignalen ljöd var det inte bara Liverpool som var besegrat. Det var tvivlet, hånet och cynismen. Harry Maguire stod där med blicken upp mot bortafansen, som sjöng hans namn. En man som vägrat ge upp, och ett lag som för en gångs skull följde hans exempel.

Höjdpunkter från matchen

Amorims presskonferens

Efter slutsignalen på Anfield satte sig Rúben Amorim framför medierna med ett leende som blandade lättnad, stolthet och ren utmattning. Han visste att det här inte var vilken seger som helst. Det var en kväll som bar på symbolik, ett bevis på att hans idéer faktiskt kan bära frukt när laget tror på dem.

”Vi började starkt, kämpade hårt och förtjänade segern. Men vi måste bli bättre med bollen. I dag handlade det inte om skönspel, utan om inställning, tro och vilja – och det fick vi se.”

Orden kom utan manér, som från någon som vet hur skör balansen i en storklubb kan vara. Han betonade särskilt hur laget växte när pressen blev som störst:
”I tidigare matcher hade vi nog kollapsat efter deras kvittering. I dag höll vi ihop. Mot ett av världens bästa lag visade vi att vi kan hantera svåra stunder. Det är ett stort steg framåt.”

Från podiet fick Amorim frågor om sitt lagval, framför allt beslutet att låta Matheus Cunha starta på topp istället för Benjamin Šeško:
”I svåra stunder måste man följa sin magkänsla. Det gör jag alltid. Ibland har man rätt, ibland fel, men det är den viktigaste egenskapen en manager kan ha.”

Han utvecklade resonemanget:
”Ibland har du en spelare i form, men matchens karaktär passar honom inte. Då måste man våga tänka annorlunda. Jag visste att Cunhas rörlighet kunde störa deras mittbackar mer än Seskos tyngd. Och när man vinner är tränaren ett geni, när man förlorar har han tappat greppet. Jag förstår det spelet, men jag kommer alltid göra det jag tror är bäst för laget.”

Även bytet av Amad väckte frågor. Ivorianen hade varit lysande på högerkanten och såg allt annat än nöjd ut när han klev av. Amorim log igen:
”Amad gör det så bra i den rollen. Han var frustrerad, och det förstår jag. Men han hade ett gult kort och det var många en-mot-en-dueller. Jag ville inte riskera något. Hade det inte varit för kortet hade han fått spela vidare, för han är väldigt viktig för oss.”

Sedan blev han tyst en stund och lade till:
”Han har gått igenom en svår period med dödsfallet i familjen. Men han har visat styrka och hjärta och det är precis det här laget behöver.”

När samtalet gled över till Senne Lammens sken Amorim upp. Målvakten hade varit stabil hela kvällen, och tränaren var snabb med att ge honom beröm:
”Han var väldigt viktig. Visst hade vi lite tur när de träffade stolpen, men det förändrar inte bilden. Han visade karaktär och kvalitet. Han är en stor anledning till att vi vann i dag.”

Och när någon nämnde matchhjälten Harry Maguire kom det spontana leendet tillbaka:
”Det här är en klubb med enorm press. Harry har gått igenom allt; kritik, hån, tvivel – men han har aldrig slutat kämpa. Han är ett exempel för alla barn som drömmer om att spela fotboll. I dag fick han sin belöning.”

Till sist blickade Amorim framåt:
”Jag ser glädjen i spelarnas ögon. De firade tillsammans, de kämpade för varandra. Det är så band skapas. Det här var viktigt, men det är bara början.”

Andra reaktioner

Mer om matchen