Så blev den förnedrande förlusten mot Liverpool droppen som fick José Mourinhos bägare att rinna över. Inte ens Ed Woodward kunde längre stå bakom sin manager.

För mig personligen rann bägaren över redan i december förra året, detta efter förlusten hemma mot Manchester city. Det var inte så mycket förlusten i sig utan sättet, den otroliga fegheten i taktiken. Även när han var tvungen att vinna var José Mourinho i första hand rädd för att förlora.

Där och då var inte så värst många på min sida. United var trots allt tvåa i ligan och gjorde sin klart bästa säsong efter Sir Alex Ferguson. Den stora vändningen blev förlusten mot Sevilla och sedan åtskilliga tama insatser under våren. Varje gång stormen såg ut att vända sig mot Mourinho lyckades laget dock trolla fram ett resultat som gav nytt hopp, med vändningen borta mot city som praktexempel.

Under hösten har utvecklingen fortsatt i fel riktning. Det var ovärdiga förluster mot Brighton och West Ham. Men när det såg ut som att något skulle kunna vara på gång vände vi till seger mot Newcastle och mot Juventus. Det fanns något att klamra sig fast vid.

Till slut var det nog just förlusten mot Liverpool och den mot city en månad tidigare som gjorde situationen ohållbar. Det blev så väldigt uppenbart hur långt efter Manchester United är. Inte ens Ed Woodward kunde blunda.

Nu får vi förändring. Så värst mycket mer vet vi inte i skrivande stund. Bara det är faktiskt tillräckligt för att jag ska jubla. Förändring är ett måste i detta läge och nu är att sparka managern den enda förändringen vi kan göra. Visst går det att förstärka truppen i januari, men nästan inga spelare som faktiskt kan förstärka United är tillgängliga i januari. Vi kan hitta en eller möjligen två och det skulle inte göra någon nämnvärd skillnad.

Förändringen får dock inte stanna vid att managern byts ut. Manchester United måste förändras uppifrån.

Om Mourinhos arbete

Resultat talar och resultaten visar att Manchester United är sexa i ligan, 19 poäng bakom Liverpool. Vi är 38 mål sämre än Manchester city. Det är skäl nog för att sparka José Mourinho.

Tittar vi på hans arbete finns heller egentligen inget att klamra sig fast vid. Ingen av hans värvningar har varit en odiskutabel succé. Av spelarna som redan fanns i klubben är det egentligen bara Jesse Lingard som kan sägas ha blivit odiskutabelt bättre under Mourinho.

Nu vet vi förstås inte exakt vilket ansvar Mourinho har för de värvningar som har gjorts. Vi vet heller inte vilket ansvar han har för vilka spelare som har lämnat klubben och vilka som inte har gjort det. Så analysen blir oundvikligen lite haltande just där. Oavsett kan vi slå fast att han inte är utan ansvar och att han mest troligt är huvudansvarig där.

Det är helt enkelt så att José Mourinho har gjort ett undermåligt arbete med de resurser han har haft till sitt förfogande.

Interimtränare ger oss tid

Manchester United är alltid fåordiga när en manager får sparken. Det vi får veta just idag är att klubben kommer att anställa en tillfällig manager under återstoden av säsongen. Jag är övertygad om att det är rätt väg att gå.

Det är ingalunda givet att interimtränaren blir en succé.

Samtidigt kan vi titta mot Chelsea, som under tre olika interimtränare har tagit sig till final i europeiska cuper. José Mourinho fick sparken hösten 2007. Avram Grant kom in och förde Chelsea till en andraplats i ligan och till final i Champions League. Våren 2012 var det André Villas-Boas som fick gå. Roberto Di Matteo kom in och vann Champions League och dessutom FA-cupen. Di Matteo fick sedan jobbet på permanent basis och då gick det sämre. Sparken i november, Rafael Benítez tog över och vann Europa League.

Skulle det nu bli så att interimtränaren kommer in och gör succé ska det inte per automatik betyda att han får jobbet på permanent basis. Di Matteo illustrerar att kortsiktig framgång inte nödvändigtvis ger långsiktig framgång. Craig Shakespeare är ett annat nyligt exempel där en tränare gjorde det väldigt bra på tillfällig basis och sedan inte alls bra på permanent basis.

Men det vi får med en interimtränare – förutom förändring – är tid. United har nu sisådär ett halvår på sig att identifiera nästa manager. Den tiden har vi inte haft tidigare. Jo förresten, vi hade den tiden när Sir Alex Ferguson lämnade. Då verkar vi dock inte ha utnyttjat tiden. Någon i ledningen – kanske Ferguson själv – föreslog David Moyes, de andra ryckte på axlarna och sa ”varför inte” och så var det med det.

När Moyes sedan fick sparken var det bråttom och lika bråttom var det när Louis van Gaal fick sparken. Ja, det fanns givetvis tid för klubben att diskutera namn men nu får vi möjligheten till en betydligt längre rekryteringsprocess. United kan nu öppet leta efter en ny manager. Inte heller det är utan problem. Tottenham kommer inte att välkomna att vi tar in Mauricio Pochettino på intervju. United får ändå möjligheten att diskutera namn i lugn och ro. Vi behöver inte stressa.

Sportchef ett måste

Manchester United måste samtidigt vara ärliga i processen. Klubben har valt tre managers sedan Ferguson lämnade och klubben har misslyckats varje gång. Jag gillade valet av Louis van Gaal då det begav sig men det var för att jag inte visste tillräckligt. När jag ser tillbaka var det uppenbart att Van Gaal skulle komma med de problem han kom med. Att David Moyes fick jobbet efter Ferguson kommer jag aldrig begripa. Det var uppenbart att han var fel namn. För mig var det också uppenbart att José Mourinho var fel man för United (han kunde ha varit rätt namn 2013, men det är en annan fråga). Inte för att jag någonsin trodde att det skulle kunna bli så dåligt som det faktiskt blev.

Oavsett, vad detta illustrerar är att de som väljer manager i United inte har skött sitt jobb. Prio ett – när interimtränaren väl är på plats – måste alltså vara att anställa någon som kan anställa en manager. Precis som  är jag övertygad om att Manchester United måste anställa en sportchef.

Ed Woodward kan få sköta ekonomin, det verkar han göra bra. Fotboll kan han dock inte. I alla fall inte på den nivån som du måste kunna fotboll om du ska fatta besluten i United. Rapporterna säger att vi har letat en sportchef under en längre tid. I den bästa av världar har United identifierat sin man. Då kan den nya – Paul Mitchell, nu i RB Leipzig, tidigare i Tottenham och Southampton, nämns – komma in och omedelbart börja arbeta med att hitta nästa manager. Det är en möjlighet att arbeta i lugn och ro med ett tydligt mål.

Idag viskas det om att Ole Gunnar Solskjaer kan vara den som får jobbet som interimtränare. Varför inte? är min spontana reaktion. Andra namn diskuteras också. Men det är framtidens funderingar. Det viktiga är att vi får en förändring här och nu.

Det vi vet just nu är att José Mourinho inte längre är manager för Manchester United. Och det är förbannat skönt.