Annandagen är och förblir fotbollens dag. Eller rättare sagt den engelska fotbollens dag. För utanför England spelas inte mycket fotboll.

Manchester United ska mäta kraft med Aston Villa. Historiskt har det varit en enkel uppgift för United. På hemmaplan har vi bara fyra förluster mot Villa på de 74 senaste matcherna. Vi har bara två förluster på den här sidan 1983.

Men nu är det ett annat Aston Villa som kommer till spel. Och för all del även ett annat Manchester United. Det är två klubbar som har förändrats åt olika håll.

En annan förändring kommer till Manchester United. Efter månader av det annonseras när som helst visade det sig plötsligt att när som helst var julafton. Det är märkligt ändå att det som alla redan vet och det som bara var en tidsfråga ändå kan komma överraskande.

Den nya lösningen förvirrar. Sir Jim Ratcliffe köper 25 procent men ska ändå få ansvar för fotbollsverksamheten. Det vill säga Manchester Uniteds raison d’être. Hur kan en minoritetsägare få styra det allra viktigaste?

Det är enkelt att föreställa sig att det misslyckas. Det känns som en struktur byggd för missförstånd och osämja.

Samtidigt sägs det ju att Ratcliffe ska vara bra på det där med att skriva kontrakt. Det vill nog till. För ska han (eller snarare hans gubbar) få bestämma krävs att kontrakten som förklarar att så är fallet är glasklara.

Jag är ändå försiktigt optimistisk. Det är nästan omöjligt att göra det sämre än United har gjort det de senaste åren.

Det är enkelt för United att bli framgångsrika igen. Det gäller bara att konsekvent fatta smarta beslut över tid. Istället för att – som vi har gjort – konsekvent fatta idiotiska beslut.

Sen har jag inte mycket till övers för Ratcliffe. Han är av allt att döma ett rövhål (vilket tycks gälla för nästan alla som har en plånbok i den storleken). Det är förstås skit att Glazers blir kvar.

Men av alla reella alternativ som verkar ha funnits framstår lösningen vi fick som den bästa. Eller den minst dåliga. Det finns hopp om förbättring.

Supporterägande borde förstås vara en självklarhet. Men supporterägande är tyvärr omöjligt idag. Det skulle inte krävas många ören per supporter om vi alla samlade pengar tillsammans men bevisligen finns inte den viljan hos mer än bråkdel av alla supportrar.

Vi slipper åtminstone alternativet statligt ägande. Det är för mig det allra viktigaste.

Just idag är det allra viktigaste att Manchester United vinner. Som det alltid är när United spelar. Ska vi kunna göra det måste vi göra mål. Något vi är mycket dåliga på att göra.

I backlinjen är Raphaël Varane förmodligen tillbaka i spel. Då går han in i startelvan på Willy Kambwalas bekostnad. Kan inte Varane spela blir det nog Luke Shaw som mittback. Kambwala mot West Ham är en sak. Kambwala mot Villa är något annat.

Diogo Dalot är tillgänglig igen och går nog in som högerback. Han ligger före Aaron Wan-Bissaka i hierarkin och inget Wan-Bissaka uträttade senast förändrade på det.

På mittfältet skulle jag vilja se Kobbie Mainoo med Christian Eriksen och Bruno Fernandes. Eriksen har jag skällt på ordentligt den här säsongen. Men när alternativen är Sofyan Amrabat och Scott McTominay framstår Eriksen närmast som en kombination av peak Paul Scholes och peak Roy Keane.

Nu tror jag inte att det blir så. Men det är vad jag vill se.

Offensivt så kvittar det nästan. Alla alternativ har bevisligen förmågan att vara usla. Men Antony är uslast, så det skulle vara skönt att slippa honom.