Under INEOS ledning har Manchester United blivit en friskare klubb – men inte ett bättre fotbollslag.

När jag för nästan precis ett år sedan lämnade Old Trafford och promenerade genom ett regnigt och blåsigt Manchester var det i besvikelse.

Den nytillträdda Ruben Amorim hade precis fått se sina spelare förlora med uddamålet mot Nottingham Forest.

Okej, det verkade inte bli en quick-fix efter haveriet under ten Hag. Men kanske kunde det bli bättre med tiden?

Om du då hade berättat för mig att Manchester United i december 2025 skulle ligga på en top-sex-placering, fyra positioner över Liverpool, hade jag glömt både väta och vind.

Grymt ju! Då kommer alltså portugisen få oss på rätt köl.

Eller …?

Ibland tänker jag på Ole Gunnar Solskjaer. Och då inte enbart på hans röda kort mot Newcastle.

Det är lätt att fastna i en förskönad bild av hans tid som tränare.

Klubben osade av positivitet de där första veckorna. Vi vann matcher och spelade frejdig fotboll.

Men så var det givetvis inte hela tiden.

Samtidigt brukar det sägas att hans tränargärning bara gick utför efter Paris. Det stämmer inte heller.

Under hans tid vid spakarna slutade Manchester United ligan på en sjätteplats, en tredjeplats och en andraplats.

När han fick lämna låg vi sjua. Då hade han ett genomsnitt på 1,75 poäng per match.

Som jämförelse hamnade José Mourinho på 1,97 poäng. Och ten Hag på 1,84.

Var vi hittar Rúben Amorim? 1,45.

Huruvida rekryteringarna under ett transferfönster kan anses lyckosamma går egentligen inte att besvara förrän samtliga spelare som då anlände har lämnat klubben.

Men det kräver ett starkare tålamod än vad fotbollsvärlden kan uppbåda.

Sommaren 2025 slutade som bekant med Matheus Cunha, Bryan Mbeumo, Benjamin Sesko och Senne Lammens på intäktssidan.

I december kan vi konstatera att även om det blandats och givits av ovan nämnda herrar – med undantag för den unge belgaren som än så länge bara givit – har de ännu inte visat sig vara lika bedrövliga som de som gick i motsatt riktning.

Trots det är Manchester United bara marginellt bättre jämfört med förra året.

Det är inte tack vare våra prestationer som vi befinner oss där vi gör i ligatabellen. Det är på grund av alla andras uselhet.

Bara Arsenal och Aston Villa verkar ha någon typ av jämnhet.

Men i en värld där man antingen måste vara helt för eller helt emot någonting är undertecknad helt för att ge tränare tid.

Därför måste jag lyfta på hatten åt hur Sir Jim Ratcliffe, när klubben och Amorim befann sig mitt i stormens öga i oktober, deklarerade att portugisen behövde tre år på sig för att bevisa att han är en stor tränare.

Han kunde ha slirat. Lämnat ett politiker-svar om hur vi tar ”en match i taget” eller hur ”vi har förtroende för honom tills vi inte har det längre.”

Han borrade ned fötterna i Amorims ringhörna. Djupare än vad som är brukligt för en ägare. Och lättade därigenom pressen på både tränare och klubb.

Men.

Hur vet man att någon är värd att satsa på?

Har Amorim gjort sig förtjänt av detta gigantiska förtroende?

Om man bara ser till poängskörd förstår jag att svaret blir ”nej.” Då ser det snarare ut som om Manchester United går bakåt i utvecklingen.

Och det säger ett och annat.

För de senaste åren har de röda djävlarna varit ett enda stort experiment.

Woodwards bidrag till vetenskapen var ett bevis på att det inte går att bli ett framgångsrikt klubblag baserat enbart på historisk framgång och hutlöst mycket pengar.

För någon fotbollskompetens fanns där inte då.

Vi har testat prövade tränare. Oprövade tränare. Fotbollsfilosofer.

Att öppna kassakistan för en spenderarglad huvudtränare. Att låta den förbli låst.

Nu tycks klubbledningen satsa på ett nytt grepp.

Medan resten av världen sparkar tränare innan säsongen hunnit börja ska vi limma oss vid vår som om vi vore klimataktivister på ett konstmuseum.

Utzoomat känns det som en frisk fläkt: bara de döda fiskarna följer strömmen — och så vidare.

Men om övriga fiskar försöker fly undan en trålande båt, då är det kanske en dum idé att vända?

Undertecknad var för att Mourinho och Solskjaer fick lämna när de lämnade.

Alltjämt går det inte att undgå den uppenbara frågan: vad hade hänt om de backats på samma sätt som Amorim?

Hade det verkligen sett sämre ut än det gjort i år?