Historien har upprepat sig, det platta, trötta och verkningslösa Manchester United har återkommit snarare tidigare än senare. En förlust visste vi skulle komma, men vi kanske inte hade förutspått att den skulle komma på det här viset.

Ett Newcastle som kom till matchen med något helt annat, möjligtvis på grund av mittfältsmotorerna Joelinton och Tonali som var enastående i Bruno Guimarães frånvaro. Samtidigt som Newcastle reste sig ur askan på St. James Park brann Manchester United upp inifrån. Den lilla gnista som pyrt i form av halvdana insatser fattade eld och framkallade ett inferno. Kanske inte riktigt. Men jag vill ändock hävda att det var ett fundamentalt misslyckande.

Men visst framkallar det minnen från förr, minnen från att vara en man mer i drygt 80 minuter mot ett Everton och imponerande nog lyckas att förlora. Historien upprepar sig. Vi verkar inte ha en idrottslig förmåga att bryta ner ett lågt stående försvar. Inte ens med en man mer. Osulas mål kanske var en på hundra, Mbuemos miss kanske var en på hundra men i ärlighetens namn förtjänade vi inte att vinna. Vi hade en känsla av att Carrick hade skruvat och finslipat, men har skenet bedragit oss?

Philip Gustavsson skrev att vi trots allt ligger trea, och det är ju fakta med fog. Det är inte dåligt och resultatmässigt ser det ut att kunna hålla hela vägen för att håva in de där Europa-miljonerna som den här klubben desperat behöver.

Som den pessimist man har blivit efter år med den här klubben ställs naturligtvis frågan, har Carrick bara sminkat grisen? Resultaten till trots, prestationerna har ju inte varit fem plus direkt, det kan vi nog alla objektivt hålla med om och vi ska väl objektivt kunna medge att vi har haft en viss tur med domslut.

Hur kommer en trupp som har svårigheter att hantera press att ta en sån här förlust och gå vidare? När kniven ligger mot strupen, när dörren står tio centimeter på glänt, och på andra sidan väntar miljonregn och Europaspel. Ska Carrick då kunna motivera en trupp som verkar vara fördömd att vara omöjlig att motivera?

Den här krönikan var påbörjad efter förlusten mot Newcastle, den fortsätter efter en vinst mot Aston Villa och ett kryss mot Bournemouth. Fortsatt det formstarkaste laget i ligan, poängmässigt. På planen? Jag är inte helt övertygad.

Vi måste försöka vara ärliga med oss själva och i vart fall realistiska. Det ser inte jättebra ut? Vi vinner, vi tar mest poäng av alla men har spelet verkligen förbättras sen Amorim? Absolut till viss del, det vore något så kontradiktoriskt att säga något annat och det för en vidare till frågan, borde vi bry oss? Det är ju poäng som räknas, inte prestationer. Däremot kan ju inte medelmåttiga insatser hålla över tid.

Seneca, en romersk filosof, hävdade att ”tur” är när förberedelse möter tillfälle. Ett citat som har något. Vi har haft ”tur” i flera matcher med domslut, om än otur mot Bournemouth, en situation som nu är överklagat till PGMOL, vilket på sin höjd renderar i en tafatt ursäkt. Det är liksom inget värde att skrika åt döva öron. Amad borde fått straff men det kanske balanserar vårat karmakonto något.

Men det är sju matcher kvar av säsongen och ska vi fortsatt vara realistiska så kommer det att bli Champions League, särskilt om England skulle få en extraplats. De andra lagen som är med i striden verkar totalt haverera. Något vi också kan tacka för. Sex poäng ner till Liverpool som ligger på femteplats. Vi har till och med råd att förlora två matcher, på pappret och helt plötsligt är vi tillbaka i Champions League.

Det är varken en dröm längre, eller en målsättning, det ska mycket till för att det inte blir verklighet.