Det kan hända mycket på några veckor.

Under förmiddagen den 5 januari påbörjade undertecknad en text med titeln ”Det är dags.”

Dagen före hade Rúben Amorim hävt ur sig det ena och det andra om klubb, klubbledning och spelare.

Portugisens varande eller icke-varande som Manchester Uniteds huvudtränare hade länge hängt på en skör tråd.

Och min egen åsikt i sammanhanget hade pendlat fram och tillbaka.

Men efter sprängstoffsintervjun fanns det inte längre någon återvändo. Det var dags.

Amorim underminderade allt det klubbledningen sagt och gjort sedan han tillträdde.

Ratcliffes långtgående försvar om att Amorim behövde ”tre år för att bevisa sig som en stor tränare” kastades bort när portugisen deklararerade att han ville lämna vid kontraktets slut.

Likaså blev den delade synen på projeketet värdelös i och med Amorims plötsliga vanföreställningar kring sin egen rollbeskrivning.

Trots allt prat om att han aldrig skulle ge upp, vilket han även upprepade under presskonferensen, var det precis vad han gjorde.

Han försatte klubbledningen i en position där de inte kunde göra något annat än att sparka honom.

Alternativet hade varit att låta acceptera att deras auktoritet ifrågasattes av de egna.

Då skulle en pandoras ask öppnas där alltifrån spelarrekryteringar, till Carringtonrenoveringar, till övertalighetsprocesser förlorade kredibilitet.

Hur ska man kunna övertyga spelare att ansluta sig till ett projekt som varken spelare, stab eller ledning verkar tro på?

Och allt detta skulle de tillåta för att behålla en tränare som inte ville vara kvar.

Det var kalkylerat och det var fegt.

Nu kunde han, som tidigare sagt att han skulle lämna utan kompensation om ledningen tyckte att han var fel man för jobbet, säkra samma kompensation.

Amorim iklädde sig en offerkofta och klubbledningen fick klä skott för den.

Nu är glädjen är tillbaka på Old Trafford. Det spelas rolig fotboll.

Manchester United befinner sig på en Europaplacering i tabellen.

Det görs inte längre fyra mittbacksbyten varje match.

Michael Carrick har återvänt.

Och han har blivit befordrad sedan senast – från interimens interimtränare till huvudtränare på ett korttidskontrakt.

Ole Gunnar Solskjaers kontringsfotboll är tillbaka, trots att norrmannen nobbades möjligheten att återvända till tränarstolen.

32 % bollinnehav på hemmaplan mot den lille grannen satt som en smäck.

Måtte vi få se något liknande på Emirates stadium under söndagskvällen.

Men det stor testet kommer söndagen därpå mot Fulham. Eller ännu mer mot West Ham den 10 februari.

Michael Carrick har bara lett Manchester United mot de större lagen.

Arsenal, Villareal, Chelsea och nu Manchester City.

Och då samlat på sig enbart vinster och ett likaresultat.

Hur blir det när vi möter lägre sittande motstånd? Lag som vill att United ska vara bollförande?

Blottas samma brister som i Solskjaers bygge? Eller är Michael Carrick bättre på att möta dem?

Matchen mot Manchester City var en bris av frisk fjälluft.

En oas i öknen.

Ett minne från en lycklig, svunnen, tid.

Samtidigt går det inte att komma ifrån skavet i magen.

Vi har varit här förr. Gång på gång på gång.

Michael Carrick är den sjätte tillfälliga tränaren på tolv år.

I genomsnitt har vi alltså känt oss nödgade att avsluta ett påbörjat projekt vartannat år för att börja om på ny kula.

Varje gång har det lovats nytag. Att bristerna med den avskedade tränaren inte ska upprepas.

Först behöver vi någon som kan klubben. Sedan någon utomstående.

Först behöver vi en tränare med erfarenhet. Sedan någon ung, fräsch, ny.

Vi gör det lite annorlunda varje gång – men angreppssättet är alltid detsamma.

Hur löd definitionen av galenskap, nu igen?

Kanske borde man höja händerna i vädret – vifta vit flagg.

Det räcker nu. Vi orkar inte mer. Historien har rimmat för många gånger.

Men … det går ju inte.

Först vill jag se hur det går för Carrick under våren. Sedan kan jag ge upp.

Eller ja, det kanske kommer in någon ny, erfaren, gammal eller ung i sommar. Det hade varit kul att se vad han kommer göra med denna trupp och klubb.

Sedan kan jag ge upp.

Eller …

Fegisen, gnällspiken, är borta. Good riddance.

Nu har vi en äkta Manchester United-man vid rodret igen.

Men även om det slutar på samma sätt som för hans norska företrädare får vi inte glömma att njuta för stunden.

När det blåser snålt, som det gjort under de senaste åren. Då är det denna fjällbris vi längtar efter.

Och då smakar en lektion i klass mot lille-putte-grannen extra gott.