”Come for Dwight Yorke…cleared, Giggs with the shot, SHERINGHAM!”

Nämn Teddy Sheringhams namn till ett gäng Unitedsupportrar så kan du vara säker att Clive Tyldesleys tidlösa ord från kommentatorbåset simultant ekar i deras huvuden.

Efter 27 år är det fortfarande svårt för många att sammanfatta det i ord, den där kvällen på Camp Nou. Svårt för dem som upplevde det på plats förstås. Men kanske svårast för de som var inblandade. Och Teddy Sheringham spelade huvudrollernas huvudroll. Han var Macbeth, Hamlet och Kung Lear på en och samma gång.

Sheringham har genom åren pratat en del om vad som hände den 26 maj 1999, men orden han har att ge om matchen räcker inte riktigt till. Istället finner iallafall jag störst behållning i vad han gjorde sex år efter matchen.

”Jag byggde ett hus 2005 och till slut, när det var klart, så var det ett perfekt hus. Så jag kallade det för Camp Nou, efter den perfekta kvällen”, sa Sheringham i United Podcast för tre år sedan.

Perfekt var det. Sällan är en spelare så förknippad med en specifik match. Jag gissar att för Bayern München-supportrar är Teddy Sheringham ett hämndlystet väsen, ett ångvält till demon som dök upp en kväll 1999 i formen av en fotbollsspelare för att göra mos av deras titeldrömmar.

Sheringhams eftermäle i Manchester United är inte helt olikt. Samtidigt som han krossade tyska titeldrömmar gav han rejält med draghjälp för att förgylla engelska sådana. Det ska inte förglömmas att han utöver att göra kvitteringsmålet också bidrog med assisten till Solskjærs segermål.

Men det fanns en tid före den matchen, och en tid efter. 5342 dagar innan, och 3258 dagar efter, närmare bestämt.

Sheringham började karriären i södra London, i Millwall. En klubb mest känd för att älska enhörningar, regnbågar och strandpromenader. Och kravaller. Som 17-årig grabb 1983 hade han svårt att ta en plats i södra Englands mest hatade klubb, och den spinkiga tonåringen hamnade snabbt på lånelistan.

Vilka nappade då? Några stockholmare där ute kanske ler lite extra brett nu, för en blårandig klubb vid namn Djurgården tog chansen på det oprövade kortet. Sheringham blev ett välkommet inslag på ett Stadion som inte hade mycket att glädja sig åt.

Järnkaminerna var nere och harvade i Division 2 (numera Superettan), och Sheringham blev snabbt en nyckelspelare. Från sin bas hos en värdfamilj vid Östermalmstorg hade han gångavstånd till Stadion, och han minns året i Stockholm som en tid som formade honom. Han minns kontrasterna mellan engelsk ungdomsfotboll och den svenska – hur svenska spelare kämpade och slet för varenda poäng och för löner som var magra, men så mycket mer väsentliga just på grund av det.

”Jag hade en fantastisk tid. Jag var 18 år gammal, jag fick chansen att bli vuxen. Jag blev en man i Sverige”, säger Sheringham.

Det blev 13 ligamål på 21 matcher för Teddy, mycket tack vare ett fruktsamt samarbete med Stefan Rehn. Men hans största stund kom i uppflyttningskvalet mot GAIS. Sheringham stod för ett kvitteringsmål på tilläggstid och satte sin straff i straffläggningen, som Djurgården vann.

Lånet till Djurgården blev startskottet på karriären. Väl hemma på The Den fick Sheringham plötsligt större förtroende, med regelbundna inhopp. Men 1987 kom allt att förändras. Då värvades Tony Cascarino från Gillingham, spelaren som skulle bilda ett fruktat partnerskap med Sheringham. Radarparet öste in mål i andradivisionen och säkrade uppflyttning åt Millwall.

Cascarino och Sheringham blev bästa kompisar. De hade mycket gemensamt. Båda gillade att festa, och båda gillade att spela poker. Det är befogat att säga att det var här Teddy Sheringham skapade sig ett rykte: han är posh, han bara krökar, han spelar bort lönen vid pokerbordet. Han är hit och han är dit.

Som med mycket annat finns det ett korn av sanning i det; Sheringham var rubrikernas man under stora delar av 90-talet, ofta av fel anledningar. Men att bara bära en Millwall-tröja innebär också förutfattade meningar. Vid den här tiden hade du kunnat lösa världshungern, men om du spelar eller har spelat i Millwall så är allt annat orelevant. Någonstans går det också att förstå. Millwalls huliganer var under 70- och 80-talen ansvariga för otaliga fall av misshandel, vandalism och till och med mord.

Efter en fantastisk säsong i andraligan flyttade Sheringham till den betydligt mer okontroversiella klubben Nottingham Forest. Han lämnade som Millwalls meste målgörare någonsin (ett rekord som stod sig till 2009). Det var i Forest han först träffade Roy Keane. Som ni alla nog förstår så minns alla första gången de träffar Keane. Det slog knappast gnistor mellan de två. Keane, en minst sagt komplex individ från blygsamma förhållanden på Irland, klickade inte med festprissen Sheringham från London, som gillade sina Ferrari-bilar och sina modellflickvänner. Det kom inte att bli sista gången de två spelade tillsammans.

Efter en säsong i Forest, där Sheringham gjorde det första Premier League-målet som visades live på Sky Sports, gick flyttlaset till Spurs. Det som följde var Sheringhams bästa individuella år i karriären. Han etablerade sig som en av Premier Leagues bästa anfallare. Analyserade man hans spel fanns det inte mycket att klaga på. Sheringham var en smart spelare, valde sina löpningar med omsorg, tvåfotad, bra på huvudet. För en anfallare hade han också en fantastisk passningsfot. Under sin kanske bästa säsong i Spurs 1992/93 bidrog han inte bara med 21 mål, utan också 9 assist.

Men det finns en avvägning man gör när man skriver på för Spurs. Du kan fira individuella framgångar, men du vinner aldrig någonting. Därför är det svårt att säga nej när Sir Alex Ferguson ringer.

Det var precis det han gjorde också, sommaren 1997. Eric Cantona hade precis gått i pension under dramatiska former. En vakans behövde fyllas, och en 31-årig Sheringham nappade.

Som många spelare före och efter honom var det just lockelsen att spela under Sir Alex Ferguson som fällde utslaget.

”Att jobba under Sir Alex var något speciellt. Han visste hur man fick ut det bästa av folk. Han förstod hur man motiverade individer och laget. Jag hade turen att spela under flera fantastiska tränare, men Sir Alex var något extra”, sade Sheringham i en intervju efter karriären.

Sheringham debuterade den 2 augusti 1997 i Community Shield, då Charity Shield, mot Chelsea. United gick segrande ur den och Sheringham hade redan vunnit sin första titel, även om en supercup är en droppe i havet om man tar hänsyn till det som komma skall. Sheringhams första ligamatch kom mot hans tidigare arbetsgivare Spurs, på White Hart Lane. Det blev knappast någon drömstart; Teddy satte en straff i stolpen.

Sheringham hade vid den här tiden också blivit hemmastadd i landslaget. Han hade varit ordinarie i EM året innan och bidrog med två mål i VM-kvalet på våren. Även i United kom han snabbt till sin rätta, trots en bister ligadebut. Men målsprutan Sheringham var som bortblåst. Det låter som något dåligt, men han blev snabbt ett viktigt kompliment till Solskjær och Cole, som stod för målskyttet. Sheringham blev istället spelaren som slog de avgörande passningarna.

Men alla var inte glada att se Sheringham i omklädningsrummet. Ett kärt återseende blir det nu för er läsare när jag nämner Roy Keane, men det var knappast ett sådant för varken Keane eller Sheringham när de båda spelade i United. Ett uppmärksammat bråk på en spelarbuss 1998 mynnade ut i att det var dödstyst mellan de två i de resterande tre och ett halvt åren som Sheringham var i United.

När jag säger dödstyst menar jag verkligen det. Enligt Sheringham själv sa de inte ett enda ord till varandra.”Teddy kom till träningen första dagen i klubben i sin röda Ferrari, varje ben i hans kropp skrek ’Londoner med självförtroende’. Kemin mellan oss var aldrig rätt”, sa Keane om deras relation i sin självbiografi.

Otroligt nog hade Sheringham en liknande dynamik med en till lagkamrat. Keane må vara långsint, men om det var en OS-sport hade Andy Cole varit guldmedaljör. Så vitt jag vet så har Cole fortfarande agg mot Sheringham, efter alla dessa år.

Det hela är sprunget ur en vänskapsmatch mellan England och Uruguay 1995. En nervös Andy Cole skulle bytas in, hans debut i landslaget. Av kliver Teddy Sheringham. Men enligt Andy Cole blev han helt nobbad. Inget ”lycka till”, ingen handskakning, ingenting. Cole tog det så pass personligt att det än idag är ont blod. Det enda stället det funkade för dem båda var på fotbollsplanen.

För på planen var båda elektriska. Även om Sheringham var lite av en bifigur bredvid storfräsarna Cole och Solskjær, så vägde han upp personligt agg med sina lagkamrater med att vara fantastisk med en boll vid fötterna.

Men säsongen därpå, 1998-99, värvade United Dwight Yorke. En dunderaffär för United förstås som tog målskyttet till en ny nivå. Inte lika skoj för Sheringham. Han blev förpassad till bänken och rykten om att han skulle lämna florerade. Sheringham gjorde bara 17 matcher i ligan den säsongen, men visade varför han var kvar när våren knackade på dörren.

Sheringham visade sig passa perfekt som ett ess i kortärmen för Fergie. Han ligger inte bara bakom den otroliga vändningen på Camp Nou; det är Teddy som säkrar FA-cupen mot Newcastle när han trycker in 1-0 och assisterar till det andra, precis som i Champions League-finalen. Det är också han som käckt lägger upp bollen för David Beckham när United gör 1-0 på Arsenal i cupsemin.

När United säkrade trippeln var det ingen som pratade om några flyttrykten längre. Att Sheringham var en given del av laget var det inget snack om. Men precis som förra säsongen fick han nöja sig med att komma in som joker från bänken. United vann ligan igen, men Sheringham var nu 33 år fyllda och många trodde nog att tiden hade kommit ikapp ihonom.

Klipp till säsongen 2000-01. Sheringham blev över en sommar som besatt och gjorde 15 mål i ligan, hans bästa målfacit i United. Bland annat hoppade han in och gjorde mål i den klassiska 6-1 segern mot Arsenal på Old Trafford. Som följd fick han pris som årets spelare i United och årets spelare i England.

34-åriga Sheringham erbjöds ett nytt kontrakt av Fergie, men valde att gå tillbaka till Spurs efter säsongen. En populär teori är att värvningen av Ruud van Nistelrooy pressade bort Sheringham från laget, något han själv förnekar. Men det är svårt att tro något annat.

Samtidigt hade han flera anledningar att lämna. Hans tonårsson Charlie, som senare också blev fotbollsproffs, bodde hos barnets mamma i London, och det kombinerat med en möjlighet att komma tillbaka till Tottenham fick Sheringham att gå igång. Sheringham kände också sin egna kropp, och insåg att nästa säsong inte nödvändigtvis skulle vara lika glamorös.

Efter Unitedkarriären blev det två säsonger i Spurs, där det blev tvåsiffrig målskörd i båda säsonger samtidigt som det var tydligt att tidens tand hade satt avtryck. Det blev sedan en säsong i Portsmouth, innan det blev ännu en Londonklubb i form av West Ham. Där var han nere i Championship, men prisades i andraligan som lagets bästa spelare och hjälpte West Ham till uppflyttning. Sheringham gjorde sin sista säsong i Premier League 2006-07 med West Ham, och avslutade säsongen i Championship med Colchester.

Efter karriären var det gamla takter igen. Han tog sina talanger i poker som han vässade med Cascarino på 90-talet till världsscenen, och deltog i flera internationella sammanhang. Hans bästa resultat kom 2010, då han vann strax under 100 000 pund i en turnering.

Som många gamla spelare gör gav sig Sheringham in i tränarcirkusen 2015 som spelande tränare för Stevenage, som 49-åring. Det blev emellertid inga matcher på planen och på tränarbänken var det inte heller någon vidare succé. Säsongen därpå tränade han det indiska laget ATK i en säsong, även där utan framgång.

Sheringham har då och då synts i TV som pundit på Sky Sports, ITV och BBC One, där han kommenterar både Manchester United och Tottenham. Han har också blivit invald till engelsk fotbolls Hall of Fame, Tottenham Hotspurs Hall of Fame, och fick en MBE 2007 för sina tjänster inom fotbollen.

Vi gratulerar Teddy Sheringham på 60-årsdagen!