Robin van Persie är många saker. När jag sitter och skriver om honom känner jag mig som en munk som skriver om helgon med sin fjäderpenna på något sjaskigt kloster på 1200-talet. För det blir nästan alltid lite väl överdådigt. Men på något sätt känns det också befogat. Men innan jag öser beröm över den här holländska målmaskinen, som också är födelsedagsbarn, så börjar vi från början.

Robin van Persie föddes i Rotterdam 1983. Man kan säga att han ställde in siktet på att bli fotbollsspelare rätt så tidigt. I begynnelseåren skapade Robin van Persie snabbt ett rykte om sig att vara en bråkstake som inte älskade något annat än att spela fotboll. För att få perspektiv på hur mycket Robin van Persie älskade fotboll: frisyren som unge Robin kände var mest passande var ett kort snagg med ett fotbollsmönster. Vi gör alla dumma saker när vi är små.

Karriären började i Feyenoords skugga, nämligen i Excelsior*, där rykten började susa om Van Persie: underbarnet. Han spelade aldrig i A-laget, men en lysande ungdomskarriär räckte för att klubben skulle döpa en läktare efter honom. Till sist klev Van Persie ut ur skuggan och flyttade till storebrorsan Feyenoord. Där fortsatte han att briljera.

*Som tydligen kallas för ”papperåtervinningsklubben”, som vi såklart måste gå till botten med. Enligt Wikipedia har klubben fått det smickrande smeknamnet för att en före-detta ordförande samlade in papper och återvann för att samla in pengar till sitt kära Excelsior. Det går att kallas ”Gnaget”, sen går det att kallas ”papperåtervinningsklubben”.

Men ett personlighetsdrag följde med den unge strikern under hela uppväxten. Han hade nämligen ett temperament utan dess like. Man kan säga att en bild på Van Persie dyker upp i ordboken om du letar efter ”bad boy”. Vissa tillfällen kunde den unge Van Persies hetlevrade förhållningssätt vara till hans fördel, men oftare var det snarare tvärtom. Motståndarna visste precis vilka knappar de skulle trycka på för att få den argsinte tonåringen att gå i taket.

Han slog till slut igenom i Feyenoords A-lag, och fick till och med starta i UEFA Cup-finalen 2002 mot Borussia Dortmund, som de gick och vann. Runt samma tidpunkt åkte en scout vid namn Jim Ryan till Holland. Uppdraget fick han av Sir Alex Ferguson. Uppdraget: kolla in den där Van Persie.

Och det gjorde Ryan. Och där fick han minst sagt en ofiltrerad blick på holländaren. Van Persie gick nämligen och blev utvisad när Unitedscouten var och tittade på. Någon hade tryckt på rätt knappar uppenbarligen. Domen blev snabbt förkunnad: Robin van Persie var alldeles för omogen, trots solklar talang. Och det var det för Ferguson, för tillfället.

Van Persies hyss skulle inte upphöra. Utöver temperamentet var vinnarskallen i unge Robin påtaglig. Det ledde till att hans spel kunde uppfattas som själviskt. De två karaktärsdragen skapade en explosiv cocktail som ledde till en total kollaps i Van Persies förhållande till tränaren Bert van Marwijk, vars kulmen kom när Van Persie petades inför Super Cup-finalen mot Real Madrid.

En petning ner till reservlaget efterföljde. Men där förblev han inte särskilt länge. 2004 upptäcktes Van Persie av Arsenal. Eldigt humör hit och dit, den här killen kan spela fotboll. Han ska vi ha, tänkte Arsenal.

För spela fotboll kunde Robin van Persie. Han kan stoltsera med att ha en kombination av verktyg i snickarlådan som inte många anfallare kan skryta med. Vissa är lättare att sätta fingret på, till exempel att han besatt gudabenådad teknik och en fläckfri första touch. En annan är att han i vissa år bidrog med nästan lika många assist som han gjorde mål, ett testamente till hans fantastiska passningsfot och spelförståelse. Många av framspelningarna kom från fasta situationer, en del av spelet där han också kunde kalla sig sakkunnig. Van Persie kunde också göra mål på huvudet. Men en egenskap gör att han sticker ut.

Van Persie har under egentligen hela karriären varit löjligt bra på att utnyttja målchanser. Otaligt antal gånger har man tänkt att han ska spela vidare bollen, göra en mottagning eller sjabbla bort en målchans för att den är synnerligen omöjlig att bärga på egen hand. Istället går han och gör mål. Utanför straffområdet, från en snäv vinkel, med en försvarare i ryggen…Fritt val. Man kan kalla Van Persie för fotbollens Harry Houdini. Han lyckades lirka sig loss från alla tänkbara situationer där det till synes är omöjligt. Mycket av det är tack vare hans bolltillslag, som var något att skåda. Van Persies volleyskott i synnerhet var en fröjd för ögat och det finns nog ingen som gör dem bättre. För det andra befann han sig alltid på rätt plats vid rätt tillfälle, snabbhet var föga nödvändigt.

Slå ihop alla dessa egenskaper så får du en striker från helvetet. Ett tortyrverktyg för mittbackar. I många år frodades tortyrverktyget i norra London under Arséne Wengers vakfulla öga, och till sist hade Robin van Persie blivit en av världens bästa spelare. Det hela kröntes säsongen 2011-12 då Van Persie noterades för 30 mål i ligaspelet, en bedrift endast 10 spelare har lyckats med.

Men det fanns ett problem: Arsenal vann inte ett jota. En lovande första säsong där Van Persie var tongivande byggde inte på något större utan succén skalades snarare tillbaka. Ett liv utan Thierry Henry var en svår övergångsperiod för Gunners och de lyckades alltid snubbla några hundra meter från målsnöret.

De sista åren var särskilt knöliga. Van Persies vinnarskalle försvann aldrig, och med en rad tuffa motgångar så rann bägaren över. En fruktansvärd vristskada gjorde så att han missade nästan hela säsongen 2009-10, och Van Persie hettade till mot gamle gode Bert van Marwijk i ett VM som slutade i besvikelse. Van Persie hade fått nog. Den nyblivne lagkaptenen lade fram en lista på 7 punkter där Arsenal kunde förbättras på sportchef Ivan Gazidis bord. Och fick nobben.

Och vad gör man när man vill vinna silver? Man går till Manchester United.

”Jag lyssnar alltid på den lilla pojken i dessa situationer – när du måste göra svåra val i livet. Vad vill han? Den pojken skrek efter Manchester United”.

Lilla Van Persie må ha varit hetlevrad, men han var också klok. Den 17:e augusti 2012 skrev Van Persie på sitt kontrakt. Assisterande Rene Meulensteen trodde stenhårt på sin landsman, så hårt att han övertygade honom att välja nummer 20. Varför? Van Persie skulle bärga hem Uniteds tjugonde ligatitel.

Och det gjorde han ta mig fan. Vad som följde var en av de bästa individuella säsongerna i inte bara Uniteds historia utan engelsk fotbollshistoria. Den holländska målmaskinen noterades för 26 mål och 15 assist i ligan på 38 matcher i Fergusons sista säsong som huvudtränare. Med lite snabb matte kan man räkna ut att det är 1.07 poäng per match. Man kunde alltså alltid räkna med att Van Persie bidrog med ett mål eller en assist varenda gång han klev ut på planen. Så tongivande var han att utan Van Persie hade United ”bara” haft 19 ligatitlar. Så enkelt är det. Så många av hans mål var direkt avgörande och många av dem mot toppmotstånd. Han var skillnaden.

Det tog bara tre matcher innan Van Persie hade gjort hattrick i en Unitedtröja. Sen var det som på räls. Undertecknad var endast 13 år gammal och såklart trollbunden. Men man behövde inte vara ung och lättrörd för att se Van Persie spela fotboll och bli lycklig. Det tror jag de flesta blev.

Nu i efterhand tror jag sekvensen som verkligen började skriva Van Persies kapitel i Uniteds historieböcker var hans frispark i Fergies sista bortaderby. Jag har skrivit om den matchen . Kort och gott: frispark, tilläggstid, Robin Van Persie. Hur kunde man inte älska honom efter något sånt här:

Utanför ligaspelet hjälpte Van Persie United genom en av de konstigaste Champions League-gruppspelen någonsin för United, där man vände tre matcher med 0-2, 0-3 och 0-3 underlägen. Motstånden? Braga, Cluj och Galatasaray. Ofattbart. Van Persie bidrog med 3 mål i gruppspelet men drömmarna krossades i åttondelsfinalen mot Real Madrid, där Robin tyvärr inte gjorde mycket väsen av sig.

Van Persie sparade uppenbarligen alla krafter han hade till ligaspelet. Och ärligt talat var det nog bäst så. Premier League var den enda trofén United vann den här säsongen, men det var det värt. Nummer 20 bärgade hem nummer 20. Åt historiens bästa tränare i hans svansång. Och jag tror det är därför jag minns Van Persie med så mycket tillgivenhet. Han var den mest tongivande spelaren i Fergusons sista säsong, och det är klart att man minns en sådan spelare med extra mycket glädje.

Och hur säkrades Uniteds senaste ligatitel? På hemmaplan, givetvis. Mot ett riktigt krassligt Aston Villa. Med ett Van Persie-mästerverk. Holländarens penselstråk skapade en perfekt tavla. Van Persie gjorde tre och fick ta med sig en minst sagt värdefull boll hem när United lade tassarna på sin tjugonde ligatitel. 2-0 målet är något av det bästa jag har sett, och ett bra exempel på Van Persies nära inpå ojämförbara bolltillslag (njut av Rooneys passningsfot också, för all del).

Ett liv utan Ferguson var som bekant svårt att anpassa sig till (jag ska inte ljuga, vi har nog fortfarande inte anpassat oss) och det var även svårt för Robin van Persie. Precis när han började få koll på läget under Moyes (så bra koll på läget man kan ha under honom) började skadorna komma. Van Persie missade hela 17 ligamatcher under Moyes ledning, och efter det visste nog de flesta djupt inombords att historien inte skulle upprepa sig. Och man ska inte gapa efter hela stycket, en säsong som Van Persie hade 2012-2013 kommer oftast bara en gång. Men man hade ju hoppats.

Van Persie återhämtade sig inför VM kort därefter och bar kaptensbindeln. Trots en språngnick mot Spanien och ett mål mot Australien såg han rätt så trött ut. Det blev mirakulöst en semifinal för Holland som var en straffläggning från att nå VM-finalen men Van Persie var aldrig särskilt tongivande, åtminstone inte på plan. Att han gav Van Gaal en high five efter målet mot Spanien var väl kul, tänkte man. Men efter en halvdan säsong med den bittra holländaren (i Van Persies försvar hade alla svårt att göra mål under Van Gaal) så ville Van Gaal bli av med honom. En flytt till Fenerbahce följde, där han spelade 3 säsonger. Van Persies farväl fick bli 2018-19, som han avslutade hemma i Rotterdam för sitt Feyenoord. 16 mål och kapten för sin barndomsklubb. Det blev ett värdigt avslut för Robin ändå.

Men slutet i United kan ses som tystlåtet; ett antiklimax, sorgligt, kanske till och med lite ovärdigt. Men så är ofta fallet i fotbollen. Jag vill helst minnas det bästa med Van Persie. När jag tänker på honom tänker jag på volleyskott, avgörande mål mot toppmotståndare, en karaktär på gott och ont, och sist men absolut inte minst så tänker jag på en helt makalös fotbollsspelare. Den där säsongen med Fergie är värt allt i min bok. Van Persie var huvudpersonen i det sista episka avsnittet av en långkörare 26 år i verket, i klass med Sagan om Ringen. Han hade kunnat måla Old Traffords läktarstolar ljusblåa och jag hade förlåtit honom.

Tack, Robin van Persie: holländska landslagets meste målgörare och Unitedlegend.

Och grattis på 40-årsdagen!