Manchester United kastade bort två poäng i norra London. En ledning blev till panik, kontroll till oreda och till slut behövdes en stopptidsnick av Matthijs de Ligt för att rädda något alls mot ett Tottenham som egentligen inte förtjänade poäng. Det blev 2–2 men känslan efteråt var mer irritation än lättnad.

Det här skulle vara dagen då United satte ned foten. Spurs har varit svaga på hemmaplan den här säsongen, publiken var rastlös redan innan avspark och United kom med fem raka utan förlust och två månadspriser i ryggen. Inledningen gav ändå mer oro än lugn, Senne Lammens tvingades rädda upp ett misslyckat hemåtspel och tempot var segt. Patrick Dorgu fick chansen från start men hamnade ofta fel i både position och tajming, Tottenham hittade yta bakom honom och United fick återkommande försvara snett bakåt.

Samtidigt fanns ett mönster som pekade åt rätt håll. Bruno Fernandes dikterade rytmen när han fick tid, Amad tog löpningar som öppnade korridorer och Bryan Mbeumo var konsekvent i sina första steg in bakom ytterback. Efter en period av tryck kom målet. Amad fick bollen i andravågen, höjde blicken och serverade ett perfekt inlägg. Mbeumo klev framför sin markering, nickade in sitt sjätte för säsongen och det som länge saknats på bortaplan fanns där för en stund, nämligen tålamod och effektivitet. Fram till paus handlade matchen mer om kontroll än kreativitet, men det räckte. Spurs hade en bortdömd chans, annars lite att tala om.

Sedan upprepades det som blivit Uniteds sämsta vana. Tottenham steg i pressen efter vilan, Lammens stod för två viktiga räddningar på kort tid och läktarna vaknade. Amorim försökte parera, justerade rollerna och bytte för att stänga kanterna. Det höll i några minuter, men när Casemiro klev av försvann balansen. Frågan som hängt i luften fick nytt bränsle; är Casemiro fortfarande så bra att allt vilar på honom eller är kvalitetsskillnaden ned till Manuel Ugarte för stor för den här nivån just nu? United slutade spela sig ur första pressen, bollarna kom tillbaka, mittfältet tappade kompaktheten.

Utjämningen kom när Mathys Tel vred sig loss och fick hjälp av en lätt styrning innan bollen satt i bortre. Strax därefter hade Benjamin Šeško möjligheten att återställa ledningen, men Micky van de Ven hann in med en skicklig brytning och i samma sekvens skadade sig Šeško och tvingades lämna. Med bytena slut spelade United i praktiken med en man mindre i slutskedet. Då kom 2–1. Wilson Odobert sköt från distans, bollen snuddade Richarlison och seglade in. Från kontroll till kollaps på några minuter. Igen.

I allt detta fanns en konstant. Matthijs de Ligt. Han vann dueller, städade på egen yta och bar sig själv större för varje anfallsvåg. När Amorim skickade upp allt på en sen hörna, inklusive målvakten, var det logiskt att just de Ligt blev sista ordet. Fernandes slog den lång, holländaren smet loss vid bortre och nickade in 2–2 i 90+6. Ett starkt ögonblick från lagets mest självklara ledare, men också en räddningsplanka som inte får maskera problemen.

Individuellt är bilden blandad. Lammens gör viktiga räddningar och visar mognad, Mbeumo fortsätter leverera poäng när matcherna står och väger, Amad sätter kvalitén i den sista passningen. Samtidigt har Dorgu en dag som inte höll, både i duellspel och beslutsfattande. När Harry Maguire klev av sjönk kommunikationen i backlinjen ett snäpp och utan Casemiro tappade United riktning i både första pass och återerövring. Ugarte kom in med frenesi men utan inflytande, och United stod kvar utan den stabila mittpunkt som krävs i dessa lägen.

Helhetsintrycket landar därför på samma slutsats. Det här var en match Manchester United borde ha vunnit, mot ett Tottenham som skakade redan före avspark och som varit svagt i ligan på hemmaplan. De Ligt räddar poäng, men inte berättelsen. Två förlorade poäng väger tyngre än sviten som förlängs. Det finns ett litet steg framåt jämfört med de senaste mötena lagen emellan, fast det spelar mindre roll om mönstret efter halvtid fortsätter. Ska Amorims bygge bli mer än en serie korta lyft måste United stänga matcher, inte överleva dem. Och tills den frågan besvaras, om Casemiro höjer laget eller om laget faller utan honom, kommer skillnaden mellan kontroll och kaos fortsätta vara skrämmande liten.

Höjdpunkter

Amorims presskonferens

Efter slutsignalen var Rúben Amorim tydlig: det här var en match som Manchester United borde ha avgjort långt innan Tottenham fick chansen att vända. Han pratade lugnt men med en ton av besvikelse, inte bara över resultatet, utan över sättet laget tappade kontrollen på.

”Om man ser på matchen känner man att tre poäng var där att hämta,” sa han. ”Men sedan hände allt – Harry måste kliva av, Casemiro måste kliva av, Ben också. Vi släpper in två mål igen på kort tid men lyckas kvittera, så det är en poäng. När man inte kan vinna, får man inte förlora. Men om man ser till helheten, det här var vår dag att vinna den här matchen.”

Han menade att laget tappade modet efter paus, och att det kostade dem segern. ”Vi pressade inte med samma intensitet i andra halvlek, för vi kände oss för bekväma,” förklarade han. ”Vi måste förstå när motståndaren är nervös och våga döda matchen. Vi hade chansen, men vi saknade modet.”

Samtidigt lyfte Amorim fram att laget åtminstone visade karaktär i slutet. ”Det positiva var hur vi svarade efter deras andra mål. Vi fortsatte trycka framåt, försökte vinna hörnor, försökte tvinga fram något. Vi trodde på vår förmåga att göra mål till sista minuten, och vi gjorde det.”

Han gav också beröm till målvakten Senne Lammens, som stod för flera avgörande räddningar. ”Han agerar väldigt vuxet. För en målvakt gäller det att alltid kunna gå vidare från det som händer, varje situation är som en ny match. Han förstår det, och det är imponerande för någon som bara är 23 år.”

Om de tre skadorna (Harry Maguire, Casemiro och Benjamin Šeško) var portugisen mer bekymrad. ”När vi måste ta ut Maguire och Casemiro samtidigt, och sedan förlorar Ben också, då måste vi klara av att hantera allt,” sa han, innan han bekräftade att Šeško skadat sitt knä. ”Vi behöver Ben för att vara ett bättre lag. Han har något i knät, vi måste undersöka det. Jag är orolig.”

Till sist blickade Amorim framåt mot landslagsuppehållet. ”Det är en blandning av frustration och stolthet. Vi tappade en seger men visade reaktion. Jag vet att det här bara är början på något, toppen av isberget. Vi har långt kvar men vi ska använda den här perioden till att utveckla klubben, inte bara A-laget.”

Andra reaktioner

Mer om matchen