På lördag vankas Manchester Uniteds andra cupfinal för innevarande säsong.

Manchester United har spelat FA-cup-final nitton gånger och vunnit alltsammans vid tolv tillfällen.

Klubbens första match i turneringen var 1890, under namnet Newton Heath.

Den första FA-cuptiteln kom 1909, men sedan dröjde det nästan fyrtio år innan det var dags för nästa final och seger.

Sedan dess är Manchester United den enda klubb att ha lyckats ta sig till en FA-cupfinal under varje årtionde.

Senast vi spelade denna anrika match var säsongen 2017/2018 mot Chelsea. Senast vi vann var säsongen 2015/2016, under Louis van Gaal.

Vilka FA-cupfinaler som är mest minnesvärda beror, som så ofta, på vem du frågar.

Kanske tycker någon den förhållandevis enkla vinsten mot Millwall 2004.

För någon annan är det kanske 4-0 krossen mot Chelsea 1994, eller 1-0 segern över Liverpool 1996 som dyker upp då de tänker på FA-cupens crescendo.

Men de flesta Manchester United-supportrar kan nog enas om att vinsten mot Leicester City 1962/1963 – eller comebacken efter Münchenkraschen, som den också hade kunnat kallas – är en av de viktigaste.

Även då Manchester United besegrade Newcastle United med 2-0 under millenniets sista år, och således säkrade en av de tre pusselbitarna för trippeln, skulle ha ett starkt anspråk på den platsen.

För egen del är finalen 2015/2016 högt upp på listan. Mindre för att den var särskilt betydelsefull ur ett större perspektiv, och mer för att det är den enda jag minns.

Mark Clattenburg var domare, något som Crystal Palace skulle vara missnöjda med efter matchen. Inte minst på grund av ett mål som aldrig fick nå protokollet.

Men så, i minut 78, gjorde Londonlaget till slut 1-0 genom Jason Puncheon.

Blott tre minuter senare kvitterade emellertid Juan Mata.

Det blev förlängning. I minut 105 tyckte Chris Smalling att det kunde vara en god idé att dra på sig ett rött kort.

Skulle det gå åt skogen, trots allt?

Nej, det skulle det inte. Jesse Lingards seglande boll nådde nättaket och plötsligt var det över.

Wayne Rooney blev matchens spelare och höjde tillsammans med Michael Carrick pokalen mot skyn.

Nu är denna historiska exposé över.

Tyvärr.

Det är betydligt mer avslappnande att uppehålla sig vid ett storslaget förflutet, än att möta en ångestfylld samtid.

Om du är en obotlig optimist och inte vill riskera att bli på dåligt humör bör du nog sluta läsa här.

Det är nämligen inte jag. Åtminstone inte när det gäller fotboll och Manchester United.

Följaktligen ser jag inte framemot lördag.

Eller stryk det.

Visst ser jag framemot en final med mitt klubblag.

Men jag gör det på ungefär på samma sätt som en otränad person ser framemot ett maratonlopp som han eller hon motvilligt och som en följd av grupptryck anmält sig till.

Eller på samma sätt som någon som svikits av vårdgarantin och väntat alldeles för länge på en knäoperation ser framemot dagen då han eller hon till slut ligger under kniven.

Dagen D kommer vara fruktansvärd. Förmodligen även dagarna som följer. Men efter ett tag ska det vara skönt att ha pinan avklarad.

Kanske bryter jag nu mot någon regel som krönikör, men jag har ytterst svårt att föreställa mig ett gott utfall den här gången.

Att oddset endast står på 1.5 för City och dryga 6 för United känns snålt.

Manchester Uniteds säsong har böljat fram och tillbaka. Ibland har vi varit klappusla. Ibland riktigt bra.

Om vi har tur är det den senare versionen av laget som marscherar ut på Wembley imorgon.

Men.

Problemet är att vi möter en motståndare som nästan aldrig är något annat än ruskigt välspelad.

Att de därutöver vunnit ligan tre av de fyra senaste åren och ändå knöt till sig en målgörarmaskin i somras gör inte våra förutsättningar bättre.

Hur Wout Weghorst ska svara upp mot att vara ett lika stort hot framför deras mål är Erik ten Hags huvudbry.

Den enda fördelen med att ha en så pessimistisk och tråkig inställning är att det bara går att bli positivt överraskad.

Så glaset är kanske halvfullt, trots allt.

Dessutom vann vi ligacupen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Och vi tog oss alltså till FA-cupfinalen.

Allt under Erik ten Hags första säsong. Det är betydligt mer än vad jag vågade hoppas på i augusti 2022.

Och.

City spelar en Champions League-final nästa lördag. Då de aldrig vunnit turneringen är de sannolikt mer fokuserade på den bataljen än på FA-cupfinalen.

Det borde vara goda nyheter för oss.

1977 lyckades Tommy Docherty’s Manchester United förneka Liverpool trippeln genom att besegra dem i just FA-cupfinalen.

Måtte historien kunna upprepas 46 år senare, mot en nästan lika motbjudande motståndare.

Att se hängande huvuden hos de ljusblåklädda spelarna skulle vara nästan lika tillfredsställande som att se Bruno höja bucklan i en storm av röd konfetti.