Under fredagen växlade många Unitedsupportrars humör från ilska och besvikelse under förmiddagen, till förväntansfullhet under eftermiddagen för att på kvällen gå upp i fullständig extas. För mig var dagen annorlunda. Den inleddes bekymrat, fortsatte bekymrat och slutade bekymrat.

Jag vill börja den här krönikan med att säga att jag förstår de Unitedfans som är upp över öronen glada den här dagen. Cristiano Ronaldo är för många, framförallt kanske de från 30 och nedåt, den stora idolen. Rent spelmässigt är han unik, och det spelar ingen roll om han är den bäste fotbollsspelaren genom tiderna eller om han är den andre, tredje, fjärde eller femte bästa – han är med uppe i snacket om att vara bäst någonsin. Det är omöjligt att ifrågasätta, precis som att hans spelmässiga betydande för United under 00-talet aldrig kommer försvinna eller gå att förminska.

Det som skaver i mig är det där andra. Det som skall ha hänt i Las Vegas sommaren 2009. Det som gör att vi kan vara tämligen säkra på att Manchester United inte kommer åka på träningsläger i USA de kommande två, tre åren. Har ni inte koll på vad som här hänt kan ni läsa det här, där finns också länkar till Der Spiegels avslöjande som kom ungefär tio år efter att händelsen skall ha ägt rum.

Vad är det då som är problematiskt kanske någon frågar sig? Ronaldo är ju inte dömd. Oskyldig till motsatsen bevisats och så vidare.

Och absolut, han är inte dömd. Men om du håller dig undan rättslig prövning för ett brott som du vid ett tillfälle, enligt läckta dokument som ni läser mer om i länkarna i artikeln ovan, faktiskt bekräftat att du begått – kan man då hävda ”oskyldig till motsatsen bevisats”? För det finns dokument som hävdar att Ronaldo själv sagt att Mayorga sade nej och att han bad om ursäkt efteråt. Och det, det är våldtäkt. I senare versioner säger han inte längre det, och han hävdar givetvis att de första är ”fake news”.

Vad som faktiskt är sant, det är så klart omöjligt för oss att veta. Men med allt vi läst och vet om situationen hamnar jag på en konstig och inte så lite jobbig plats. För Manchester United, klubben jag älskar, har nu värvat in en spelare som aktivt håller sig undan polis och åklagare i vad som gäller ett fullständigt vidrigt brott. Den här spelaren kommer utan större tvivel göra en hel massa mål och bra prestationer för United, kan jag med gott samvete fira de målen och hylla prestationerna?

Att vara supporter till en fotbollsklubb är för mig att följa klubben, inte en enskild spelare. Men vad är en fotbollsklubb? Är det ägarna? Ledningen i stort? Historien? Spelartruppen? Fansen? Arenan? Vad har staden för roll?

Förmodligen är det allt, för mig undantaget ägarna, i en luddig kombination. Hur förlikar jag mig med att min klubb verkar se det som oproblematiskt att värva in en spelare anklagad för ett mycket grovt brott? Han kan vara hur mycket klubblegendar som helst, anklagelserna finns kvar och han har betalat kvinnan för att vara tyst och att sluta samarbeta med polisen samtidigt som han själv håller sig undan. Det är inte något jag kan ta lätt på.

Jag önskar verkligen att jag kunde hängt med i entusiasmen igår. Även om ”min” Unitedgeneration är den med Beckham, Scholes, Neville och Giggs (en annan problematisk herre, minst sagt) så spelade ändå Ronaldo i United från det att jag var 18 till jag fyllde 25. Även detta är en tid där man är påverkningsbar, och att se hans fotbollskonster i den finaste av röda tröjor var magiskt. Men jag kunde inte känna glädje när han presenterades igår. Faktum är att jag inte vad jag skall känna eller göra. Att sluta följa och supporta United på grund av en spelare är ju inget alternativ, en spelare gör inte en klubb. Men att okritiskt bara ignorera hela den här historien låter sig inte göra heller.

Den 11 september lär Cristiano Ronaldo göra comeback i Manchester United, och aldrig tidigare har jag varit så kluven till om jag faktiskt borde se matchen, eller om min egen moraliska kompass den här gången, och kanske fler gånger framöver, måste sätta stopp.

Att andra lags supportrar kan stötta sina lag trots att de ägs av oligarker eller diktaturstater som mördar människor hjälper mig inte. Bara för att andra är värre kan inte jag vara dålig. Världsfotbollen har varit korrupt i över 100 år, idag mer än någonsin, men fram tills igår har jag aldrig tidigare supportat ett lag där jag vet att det spelar en person som håller sig undan rättvisan för ett av de grövsta brotten man kan begå.

Det känns inte bra.