Loading
Krönika, reflektion och en liten reseresumé.
Av Ulf Appelgren
Jag vill först och främst understryka att det här är en krönika och att det är mitt eget subjektiva perspektiv som träder fram.
När jag, med nedböjt huvud och tomhet i blicken, lunkade ut från Old Trafford den 7 december 2013 hade jag gett upp. Igen. Hur många gånger man kan ge upp rörande en och samma företeelse vet jag inte; att ge upp innebär väl att hoppet till sist ändå tagit slut? Man kan tappa övertygelsen eller tron eller hoppet men ge upp kan man väl bara göra en gång? Ändå har säsongen 2013/2014 genererat fler ”ge upp”-moment än vad som borde vara möjligt enligt uttryckets innebörd. Jag gav upp en gång för alla, tänkte jag då, när jag precis sett mitt älskade Manchester United spela 0-1 hemma mot Newcastle.
Efter två dagar i Manchester med allt från friterad frukost till friterad lunch till friterad middag så såg jag mitt lag spela så dåligt och så ointresserat att jag, återigen, gav upp. Det var kanske tredje gången jag gav upp under säsongen dittills. Jag hade gett upp fler gånger innan och jag har gett upp fler gånger efter. Alltså efter Newcastle, efter att jag gav upp på riktigt och en gång för alla så har jag gett upp igen, nu senast mot Tottenham på nyårsdagen följt av Swansea och Sunderland några dagar efter. Återigen, man kan väl bara ge upp en gång? Vi kommer tillbaka till samma paradox men det finns logik i ekvationen.
Tyder ett stort antal ”ge upp”-moment på att man är en negativ och uppgiven man? Jag vill mena att det är precis tvärtom; för att ge upp många gånger måste man ha hoppats, trott eller till och med övertygats flera gånger. För att ge upp många gånger måste hoppet ha flammat upp mellan alla dessa gånger och det gör mig och säkert många av er som läser till positiva varelser; vi ger upp för att vi ständigt börjar hoppas och tro igen och igen och igen. Så har säsongen varit hittills för mig och säkert för många av er andra också. Det har varit ett ständigt kastande mellan att ge upp och hoppas och ibland rentav tro att det ska ordna sig.
För att ge upp många gånger måste hoppet ha flammat upp mellan alla dessa gånger och det gör mig och säkert många av er som läser till positiva varelser; vi ger upp för att vi ständigt börjar hoppas och tro igen och igen och igen.
Varför? Jo för att vi är anhängare av Manchester United. Är det något vi har vant oss vid så är det just att saker och ting ordnar sig. Vi har vant oss vid att vi gör det svårt för oss men grejar det ändå. Vi har vant oss vid att man inte kan räkna ut oss. Vi har vant oss vid att de mest uppgivna och krångliga situationerna vänds till en explosion av förlösande eufori, hysteri och glädjetårar. Det må vara en förmåga som kan härledas till tider som vi nu har passerat; en förmåga som skapades av, levde genom och stavades Sir Alex Ferguson. Vi uträttar kanske inte dessa mirakel längre och visst ser man redan när spelarna värmer upp att det inte är samma sak längre. Lik förbannat är vi för vana. Vi bubblar av tro att det ska ordna sig. Vi är ju för i helvete Manchester United, det är klart att vi ordnar det här. Från halvlek till halvlek, match till match, turnering till turnering så tror vi att vi grejar det. Det hedrar oss. Vi hoppas, tror, övertygar oss själva, vi ser framåt och det hedrar oss.
Det kanske farligaste tecknet på att vi har gett upp på riktigt vänner, det är när vi börjar bli nostalgiska och glorifiera det vi har bakom oss inför våra vänner med Liverpool- eller Arsenalsympatier (Jag tar medvetet inte upp Chelsea och Manchester City eftersom inga i det här landet hejar på dem…) När vi blickar bakåt och börjar skryta över att vi minsann vunnit flest ligatitlar som motargument när någon påtagligt vill roas av vår pågående misär, då gör vi oss skyldiga till att vara hopplösa nostalgiker som har gett upp på riktigt och som inte tror på en vändning. Tro mig, jag är nostalgisk själv men jag låter inte historien vara mitt försvar när mina kompisar från Liverpool- och Arsenalhåll är på humör för att håna mig. Kom igen kära läsare, du vet ju redan varför de tycker att det är roligt att håna just dig eller hur?; du hejar på världens, under de 20 senaste årens, mest framgångsrika klubb. Det vet dem, du behöver inte påminna dem.
Nostalgiska ska vi självklart vara ibland men vi kan vara det med varandra men inte inför anhängare från andra lag. Det luktar faktiskt lite för mycket Liverpool att vara nostalgisk på det sättet, inte sant? Paradoxalt nog kommer jag snart själv att synda och vara nostalgisk men det är för min egen skull och för era ögon och det gör det mer okej enligt mig. Jag kommer försöka applicera ett perspektiv som gör nostalgin mer legitim än någonsin. Den är inte till för att vi ska försvara oss mot packet av skadeglada men det jag säger kan förhoppningsvis fylla oss med en sådan övertygelse om vår moderna historia att vi stolt kan bära den för oss själva och rakryggat övertyga oss om att med vår överlägset glänsande historia vaggandes i hjärtat så ska vi blicka framåt och tro.
Innan jag kommer in på huvudpoängen till att jag satte mig ner och skrev det här, det jag själv kallar Operation Tröst (medvetet initialer som Old Trafford), ska jag säga lite mer om vistelsen i Manchester nu i december. Det var min 7:e match på Old Trafford. Jag hade sällskap dit med två nyblivna supporterklubbsmedlemmar som var och såg sin första respektive andra match. I Manchester gör man sitt bästa för att slå ihjäl dötid i väntan på matchen och när man, som vi gjorde nu, råkar se en förlust är det nästan olidligt att försöka slå ihjäl tiden efter matchen. Energin och glädjen slår ju i botten och man vill egentligen bara ifrån allt. Men den här resan chockade oss lite. Trots förlust och uppgivelse så var resan väldigt rolig. Manchester har blivit en roligare stad sedan 2005 när jag var där första gången och staden myllrade nu runt juletid. Så jag rekommenderar ju fortfarande alla som inte har åkt att åka. Vi festade tills vi storknade på en nattklubb i studenternas område och vi gick på restauranger, i affärer och på museum för att hålla oss sysselsatta. Det gick bra, vi hade jävligt kul.
Lite off the record kan jag också säga att vi faktiskt åkte ut till Etihad Stadium för att besöka fiendeland. Det var intressant att, på plats, se det man avskyr så mycket och utan att vi påverkas av min avsky för City så kan jag säga att bygget som sådant inte var imponerande. Helt isolerad stadium, inte en pub på 500 meter, asfalt och åter asfalt. De hade en supportershop som storleksmässigt och i val av interiör påminde om Tempo Humlan i min gamla hembygd Bryngelstorp i Nyköping. Området led verkligen av frånvaro av själ, av tradition och av charm. Symboliskt nog tog vi upp en liten liten blomma som satt i en rabatt utanför glasingången till Etihad Stadium och likt voodoo-häxmästare stampade vi sönder den framför ingången och önskade våra grannar tusenårig olycka. Symbolisk gest förstås men förbannelsen verkar ju ha varit kontraproduktiv om vi tittar på tabellen. Man gör så gott man kan och ibland räcker inte det… Hur som helst, en väldigt rolig resa. Stämningen på Bishop Blaize var ju underbar som vanligt, atmosfären på Old Trafford väldigt fin och jag vann ju trots allt 26 pund på supporterklubbens eget tips. Kalla mig förrädare men ja jag vann på att tippa 1-1.
När jag kom ut från arenan gav jag Sir Alex Ferguson-statyn en sista blick. Kärleken i mitt liv och motivet på örngottet jag sover på varje natt, Sir Alex Ferguson, står där och kan inget mer göra än att titta på när hans befästning Old Trafford börjar bli en skådeplats där motståndarna intar borgen och bemästrar den på ett sätt som motståndare inte ska få göra på Old Trafford. Men jag, jag tillhör dem som stödjer Moyes och jag beundrar fansen som nu fått se en rad eländiga matcher men fortfarande besjunger honom på ett entusiasmerande manér. I dagens flyktiga fotbollsmiljö värdesätter jag vår själ och unika anda. I en fotbollsmiljö där tränare styrs av egoism och karriärtänk och där klubbledningar präglas av noll tolerans mot misslyckanden är vi fortfarande unika. Jag stödjer Moyes och kommer hellre fyra med honom än vinner ligan med Mourinho vid rodret. Det här är ingen diskussion jag tänker bena vidare i nu och många tycker säkert annorlunda men jag värdesätter att vi har en tränare som kan älska sitt lag och inte bara ser det som ett verktyg för egen framgång. Kanske är jag galen som tycker så.
Men jag, jag tillhör dem som stödjer Moyes och jag beundrar fansen som nu fått se en rad eländiga matcher men fortfarande besjunger honom på ett entusiasmerande manér. I dagens flyktiga fotbollsmiljö värdesätter jag vår själ och unika anda.
Men jag kan ju naturligtvis inte romantisera det äkta till vilket pris som helst. Det är ju det där med att åtminstone komma fyra. Det är väl ett måste för en storklubb idag, eller hur? Som sagt, allt mitt tålamod och stöd till den gode Moyes men missar vi Champions League så blir det inte bara svårt att behålla exempelvis Rooney, det blir även svårt att locka andra storspelare också. Gud, jag vill inte tänka tanken på den onda spiralen som kan bli följden av en missad Champions League-plats men vi måste inse fakta. Fjärdeplatsen är ett måste annars tror jag nog tyvärr att vi möjligen får plocka fram vårt nostalgiska förråd och använda som en försvarsmekanism när vi argumenterar mot anhängare av lag som för tillfället ligger före oss i tabellen. Det som jag nyss sade är förkastligt och ovärdigt. Men ska det få hända? NEJ!! Vi tror väl lik förbannat på en vändning?
Trösten. Operation Tröst. Den nostalgiska trippen är trots all min tröst i dagens sorgsna situation. Det här är lite av poängen med hela den här krönikan och det som gör mig glad och varm i hjärtat när jag tänker på det. Det jag nu skriver upprepas i mitt huvud efter varje tungt nederlag som vi har genomlidit den här säsongen och det spolas upp i huvudet när jag ser årets titelaspiranter fira och glädjas över att de presterar så bra och United så dåligt. Som jag sade tidigare så har jag inte sagt eller använt min nostalgiska tröst som försvar när någon häcklar mig; jag vill behålla den här sanningen och vetskapen lite för mig själv även om ni kommer bli varse att det är givet att alla vet om den. Och vilken jävla sanning det här, helvetes jävlar vad sant det här som jag nu säger är. Har du orkat läsa hit så duktigt av dig men du kan glömma det du har läst hittills men kom ihåg det här:
Inget lag blir ”det nya Manchester United”. Det är min tröst. Inga blir ”det nya Manchester United”. Det spel vi nu visar upp, våra prestationer och våra resultat kan enkelt generera att vi blir jämförda med och relaterade till som att vi är ”det nya Liverpool”, ”det nya Arsenal” eller ännu längre ner i tabellen ”det nya Aston Villa”. Vi kan sjunka och få dessa ocharmiga jämförelser på våra axlar. Det bekymrar mig såklart, det gör ont så att det skär i bröstet om vi transformeras till att rimligen kunna jämföras med dessa, i modern tid, ojämna och titelchanslösa lag. Men det som tröstar mig är att hur bra ett lag än blir så kommer det aldrig kunna bli ”det nya Manchester United”. Vi kan bli dåliga och jämföras nedåt men inga blir så bra att de kan förtjänas att jämföras uppåt till den grad att de kallas ”det nya Manchester United”.
För det första har vi framgångarna. 13 ligatitlar på 20 år. Total dominans inom engelsk fotboll och 4 Champions League-finaler på 12 år. Jag kan inte tänka mig att något lag blir ”det nya Manchester United” mätt i framgångar och dominans över en tjugoårsperiod. Andra lag kommer att dominera, vinna ligan medan vi hamnar efter men de kommer aldrig gå till historien på det sättet som vi har gjort. Det kommer alltid och åter alltid alltid alltid finnas avundsjuka i Liverpool-, Arsenal-, City- och Chelseafansens ögon över vad vi har fått uppleva i framgångar och den glädje och lycka som vi har upplevt därefter. City kanske vinner tre ligatitlar i följd men de kommer ändå innerligt önska att de hade fått vara Manchester United och besuttit den historia som vi har bakom oss under de senaste två decennierna. Alla lag kommer alltid önska att de var oss. Så är det. Är inte det en tröst om något?
Men okej, vi leker med tanken att något lag dominerar engelsk fotboll de nästkommande 20 åren på liknande sätt som vi har gjort. Det känns orimligt att ett lag kommer kunna vara så överlägset över tid men vi leker med tanken. Hemskt eller hur? Men trösta er, det kommer ändå inte vara samma sak. Det är liksom inte en lika äkta verklighet nu. Det som framförallt skiljer oss från de engelska lag som också vinner titlar, eller som numera har chans på titlar, är en detalj som jag tycker att vi ska vara så vansinnigt nöjda över och värt att stoltsera med. Vi blev rika för att vi blev bra. De andra lagen blev bra för att de blev rika (Jag reserverar Arsenal som ett undantag som tills vidare får klassificeras som ”äkta” i min bok.) Vi tog oss upp till den absoluta toppen av världsfotbollen genom att hushålla med våra resurser, satsa på egna talanger, en tålmodig tillit på vår manager och på så sätt bli ett framgångsrikt lag. Chelsea, City, Liverpool har alla tre fått ett uppsving på senare år som en följd av inpumpade pengar i klubben och har genom det kunna utmana. Jag försöker inte säga att Liverpool inte är en klassisk storklubb, för det är ju onekligen en kolossalt meriterad klubb, men de upplever just nu möjligen starten på en ny storhetstid med ett tillskott av likvida medel som direkt anledning.
Bandet vi har till Sir Alex Ferguson och den familjeliknande gemenskap som han skapade från laget till oss är unikt och den råäkta, nästan familjekommensurabla, kärleken som han lade grunden för tror jag inte att något annat lag kommer att få uppleva hur framgångsrika de än blir.
Jag försöker inte heller säga att United inte använder pengar för att bli bra. Vi spenderar självklart också pengar på transfermarknaden men vi blev inte en modern framgångsrik klubb på grund av pengar på samma sätt. Vi blev inte en modern storklubb på en sekund som en följd av att vi blev rika genom att en gubbe med för mycket pengar tog över oss. Den dagen en rik gubbe tog över oss blev vi ju paradoxalt nog fattiga från att ha varit världens rikaste klubb… Jag bara undrar om nyuppkomna engelska storlag någonsin, även om de dominerar engelsk fotboll i 20 år framöver, kommer att kunna förneka att det skedde som en följd av att de blev snorrika över en natt. Kommer de känna att det är 100% på riktigt när de vinner nästa titel? Det kanske de gör men den objektiva sanningen ljuger inte och den säger att lagen jag nyss rabblade upp skönjer en möjlig storhetstid bakom hörnet och den eventuella storhetstiden sammanfattas med ordet Pengar. Om nu ett lag blir ”det nya Manchester United” mätt i framgångar så kommer det inte kunna stoltsera med hur de blev framgångsrika; jag tror snarare att de kommer vilja dölja att de blev uppköpta, rika och därav framgångsrika. Inga blir ”det nya Manchester United” på den biten. And that’s a fact.
Den sista men ack så viktiga detaljen i min tröstapparat som snurrar då och då är att inget lag kan skapa den gemenskapspräglade och, in i hjärtat, äkta framgångssaga vi har fått uppleva. Vi har haft Sir Alex Ferguson som vår oomstridde boss under alla dessa år. Han tränade United innan jag föddes och han har förmodligen betytt mer för oss än vad någon annan tränare har gjort för någon annan anhängare av någon annan klubb. Den sista trösten som åter alltså gör oss unika i tiden och framtiden är att vi har haft framgångar under en och samma man vilket jag är övertygad om att ingen annan klubb kommer att få uppleva. Detta är ett adderande till vår unika framgångssaga; att vi har haft EN manager som varit större än begrepp som egoism och karriär och istället älskat sitt lag och fört det till fler titlar än antal säsonger som han tränat oss.
Bandet vi har till Sir Alex Ferguson och den familjeliknande gemenskap som han skapade från laget till oss är unikt och den råäkta, nästan familjekommensurabla, kärleken som han lade grunden för tror jag inte att något annat lag kommer att få uppleva hur framgångsrika de än blir. Mourinho drar efter några framgångsrika år, Pellegrini drar med all sannolikhet efter några framgångsrika år, Wenger hinner inte bli så effektivt framgångsrik att han får legendstatus och Rodgers blir förhoppningsvis aldrig framgångsrik. Sir Alex stannade kvar i nästan 27 år och jag är övertygad om att det gjorde vår kärlek till klubben större än vad som annars hade varit möjligt. Jag grät när Sir Alex slutade. Jag grät i skolan inför mina skolkamrater. Jag har svårt att se hur något annat lags anhängare älskar just sin manager så mycket. Hur bra ett engelskt lag än blir i framtiden kommer de avundas Manchester United 1993 till 2013: Laget som slog alla rekord som fanns i framgångar och titlar, laget som påbörjade framgångssagan från grunden med knappa resurser och egna talanger och laget som leddes av en man som älskade sitt lag och laget älskade honom tillbaka i gengäld.
Jag tröstar mig och det hjälper. Jag blir övertygad när jag tänker på det. Det är ju fakta, det är ju sanning. Jag blir glad av att det är sant. När jag skrev det här hade vi precis fått spö av Sunderland i Ligacupens första semifinal. Jag gav upp igen. Jag var åter långt nere i min spiral av ”ge upp”-moment. Sedan kände jag att jag behövde jag lite tid att redigera och göra om den här krönikan och då hann ligamatchen mot Swansea passera innan jag skickade in det här till Muss. Jag, och säkert många av er andra kände väl att någon gnutta hopp, tro och övertygelse kom tillbaka. ”Nu vänder det” tänker jag omedvetet. Nu väntar Chelsea och hoppet, tron och övertygelsen kommer att peppa mig till att vara exalterad ända fram till avspark. Om misären fortsätter så plockar jag fram Operation Tröst. Den tröstar mig och betänk den och använd den ni också. Förhoppningsvis behöver vi den inte alltför länge till för vi hoppas, tror och övertygar oss själva att det vänder snart. Eller hur? Evig kärlek till er, älskade Manchester United.
/Ulf Appelgren
Tack till Muss-redaktionen för att jag fick tillåtelse att skriva och publicera den här krönikan.
