Loading
Den första svenskan att ansluta sedan nyetablerandet av Manchester Uniteds damsida, Lotta Ökvist, flyttade tillbaka över havet i en omvänd vikingaplundring under januari månad. Anledningen? Mest sannolikt avsaknaden av speltid. Det skandinaviska vakuum som uppstod i backlinjen fylldes tämligen omgående av norskan Maria Thorisdottir.
Men idag ska vi istället avhandla den andra sidan planhalvan.
Casey och tränarstaben bör egentligen kunna välja och vraka i anfallet.
Beroende på uppställning finns följande att tillgå: Tobin Heath, Christen Press, Alessia Russo, Jane Ross, Jess Sigsworth, Ivana Fuso, Lauren James och Leah Galton.
Nyckelorden här är emellertid ”bör egentligen kunna.”
För under våren har skada följts av skada.
Inte nog med att det uppstått skador på nästan varje offensiv spelare; i de allra flesta fallen har de även varit av sådan art att de krävt månader att komma tillbaka ifrån.
Föga förvånande har skadefrånvaron gjort ett avtryck i prestationerna på planen.
Innan vinteruppehållet hade Manchester United på tio matcher åstadkommit åtta vinster och två oavgjorda.
Efter jul har det gått något sämre. Bara i januari och februari blev det två vinster och tre förluster.
Från att ha varit ”Top of the League” ligger vi nu på en fjärdeplats.
Detta kunde givetvis varit värre, men det tycks onekligen finnas ett samband mellan de sämre resultaten och skadorna.
Och visst är det inte särskilt märkligt. Samtidigt har det satt tjocka käppar i titelanspråks-hjulet.
Strax före matchen mot Aston Villa i början av mars sade Casey Stoney att alla resterande matcher i ligan var som cupfinaler. ”Alla matcher är måste-vinna.”
Women’s Super League är en väldigt konkurrenskraftig liga – åtminstone i toppen.
Ett par undermåliga prestationer och plötsligt är det inte längre tal om ett titelrace, utan snarare huruvida man ska kunna knipa den tredje och sista Champions League-platsen.
Förra säsongen slutade vi fyra, vilket i sig är ett sanslöst facit efter ett första år i högstaligan.
Men som Casey sagt tidigare är målet att ständigt förbättras. Och vad skulle då vara bättre än att pröva vingarna ute på kontinenten?
Frågan är bara med vilken trupp vi i så fall skulle flyga dit.
Casey bör egentligen kunna välja och vraka på anfallspositionen som det är nu. Men hur ser det ut till hösten?
Världsmästarna, tillika amerikanskorna Christen Press och, allra helst, Tobin Heath visade sig vara betydande tillskott till truppen när de kom flygande över dammen till början av säsongen.
Emellertid kritade de vardera bara på för just ett år.
Huruvida de väljer att förlänga eller att fortsätta vidare som ”free agents” tycks ingen för närvarande kunna svara på.
Om det blir det senare verkar det onekligen, sett till uppsjön av skador, fordras förstärkning. Erfarenheten som Press och Heath bidrar med skulle lämna ett vakuum i den annars tämligen unga truppen. Detta vakuum skulle, i så fall, behöva fyllas utifrån.
Samtidigt finns det anfallare att tillgå från de egna leden. Här är möjligen ungdomarna Megan Hornby och Maria Edwards närmast till hands.
Men för att fortsätta framstegen och satsa på en riktig titelkamp under kommande säsong räcker det inte att chansa på ungdomsspelare. Har de gjort sig förtjänta av speltid ska de också få den, men i lagom mängd.
Man bör skynda långsamt.
För att verkligen utmana i toppen krävs världsklassanfallare, liksom de vi för närvarande har. Vilka dessa blir vet vi när säsongen 2021/2022 sparkas igång efter sommaren.
Tills dess är siktet inställt på Champions League. Tre matcher kvarstår innan vi vet huruvida framstegen som aviserats uppnåtts.
Detta bör egentligen kunna ros i hamn – med en fulltalig trupp, alltså.
