Det kanske är dags att prata om Amorim, trots att ett VM-kval som stundar i skymningen så känner jag att jag behöver ventilera, i alla fall ventilera min egen åsikt – oavsett om den är rätt eller fel. Det får tiden helt enkelt utvisa.

Vi behöver prata om elefanten i rummet, inte Amorim per se, men sprickan som Amorim verkar skapa bland oss supportrar. ”Att vara eller att inte vara, det är den stora frågan” i Shakespears egna formulering. För vad är det egentligen som händer på drömmarnas teater? Det är inte en uppvisning av något skönlitterärt i vart fall. Amorim som är i centrum av den här eposen är enigt min åsikt vårt minsta problem just nu. Egentligen borde man beundra Amorim, han lämnade ett ett projekt som var sånär som perfekt i sin helhet i Portugal, för att flyga över till den brittiska halvön för att agera haverikommission åt ett Manchester United som ligger längst ner på havets botten, mitt under en säsong. Om något visar det på beslutsamhet, engagemang och karaktär. Något som den här klubben har saknat i många år. Det är också exakt vad vi behöver, en person som är ärlig, krävande och vet exakt vilken standard den här klubben ska ha. Vi har haft andra tränare som sätter sin prägel på mentaliteten i en trupp – men vi behöver förändra mentaliteten i en hel klubb. Från ägare till städerska.

Efter Grimsby skulle huvuden rulla. Främst Amorims. Hans taktik är ju helt fel. Men att man förlorar mot Grimsby har inte med någon taktik att göra, det har med spelarna att göra och spelarna gick in i matchen med en Sancho-mentalitet. Ställer ut skorna och drömmer sig bort mot sena nätter med playstationkontrollen i handen. Att det skulle vara taktikens fel i det fallet är nonsens. Det ska inte behövas något revolutionärt taktiskt system för att vinna mot Grimsby Town. Det handlar enbart om mentalitet. Visst, det är tränarens ansvar att jobba med det med, men om spelarna själv inte vill så finns det inget system i världen som kan lösa det problemet. Om det inte finns engagemang och mentalitet skulle det inte spela någon roll om det var Ancelotti, Klopp eller Zidane som stod vid sidlinjen.

det är klubbens kultur som måste förändras

Jag är inte en för att jämföra för att böja ett narrativ för att passa min egen agenda. Men ibland blir det att man jämför. Arsenal till exempel, två raka åttondeplatser med Arteta – klubben och ledningen fortsatte att stå bakom honom och kolla var de är nu. Tyvärr ett av de bättre lagen i Europa även om de fortsatt är titellösa. Men de har totalt byggt om hela strukturen i truppen och i klubben. Förändrat mentaliteten som grott sig in i den där gråa betongväggen, från negativ till positiv. Det tog Arsenal flera år att komma till den punkten de är idag. Varför ska vi då förvänta oss att Amorim löser det här på en halv säsong när problemen i vår klubb är djupare än en tränarfråga. Det är är liksom inte Hogwarts och Amorim är inte Harry Potter – men vår naivitet gör att vi nästan tror att det är så fotbollsvärlden fungerar för att passa ett annat narrativ.

Att sparka tränare har på något vis blivit en del av Manchester Uniteds kretslopp. ”Mourinho OUT”, ”ten Hag OUT”, ”Solskjaer OUT” och ”van Gaal OUT”. Vi bör nog ha det där banderoll-flygplanet på standby årligen om det ska fortsätta på det viset. Det är självdestruktion i sin ädlaste form. Skölj och upprepa. Vi saknar kontinuitet och vi saknar IDENTITET. Hur långt har vi kommit på snart 13 år? Och nu skriker vi ”Amorim OUT”. Uppenbarligen är det ett kretslopp som inte fungerar och det är dags att slänga in något som förorenar det här ekosystemet som är Mancheter United och jag tror svaret är Amorim. Vi måste någon gång sluta att ge skulden till tränare och se den större bilden. Vi har fortfarande ”dead wood” i vår trupp, den behöver fortsatt förbättras men det är klubbens kultur som måste förändras totalt.

den toxiska otåliga miljön som förruttnar vår klubb från insidan

I en fotbollsvärld där Liverpool kan slänga fem miljarder på spelare under ett transferfönster är det fortsatt inte där problemet sitter. Vi har pengar även om det sägs att vi inte har pengar. Vi spenderar också. Men om Amorim fortsatt får förtroende och tid och de spelare han vill ha så kommer han att lyckas. Jag är helt övertygad. Men om han får sparken eller om han själv väljer att avgå kommer det bara att exponera den toxiska otåliga miljön som förruttnar vår klubb från insidan. En miljö som funnits i snart 13 år. Det här är inte J.K. Rowlings fantasivärld och det finns inte magi som kan lösa vår klubbs problem. Det finns ingen tränare i världen som kan lösa den här röran på några månader och vår otålighet har mer blivit ett självskadebeteende som vi gottar oss i. Ska vi verkligen börja om igen? Ny tränare, nya spelare, nytt allt.

Nej tack, ska vi lyckas måste vi stå bakom Amorim och han förtjänar vårt stöd och vårt tålamod.

Men det är om vi vill at Manchester United ska vara en toppklubb framöver.

Men vad vet jag egentligen, det här är ju bara mitt förvrängda narrativ och min agenda.