Loading
Manchester United spelade i natt sin andra försäsongsmatch mot West Ham. Som tur är finns det betydligt mer att säga om nattens match jämfört med matchen mot Leeds. Vi bjöds nämligen på två mål, ett högre tempo och lite tecken på förbättring.
Det var en annorlunda startelva som klev ut mot West Ham i natt, till skillnad mot den i Stockholm förra helgen. Startelvan i nattens match var närmare den som spelade andra halvlek mot Leeds, med Mainoo och Ugarte som centrala mittfältare och Dorgu och Amad på kanterna. Det är inte osannolikt att det är den konstellationen Amorim vill se nästa säsong.
I backlinjen fick vi från start se Matthijs de Ligt, Ayden Heaven och Leny Yoro dela på ansvaret. Det ska bli spännande att se rollen Ayden Heaven får nästa säsong, och huruvida han kan gnugga till sig en ordinarie plats i en försvarstrio. I natt vann han en straff och gjorde en godkänd match, även om det var han som blev klådd av Jarrod Bowen när West Ham gjorde sitt enda mål.
Någon som inte sålde in sig vidare hos Amorim var Rasmus Højlund, som i det stora hela hade svårt att göra ett avtryck. Den stora frågan blir vem som spelar längst fram i den offensiva treudden. Just nu lutar det mot att Bryan Mbeumo tar hans plats; kanske redan om fyra dagar mot Bournemouth i Chicago.
Till skillnad från förra helgen fick vi se samma lag kliva ut ur tunneln inför andra halvlek. Det dröjde faktiskt 20 minuter av andra halvlek innan vi fick se bytena. Då blev iallafall jag besviken att Sekou Kone återigen blev förbisedd av Amorim. Det är trots allt en spelare många tror kan ha en roll att spela i laget nästa säsong.
Samtidigt var det kul att se spelare som Tyler Fredricson, Toby Collyer och Chido Obi få fler minuter med A-laget inför en säsong där de säkerligen kommer vara regelbundna inhoppare.
Antingen lärde sig United av sina misstag mot Leeds, eller så var de helt enkelt bara mer påkopplade i natt. Oavsett bjöds vi på ett betydligt högre tempo mot West Ham, och på ett lag som visade tecken på förbättring. Inte minst blev jag imponerad av pressen och ett passningsspel som var lugnare och mer koordinerat. Vi såg mindre av det kaos som rådde på mittfältet den gångna säsongen.
I Stockholm fick vi inte se ett mål på nittio minuter, men publiken i New Jersey hann knappt ta en klunk av sin läsk innan Heaven blir kapad av en Alphonse Areola som stod för en mardrömsmatch. Fernandes säker från straffpunkten, förstås. På tal om Fernandes var han på spelhumör. Han bjöd bland annat på ett rabonainlägg till publikens jubel. Hans andra mål, stillastående utanför straffområdet, var också av det läckrare slaget.
United skapade en hel del chanser i matchen och West Ham hade svårt att hota. Samtidigt finns det fog för oro att Fernandes verkar fortsätta bära en stor del av bördan offensivt. Andra spelare har svårt att sätta bollarna i nät.
En starkt bidragande faktor offensivt och i presspelet var Mattheus Cunha, som fortsätter visa framfötterna. Hans teknik och hans vilja att alltid kämpa för att vinna andrabollar sticker ut. Han visade också tecken på ett framväxande samarbete med Mainoo och Fernandes som förhoppningsvis växer sig ännu starkare.
